Bokat och klart, ingen återvändo

Hah! Nu har jag äntligen kommit till skott och bokat min resa! Jag har vänt och vridit, surfat runt, läst på, tittat på bilder, allt under en ganska lång tid. Och nu mot slutet har jag varje gång kommit tillbaka till ett specifikt hotell som känns fint, hyfsat prisvärt, ligger nära stranden, har gym och spa och enkelrum. Så nu slog jag till.

Jag borde kanske först ha kollat att jag verkligen kan vara ledig från jobbet då, men det är i praktiken omöjligt eftersom jag inte vet vilket eller vilka uppdrag jag sitter med om en månad. Jag borde kanske ha letat upp något billigare, men jag vill inte åka ospecificerat och hamna i nån sömnig fiskeby eller i något av turistgettona på sydkusten. Jag kanske borde åka till något av turistgettona på sydkusten, eftersom det är mer solsäkert. Jag kanske inte borde åka nånstans alls, eftersom de senaste 8 månaderna sedan jag flyttade har inneburit en massa investeringar och halvkass ekonomi. Men nu blir det Puerto de la Cruz på norra Teneriffa, regnrisk eller inte. Jag har pengar på banken som är till för sånt här.

Så egentligen är jag oförskämt nöjd!

2011 i snabbrepris

Under 2011 har det faktiskt hänt lite grejer. Jag roade mig med att titta tillbaka på vad jag skrev i slutet av 2010, och det får jag nog kategorisera som ännu ett i raden av flera ganska odramatiska år.

2011 däremot inleddes med det mycket stora beslutet att separera. Peter och jag gav upp, efter 9 år, och det har förstås präglat väldigt mycket av vad som har hänt sen dess. Det var ett ganska odramatiskt beslut i sig, men konsekvenserna blev av digniteten "ny fas i livet", får jag nog hävda. Nu bor jag själv igen, för första gången på nästan ett decennium. Det gjorde mig alldeles rusig under de första månaderna - jag kände ett pirr av lycka varenda gång jag vek in på min lilla gata, gick fram till min nya port och sen låste upp dörren till min nya, fina lägenhet. Den första förälskelsen har lagt sig nu, men jag är fortfarande lika nöjd med min nya bostad och älskar att vara här hemma.

Året har också bjudit på en annan förälskelse. Just som jag börjat komma till ro i mitt nya liv dök Matte upp. Våra första, svindlande månader råkade sammanfalla med sommaren, som var fantastisk, och några av de allra bästa stunderna i år plockar jag definitivt från vår Österlen-semester. Nu har det gått över ett halvår, och det är inte lika svindlande längre, men vi hänger i. Jag kämpar med våra olikheter och har ganska ofta funderingar på fortsättningen, men det känns oftast mycket bättre när jag låter bli att tänka så förbannat. Bra eller dåligt? Vad vet jag.

Andra bra händelser under 2011: några underbara dagar för mig själv i Nice i juni; jag har börjat spela golf; jag tog med Jossan till smultronstället i Kungshamn; min kära syster har köpt ett hus tillsammans med sin Thomas; pappa fyllde 75 (!) och samlade familjen.

Det har nog hänt en del mindre bra saker också, men dem har jag funderat nog över.

I morgon är det årets sista dag. Jag är som vanligt kluven inför nyårsafton - det är festligt och roligt, men samtidigt en press att man ska göra något så himla speciellt. Men nu blir det bra. Vi åker till Västerås, till vänner till M som jag verkligen gillar.

Vi ses på andra sidan. Nyår, alltså.

Julefrid

Här har det inte skrivits något på år och dag, men varför inte passa på under självaste julafton? Jag befinner mig i ett skönt vacuum mellan julaftonsfrukost med M och det att jag ska åka iväg till mitt eget julfirande. Inga förpliktelser, bara lugn och ro. Jag lyssnar på skön musik, hasar runt i mina tofflor och njuter.

