Fem veckors frihet - börjar nu!

Nu har jag lagt in ett out of office-reply till den 17 augusti, stängt ned outlook och intranät. Nu har jag semester. I över en månad. Det känns helt overkligt. Jag har jobbat ganska intensivt fram till nu, även om jag unnade mig lite lugnare, kortare dagar nu den sista veckan. Känner mig inte direkt förberedd på ledighet, men jag ska nog kunna vänja mig. Å andra sidan lämnar jag inte med känslan av att jag har en massa ogjora saker. Tvärtom har jag betat av ungefär det jag hade tänkt mig.

Fem veckor i sträck - det har jag aldrig haft. Det känns otroligt lyxigt. Jag kommer kunna slösa med dagar, rentav.

Nej, nu stänger jag av datorn också. Wow.

Nedtrappning

Upps, det blev visst ett litet uppehåll i mitt annars hyfsat flitiga skrivande. Det beror på.... eh, jag vet inte. Ingenting just. Det har blivit juli, Peter har kommit hem, Tour de France har börjat. Vi drack ett antal strawberry daquiris i helgen, jag har börjat springa igen, jobbar min sista vecka på ett mycket ödsligt kontor. Det har kort sagt inte hänt så mycket.

Det finns faktiskt fördelar med att jobba, trots att jag är nästan ensam om det. Denna sista vecka unnar jag mig att ta det LUGNT för första gången på ett år eller så. Jag kan utyttja lite flex, ta en lång promenad på lunchen, rensa i stökiga mappar. Jag hinner ändå göra det jag ska. Det är njutbart faktiskt.

Utmaningen är bara att inte ta det FÖR lugnt; att mentalt påbörja semestern innan fredag eftermiddag.

Om utbudet av parasoller

Äntligen använder jag min nya mini-pc-med-mobilt bredband som det var tänkt (förutom att ha lyxen att kunna surfa var man vill i lägenheten - köket, soffan, balkongen). Jag sitter i skuggan under ett träd i Hagaparken och har tagit med inte bara bok utan även den här. Den behagliga värmen har övergått i riktig hetta. Man kan inte vara inne, man kan i princip inte vara i solen, men det här är perfekt.

Cykla går bra också, då fläktar det. Jag har ägnat förmiddagen åt att flänga runt och leta efter ett parasoll till balkongen. Mindre parasoll är inte lätt att hitta, kan jag konstatera. Det finns REN SKIT på Jysk och ÖB och sådana ställen för en eller ett par hundralappar. Eller så finns det ett fint, rejält stycke på Bauhaus för 700 spänn, som jag till slut ändå köpte med argumentet: "Äh, det är bara pengar". Peter har tjatat länge om parasoll på balkongen, men jag har avfärdat det. Fram till i morse, då det faktiskt inte gick att vara där.

Förresten så tycker jag att butiker som säljer utemöbler, parasoller och liknande diskriminerar folk som bor i lägenhet. Det finns ju bara gigantiska saker, som passar på stora villaaltaner. Tänk vad mycket mer affärer de hade kunnat göra om de haft ett större utbud av snygga, smarta grejer för mindre ytor.

Sen har det inte hänt något mer, men jag njuter av att ta det lugnt. Leker semester.

Att väga sina ord

För övrigt så cyklade jag förbi ett demonstrationståg idag, som handlade om situationen i Iran. Som svensk antar jag att det nästan är självklart att jag sympatiserar med oppositionen och de som just nu kämpar för demokratisering av landet. MEN jag måste säga att jag blev riktigt irriterad över ett av plakaten jag såg bland demonstranterna. "Stoppa massakern i Iran", stod det. Jag förstår allvaret i situationen och att det är oacceptabelt att människor har dött - men massaker?

Jag blev irriterad över att saken börjar få alltför stora proportioner, men framför allt känns det respektlöst att använda sådana ord med dramatiska händelser i andra länder i åtanke, Sudan till exempel. Men det kanske inte räknas för det ligger i Afrika?

Premiärdopp i slutet av juni - skandal!

Nackdelen med att åka själv ut i skärgården är att man inte kan smörja in sig på ryggen. Då kan det hända att man bränner sig där. Det kan också hända att man glömmer att smörja in t ex baksidan av armarna, så att även de antar en lätt rosa nyans. Men det kan det vara värt. Nu har jag äntligen fått BADA - friskt men inte svinkallt - och ligga på en klippa och kika på båtar och måsar, och livet känns så mycket bättre med en gång.

Tyvärr hade den annars så trevliga Framfickan på Grinda förvandlats till Stureplan just idag. Det var proppfullt av folk som anlänt via stora, stora båtar och personalen kändes inte så där skärgårdstrevlig som jag minns den utan som ett gäng överdrivet självmedvetna säsongare från Åre eller nåt, vilket kanske är precis vad det är.

Dessutom spelade de helt vidrig musik i "baren". Covers av uttjatade sommarhits i någon sorts vämjelig, smetig version, framförda av tjej med bebisröst. Det var faktiskt en plåga att sitta där. Inte min grej, eller vad man brukar säga.
----
Röstläget: fortfarande mycket hes. Det här är helt bisarrt. Jag har inte kunnat prata ordentligt, eller inte alls, på en vecka. Men nu ska jag sluta tjata om det. Det är på bättringsvägen i alla fall.

Fakta om Solna

Jag insåg precis att min nyaste idol, Emil Svanängen (Loney dear) bor i Råsunda, som jag. En annan färsk insikt är att kvinnor i Solna har stora bröst. Jag var i centrum idag och handlade mat, och varenda en hade stora bröst. Brukar det vara så? Är det Solna-specifikt eller generellt?

Sen har jag nog inga fler lärdomar att komma med från idag. Jag har nämligen suttit i soffan hela dagen och knapprat febrilt på datorn, med undantag för några korta stunder på balkongen. Ingen röst. Status quo.

Klag

Nu känns det lite eländigt faktiskt. Jag har precis ätit mat som inte blev något vidare, och nu är jag tillbaka i soffan där jag suttit hela dagen och slitit medan sommaren passerar utanför fönstret.

Jag skulle haft semester den här veckan - veckan då badvädret äntligen kom - men i stället sitter jag med två panikprojekt som skulle kunna sysselsätta mig dygnet runt. Nu har jag inte för avsikt att jobba ens fulla dagar, men ändå.

Just nu kan jag förvisso likaväl jobba, eftersom jag inte kan göra så mycket annat. Jag är fortfarande lite hängig av den diffusa sjukdomen (vanlig förkylning kanske?) så jag kan inte träna. Jag kan heller inte umgås med någon - ta en fika på uteservering i kvällssolen - eller ens ringa, eftersom jag fortfarande inte kan prata. Det känns lite ensamt faktiskt (Peter har åkt på jobbresa). Jag brukar verkligen inte lida av att vara själv, men nu har jag inget val och då känns det annorlunda.

Nog med gnäll. Det ska vara fint väder i en massa dagar framåt. Jag hinner nog bada. Och så får jag prata med katten. Han är inte så kräsen.