Uppåt

Härom kvällen tog jag en oplanerad promenad i maklig takt här i Råsunda, och jag kände mig för första gången på mycket länge tillfreds, ja, kanske till och med lycklig. Lycklig på det där sättet som man blir av en promenad en fin sommarkväll; av prunkande syrener och fågelsång i alla tonarter, med svalorna i diskanten. Jag har gått på flera sådana promenader tidigare - det har varit en fin vår - men den där känslan av lätt och självklar kärlek till livet har liksom inte infunnit sig.

Jag vet vad det beror på. Jag har mer eller mindre medvetet kommit fram till att jag inte längre tänker ha ångest över min livssituation. Det är inte läge att göra något åt något just nu, så därför väljer jag att gilla läget. Och det finns ju mycket att gilla. Det finns mycket som är bra, och nu ägnar mig åt det i stället för att fokusera på brister och sorger. Tills vidare.

Så mycket lättare det blir!

Jag tillämpar därmed min allra viktigaste livsprincip, just "gilla läget". Jag kan predika den till förbannelse. Gör något åt saken eller finn dig i din situation och hitta ett sätt att uppskatta den, allt annat är waste of time. Ibland - oftast - tycker jag faktiskt att det är precis så enkelt. Andra gånger, som nu, har det tagit mig ett tag att komma dit. Så kan det vara. Jag menar inte att man ska vifta bort svårigheter eller sopa saker under mattan och förneka dem. Tvärtom: bearbeta och betrakta, ta ställning. Och hitta ett förhållningssätt.

Det har jag gjort nu. Vi får se hur länge det håller, men jag mår bra mycket bättre i alla fall.

Just nu mår jag extra bra, för jag tvingade mig iväg på en joggingrunda och den visade sig bli av den fantastiska sorten. Knepet, återigen: lyssna på radio. Det är en jättebra metod och eventuellt den enda som funkar för mig, så tillvida att jag inte hela tiden tänker på att jag springer och hur jobbigt det är. Nu lyssnade jag på P1 som alltid är grymt intressant, och allt flöt på och jag tog till och med en utökad runda inklusive en massa uppförsbackar, men det kändes bara härligt! Man är lättlurad helt enkelt...

Starkt Isabellah

Isabellah Andersson är min idol! Sedan hon kom till Sverige för ett par-tre år sedan och började tävla har hon vunnit typ allt hon ställt upp i. Stockholm Marathon förra året var ett av de första marathonloppen hon sprang någonsin - hon vann. Sen födde hon barn, sprang i år igen - och vann! Hon vann med 7 minuter över tvåan och kom 19:e totalt. Det är imponerande.

Vi var med och hejjade. Hade picnic på Norr Mälarstrand i den gassande solen och satt och slötittade på den strida strömmen av löpare av alla sorter. Underbart.

Det enda jobbiga med sommarväder är att det känns som om man måste vara ute hela tiden. Man VILL vara ute hela tiden. Det är nu man skulle bo i villa. Det känns liksom lite påvert att gå ut och sätta sig på bänkarna på sidan av vårt hus, som jag gjorde idag, där det är sol sent på eftermiddagen. Men det får nog bli i nästa liv.

Sommarplaner

Jag har många idéer om vad jag vill göra i sommar. Jag vill åka till Danmark, svenska fjällen, Österlen, Sydfrankrike och så klart skärgården. Jag vill bo på bondgård, i en ödslig stuga och gärna något trevligt hotell. Gotland är förstås ett måste, och det är ju alltid trevligt att hälsa på mamma och styvfar på västkusten. Jag skulle till och med kunna tänka mig något så corny som att åka flotte - eller husvagn.

Men med tanke på hur bra vi är på att planera blir det i bästa fall en liten tripp, eller kanske två.

Jag skriver för övrigt mitt första inlägg på min nya dator. Jag har gjort en faktiskt helt onödig investering i en mini-PC. Den är så onödig att jag har lite ångest, men jag är ganska nöjd samtidigt. Vår dator hemma är oftast upptagen (av Peter), och dessutom gillar jag inte att sitta vid det där obekväma skrivbordet och skriva eller surfa. Jag vill sitta i soffan, eller var som helst. Jag vill sitta på ett café och skriva, om jag känner för det. Nu kan jag det. Jag behöver inte släpa min tunga jobbdator hem från jobbet varje dag, eller ta med på semestern.

Ångest över sådana här saker är bara onödig. Nu har jag släppt den. Nu är jag bara nöjd. Så!

Tiden är ur led

Jag behövde ett avbrott idag från det enahanda sittandet i soffan (jag får krupp, och ont i kroppen) och tog en promenad runt sjön. Då såg jag midsommarblomster. Det kändes inte helt rätt. Det har ju inte ens varit varmt!! Just idag gick jag med händerna krampaktigt uppdragna i jackärmarna och längtade efter handskar, trots att jag fattade ett principbeslut redan i början av april om att nu är det slut med handskar för nu är det faktiskt vår.

