Le Volvo

Jag är troligen en av få svenskar som varken varit i Usa, Thailand eller på Kanarieöarna. Däremot har jag varit i Chile, Polen och Taiwan, vad det nu säger om mig. Just nu går jag i resetankar, och börjar närma mig beslut och bokning av tripp till Tenerife. Om vi bestämmer oss för - och lyckas genomföra - att sälja bilen kan det nog bli en resa till New York också, inom en inte alltför avlägsen framtid. Men det där med bilen... det är inte ett helt lätt beslut. Den är fin och bra, det är praktiskt att ha den och upplägget med "delad vårdnad" - och därmed delade kostnader - är både bra och funkar. Faktum är att den där bilen är en bidragande anledning till att vi hörs ganska ofta, och då passar vi förstås på att avhandla andra saker också. Jag menar och tror inte att vi skulle tappa kontakten om vi inte hade kvar bilen, men den är tveklöst en social länk. Jag vill inte gå in i en alltför detaljerad beskrivning här av min och Peters relation, varken hur den är eller hur den var, men jag är mån om att ha kvar den. Efter att ha delat livet i 9 år har vi nån slags vänskap som jag vill vårda, även om den inte är lika okomplicerad som med exempelvis en väninna. Jag kanske får fundera på nåt annat sätt att finansiera en usa-resa?

Gamla färdigheter

Idag har jag ätit chips, kört skåpbil och spelat piano. Jag hade fem möten på jobbet, drack förmodligen även fem koppar kaffe (eller möjligen fyra + en choklad). Nu börjar jag bli behagligt sömnig och kommer väldigt snart att gå och lägga mig, ensam i min sköna säng i kväll vilket både är skönt och lite tråkigt.

Det där pianospelandet var intressant. Jag har inte läst pianonoter eller spelat på 20 år eller så, och jag kommer inte riktigt ihåg hur man gör, men till min stora förvåning kunde jag traggla mig fram hjälpligt och hörde efter två takter vilket stycke det var (!). Mycket fascinerande. Jag kommer inte ihåg fingersättningen, hade lättare att identifiera högerhandens noter än vänster, men jag lyckades faktiskt spela några rader noter, om man ser generöst på definitionen av spela.

(Det när stycket var det. C-dur - det är enkelt. Inga höjda eller sänkta toner att hålla reda på. Jag kan dock inte säga att jag spelade riktigt med den rätta speeden...)

Äntligen vinter

Jag är inget fan av denna mörka årstid, men det finns ljuspunkter: lussebullar och glögg. Ja, jag har redan tjuvstartat. Håller mig också uppe genom att planera en resa till... ja... Teneriffa eller nåt, i januari. Varenda år tänker jag att jag borde åka nånstans soligt på vintern för att få lite energi och avbrott i vardagen, men det har hittills aldrig blivit av. Nu blir det av! Jag har förvisso inte bokat ännu, men jag är fast besluten och har börjat ringa in vart jag kan tänka mig att åka och hur ungefär jag vill bo.

Tänk att få ha sommarkläder på sig, sandaler och bara ben, mitt i vintern. Det känns mycket tilltalande. Sitta på uteservering och dricka sig lullig på rödvin i sin ensamhet, äta gott och billigt, sova i hotellsäng...

Jag har för övrigt kommit ur min svacka tror jag (som dock inte var helt årstidsrelaterad). Det har hänt lite roliga saker på jobbet, jag är piggare och gladare, och det har hänt roliga saker. Till exempel var Camilla och jag och såg den ljuvliga Amy Lavere tidigare i veckan. Jag hade låga förväntningar men blev totalt charmad och förtjust.

Det är också kul i laget, vi vann en jättebra match i helgen och ska åka till Åland och spela nu på lördag.

Igår träffade vi trevliga Västerås-kompisar igår och gick på basket.

Sånt. Som gör livet lättare.

1+1+1+1+....

Jaha, så har ännu en månad gått, det är november. Och tillvaron rusar fram som den alltid gör så här års. Jag vet inte om jag kan hävda att jag har så himla högt tempo i mitt liv egentligen, men ändå är det som att jag inte hinner någonting.

Jag stannar upp emellanåt och reflekterar över allt jag behöver (och vill) göra; personer jag vill ringa och träffa, administration som ska fixas, vinterdäck till bilen... och jag tänker: "Oj, oj, när ska jag hinna det" och så känner jag mig lätt pressad och olycklig.

Problemet är att när jag har tid över är jag inte alltid in the mood för att hugga tag i saker och beta av från listan, så som jag gör på jobbet hela dagarna. Snarare har jag behov av att bara vara, ta det lugnt, ta mig an saker om jag känner för dem men utan krav. Min fritid kan vara väldigt aktiv, men jag vill inte att den måste vara det.

Som lätt asocial individ är det också jobbigt - ibland - att leva i en relation. Med Peter, som också är asocial, var det lätt, med Matte är det svårare. Även om jag så klart gillar honom och gillar att vara med honom är det inte alltid mitt självklara val och jag måste begränsa det. Jag måste aktivt planera in egentid för att fungera i relationen. Och med jobbet (som kräver mycket tid och energi), träningen (som jag absolut inte vill välja bort), umgås med Matte och göra andra inbokade aktiviteter blir det inte så mycket tid kvar. På min egentid ska jag dessutom både träffa kompisar och vara i min bubbla hemma (eller någon annanstans där jag är själv) - det blir lätt att jag prioriterar det senare, även om det inte heller känns bra.