Det har inte hänt så mycket anmärkningsvärt på sistone, förutom att vardagen - och även helgerna - rusar fram som en skock vilda hästar och jag känner att jag alltför sällan har tillfälle att stanna upp och vila ordentligt och göra ingenting och rensa hjärnan som högpresterar mest hela tiden. Stunder som nu. Det är dag, dagsljus - till och med lite soligt - och jag är hemma och har inte en lång to-do-lista utan kan bara hänga. Men jag kan inte säga att jag känner mig stressad eller mår direkt dåligt heller. Det är egentligen inte för högt tempo, bara lite dåligt med ograverade sovmornar och egentid.

Det mest anmärkningsvärda som passerat är vår årliga julfest för några veckor sedan, som var om möjligt ännu roligare än de tidigare. Jag kände mig som festens medelpunkt, trots att det var över tusen pers där, och var hög i flera dygn efteråt. Det blir helt enkelt väldigt härligt när alla samlas för fest. Det blir väldigt högt i tak och mycket glädje. Folk kan bli lite fulla utan att någon rynkar på näsan. Förtroenden och bekräftelser utdelas, man kramas och dansar och blir personlig med sina kollegor på ett sätt som aldrig inträffar på kontoret. Det är lite som att lyfta på locket. Vi är väldigt många som gillar varandra, och på julfesten kommer det fram, liksom.

Det har varit väldigt mycket roligare jobbmässigt på sistone också. Jag har ägnat mig åt ett fantastiskt roligt kunduppdrag den senaste månaden, i gott samarbete med pärlorna Kenneth och Daniel. Nu går jag dock i väntans tider angående ett kommande uppdrag, som jag väldigt gärna skulle vilja ha. De skulle ha bestämt sig innan jul, men det hanns så klart inte med så nu får jag inte veta förrän efter nyår om de väljer mig eller någon annan. Det är som att söka nytt jobb, i miniatyr. Bara det att om jag får uppdraget så jobbar jag ju fortfarande kvar och har mina kära kollegor kvar, och ett gäng nya, hos kunden. Det här med konsulting är inte så dumt...

Nu ska jag ut och springa en sväng, så att jag sen kan ge mig i kast med julmat och chokladaskar med aningens bättre samvete. God jul, vilka ni nu är!

Le Volvo

Jag är troligen en av få svenskar som varken varit i Usa, Thailand eller på Kanarieöarna. Däremot har jag varit i Chile, Polen och Taiwan, vad det nu säger om mig. Just nu går jag i resetankar, och börjar närma mig beslut och bokning av tripp till Tenerife. Om vi bestämmer oss för - och lyckas genomföra - att sälja bilen kan det nog bli en resa till New York också, inom en inte alltför avlägsen framtid. Men det där med bilen... det är inte ett helt lätt beslut. Den är fin och bra, det är praktiskt att ha den och upplägget med "delad vårdnad" - och därmed delade kostnader - är både bra och funkar. Faktum är att den där bilen är en bidragande anledning till att vi hörs ganska ofta, och då passar vi förstås på att avhandla andra saker också. Jag menar och tror inte att vi skulle tappa kontakten om vi inte hade kvar bilen, men den är tveklöst en social länk. Jag vill inte gå in i en alltför detaljerad beskrivning här av min och Peters relation, varken hur den är eller hur den var, men jag är mån om att ha kvar den. Efter att ha delat livet i 9 år har vi nån slags vänskap som jag vill vårda, även om den inte är lika okomplicerad som med exempelvis en väninna. Jag kanske får fundera på nåt annat sätt att finansiera en usa-resa?

Gamla färdigheter

Idag har jag ätit chips, kört skåpbil och spelat piano. Jag hade fem möten på jobbet, drack förmodligen även fem koppar kaffe (eller möjligen fyra + en choklad). Nu börjar jag bli behagligt sömnig och kommer väldigt snart att gå och lägga mig, ensam i min sköna säng i kväll vilket både är skönt och lite tråkigt.