Jag såg också sothöneungar och en ny art som kollades upp när jag kom hem: rörhöna. (Jag menar nu inte "ny för mänskligheten", utan "ny för mig med mitt klena men ambitiösa fågelkunnande".)

För övrigt har det inte hänt så mycket idag. Jag har jobbat faktiskt, lite grann i alla fall. Nu är jag rastlös. Det händer i princip aldrig, men det kryper faktiskt i kroppen och jag vill göra något. Måste kanske ta en promenad till.

Finare när de är små...

Tre djurhistorier

1. Lamm
Min sjukdom har redan gjort reträtt, till min stora lättnad. Jag var hyfsat pigg redan i helgen, framför allt igår, och eftersom det var så fint väder tog jag med Peter på en utflykt. Vi cyklade i sakta mak till bland annat Överjärva gård. Det ligger nästgårds, men jag har inte varit där förut. Det visade sig vara jättemysigt, men ponnyridning, trädgårdscafé och en massa får. (De utlovade grisarna var dock inte där. "De kommer i augusti", sa hon jag frågade. Jaha.)

Får är väldigt roliga. De låter förfärligt och är ganska fula faktiskt, men gillar att bli hårthänt kliade i pannan. Det fanns tyvärr bara ett riktigt litet lamm där, som trippade runt lite försiktigt och envisades med att gå ut genom staketet. Och då menar jag genom. Det var vanligt, rutformat ståltrådsstaket men rutorna var så stora att han kunde klämma sig igenom med viss möda. Vi lyfte tillbaka honom över staketet några gånger men gav sedan upp.

2. Fågel
Dagens behållning var mitt nära möte med en hackspett. De brukar sitta högt upp i träden, men nu träffade jag på en i ögonhöjd och på bara ett par meters avstånd. Jag stod och tittade på den en lång stund. Otroligt vacker fågel. Och rolig, med sitt hackande.

3. Fågel + katt
I fredags morse satt katten ute på balkongen och åt, sin vana trogen, på en krukväxt som står på balkongbordet. Jag var i köket och hörde plötsligt ett väldigt kacklande, som om det kommit in en skata i vardagsrummet. Det visade sig vara två skator som satt på balkongräcket och skällde på stackars Pekka, på ett avstånd av max en meter. Han satt mest och såg dum ut, med några kronblad hängande ur mungipan.

Det var väldigt roligt.

Slutsats: Djur är roliga. Och fina. Djur is the shit.

Äventyr på KS

Jag är sjuk. Ganska mycket sjuk faktiskt, dock inte på ett farligt sätt. Jag har varit på akuten och allt, där det konstaterades efter prov på ryggmärgsvätskan att jag har hjärnhinneinflammation.

Att vara sjuk är bland det värsta jag vet, men det var intressant att vara på sjukhus - det händer inte så ofta. Jag fick komma in efter mindre än10 minuter och blev sen så otroligt väl omhändertagen av en massa personer. Min läkare var en rar och seriös liten AT-läkare, som begärde hjälp och övervakning av bakjouren när han skulle ta det där provet, eftersom det verkar vara ett precisionsarbete. Överläkaren var av det seniora och hjärtliga slaget, som man får hur mycket förtroende för som helst. Men alla var duktiga. Jag undrar om inte undersköterskorna är de riktiga hjältarna egentligen.

Resultatet är hur som helst att jag blivit sjukskriven i två veckor. Jag fick nästan panik när jag hörde det. Två veckor! Min förfäran bestod av lika delar: "Hjälp, ska jag må så här i två veckor?", och "Hjälp, ska jag vara borta från jobbet i två veckor?" Nu tror jag inte att det kommer ta så lång tid. Jag är faktiskt något bättre redan i dag. Men vi får se.

Det är mycket synd om mig, i vilket fall som helst.

Hemma igen

Göteborg i helgen var trevligt. Det var grönt och blommigt, det var roligt att spela och härligt att hänga med mina lagkamrater. En trevlig sak som hände var att vi pratade om åldrar hit och dit och en av mina vänner sa att hon tyckte jag känns mer som 28 än 38. En annan kunde bara inte förstå att jag inte är född typ 1975. Det var skönt att höra för mig, som faktiskt börjar bli besvärad av min (ökande) ålder.

Göteborg i helgen var trevligt och jag var glad, men direkt när jag kom hem sänkte sig svårmodet över mig igen. Jag är dyster och lätt håglös, uppgiven. Jag ser inte fram emot framtiden, gläds inte.

Det är bara jag som kan vända utvecklingen, och jag vet av erfarenhet att jag kommer att kunna göra det. Men först måste jag värka ut det; må färdigt den här känslan. Under tiden går jag på sparlåga. Klarar mig.