Folk med barn klagar över livspusslet. Jag har mitt eget pussel som jag kämpar med.

Men jag mår ganska bra nu, trots allt. Efter en rejäl svacka nyligen har jag kommit upp på andra sidan och känner mig lite allmänt stärkt, utan speciell anledning. Det är lite roligare på jobbet, jag är mindre trött, jag kan njuta av småsaker, bara av sig själv. Jag ifrågasätter det inte, utan tar tacksamt emot.

I kväll är just en ensam-kväll, då jag faktiskt har lust och energi att beta av lite saker. Jag sorterar bort träningen idag, och ägnar mig åt saker hemma. Ska försöka kränga en soffa på Blocket, sy upp ett par byxor som jag köpte i juni (!), avsluta städningen så att jag kan ställa undan dammsugaren som stått mitt i hallen snart en vecka. Det finns lite papper att rensa också, jobbmail att skicka, kläder att sortera. Jag ska nog hålla mig sysselsatt.

Kappvändare

Jag funderar över saker jag läser i tidningen utan att veta vad jag egentligen tycker.

Är det bra eller dåligt med ett delat partiledarskap i Vänsterpartiet (eller något annat parti)?
Är det självklart att Sverige ska lägga ner en massa krut på att rädda svenskar som klantat sig i andra länder och kanske till och med brutit på lagar i det land de befinner sig i?
Borde SAAB bara få självdö eller ska svenska staten gå in och rädda bolaget?
Har en mamma rätt när hon blir väldigt upprörd över att hennes 12-årige son brottas ned och handfängslas av SL-väktare, när han är en trotsig bråkstake som upprepade gånger kallar väktarna för "jävla hora"?

Det finns så många här i världen som har självklara åsikter om allting hela tiden. Emellanåt avundas jag dem, andra stunden tycker jag att de måste bluffa och litar inte på deras bevekelsegrunder. Det jag vet är att jag är en åsiktssvag person som oftast ser poänger i både för- och motargument runt en och samma fråga. Det är inget jag är stolt över, men å andra sidan har jag sedan länge accepterat att jag är en diplomat och jag ser det faktiskt inte längre som ett handikapp utan snarare än styrka.

Är det bra eller dåligt?

Räkmacka eller inte?

Är mitt liv en räkmacka? Spontant skulle jag förstås säga nej - jag menar, man är ju aldrig riktigt nöjd och så vidare - men liksom med allting annat beror det förstås på vad man jämför med.

Jag skulle också kunna hävda att jag inte har särskilt mycket att klaga över, faktiskt. Jag har hälsan. Förutom vissa sportrelaterade krämpor, lite nedsatt lungkapacitet, som gör att jag aldrig blir någon löpare av rang.

Jag har besvärlig hy, dålig i allmänhet och lynnig emellanåt (som det mycket besvärliga eksem som drabbade mig i somras, men som nu faktiskt försvunnit efter många om och men). Men verkligen inget att klaga över; inget som hindrar mig nämnvärt. Att jag inte kan spela volleyboll obehindrat tre dagar i veckan vid 40 års ålder kanske inte är så anmärkningsvärt.

Jag har inga andra fysiska problem heller. Ingen jättenäsa, jämnstora fötter, normal vikt. Det hade varit kul att vara lite längre, men nu är det som det är med det.

Jag har heller inte drabbats av några större olyckor i livet, och ingen av mina närstående heller. Jag har ett jättebra boende, efter flyt vid ett antal tillfällen i bostadskarriären (bostadsrättskarriären). Jag har ett bra jobb där jag trivs, även om jag dagligen reflekterar över att jag inte kan nånting och inte platsar där. (Det är lite motsägelsefullt, jag vet.) Skulle jag vilja byta borde det rimligen inte vara omöjligt för mig att få ett nytt. Och så har jag ett gäng nära och mycket kära vänner, många bekanta, en liten familj som jag har en tämligen okomplicerad relation med. Och så vidare, och så vidare.

Nej, vad ska jag klaga för? (Det gör jag inte heller.) Jag kanske rentav ska kalla det en räkmacka?

ögonfröjd på tv:n

Jag tycker att Bond-filmer är rena dyngan men nu måste jag erkänna att jag halvkollar för att få studera Daniel Craig. Jag vet inte om han är så snygg egentligen, men något magnetiskt är det. Tv som inte kräver någon hjärna är perfekt för den här kvällen. Jag är behagligt trött efter en helgs träningsläger med mina störtsköna lagkamrater. Extra glädjande är att min gamla kropp höll för 9 timmars träning. Jag har varit allvarligt oroad för min axel som aldrig blir bra (och min nya golfhobby har fått den andra att börja skära ihop också), men med ordentlig och specialanpassad uppvärmning och lite linex hade jag ingen känning alls. Jag var definitivt en av dem som var fräschast i kroppen av alla när vi åkte hem. Det stönades och pustades en hel del efter sista passet. Baksidan är att det blev en helg utan sovmornar, men jag får väl överleva det. Nu ska jag försöka koncentrera mig på den pågående biljakten. Undrar om han kommer att hinna ifatt skurken?