Det där pianospelandet var intressant. Jag har inte läst pianonoter eller spelat på 20 år eller så, och jag kommer inte riktigt ihåg hur man gör, men till min stora förvåning kunde jag traggla mig fram hjälpligt och hörde efter två takter vilket stycke det var (!). Mycket fascinerande. Jag kommer inte ihåg fingersättningen, hade lättare att identifiera högerhandens noter än vänster, men jag lyckades faktiskt spela några rader noter, om man ser generöst på definitionen av spela.

(Det när stycket var det. C-dur - det är enkelt. Inga höjda eller sänkta toner att hålla reda på. Jag kan dock inte säga att jag spelade riktigt med den rätta speeden...)

Äntligen vinter

Jag är inget fan av denna mörka årstid, men det finns ljuspunkter: lussebullar och glögg. Ja, jag har redan tjuvstartat. Håller mig också uppe genom att planera en resa till... ja... Teneriffa eller nåt, i januari. Varenda år tänker jag att jag borde åka nånstans soligt på vintern för att få lite energi och avbrott i vardagen, men det har hittills aldrig blivit av. Nu blir det av! Jag har förvisso inte bokat ännu, men jag är fast besluten och har börjat ringa in vart jag kan tänka mig att åka och hur ungefär jag vill bo.

Tänk att få ha sommarkläder på sig, sandaler och bara ben, mitt i vintern. Det känns mycket tilltalande. Sitta på uteservering och dricka sig lullig på rödvin i sin ensamhet, äta gott och billigt, sova i hotellsäng...

Jag har för övrigt kommit ur min svacka tror jag (som dock inte var helt årstidsrelaterad). Det har hänt lite roliga saker på jobbet, jag är piggare och gladare, och det har hänt roliga saker. Till exempel var Camilla och jag och såg den ljuvliga Amy Lavere tidigare i veckan. Jag hade låga förväntningar men blev totalt charmad och förtjust.

Det är också kul i laget, vi vann en jättebra match i helgen och ska åka till Åland och spela nu på lördag.

Igår träffade vi trevliga Västerås-kompisar igår och gick på basket.

Sånt. Som gör livet lättare.

1+1+1+1+....

Jaha, så har ännu en månad gått, det är november. Och tillvaron rusar fram som den alltid gör så här års. Jag vet inte om jag kan hävda att jag har så himla högt tempo i mitt liv egentligen, men ändå är det som att jag inte hinner någonting.

Jag stannar upp emellanåt och reflekterar över allt jag behöver (och vill) göra; personer jag vill ringa och träffa, administration som ska fixas, vinterdäck till bilen... och jag tänker: "Oj, oj, när ska jag hinna det" och så känner jag mig lätt pressad och olycklig.

Problemet är att när jag har tid över är jag inte alltid in the mood för att hugga tag i saker och beta av från listan, så som jag gör på jobbet hela dagarna. Snarare har jag behov av att bara vara, ta det lugnt, ta mig an saker om jag känner för dem men utan krav. Min fritid kan vara väldigt aktiv, men jag vill inte att den måste vara det.

Som lätt asocial individ är det också jobbigt - ibland - att leva i en relation. Med Peter, som också är asocial, var det lätt, med Matte är det svårare. Även om jag så klart gillar honom och gillar att vara med honom är det inte alltid mitt självklara val och jag måste begränsa det. Jag måste aktivt planera in egentid för att fungera i relationen. Och med jobbet (som kräver mycket tid och energi), träningen (som jag absolut inte vill välja bort), umgås med Matte och göra andra inbokade aktiviteter blir det inte så mycket tid kvar. På min egentid ska jag dessutom både träffa kompisar och vara i min bubbla hemma (eller någon annanstans där jag är själv) - det blir lätt att jag prioriterar det senare, även om det inte heller känns bra.

Folk med barn klagar över livspusslet. Jag har mitt eget pussel som jag kämpar med.

Men jag mår ganska bra nu, trots allt. Efter en rejäl svacka nyligen har jag kommit upp på andra sidan och känner mig lite allmänt stärkt, utan speciell anledning. Det är lite roligare på jobbet, jag är mindre trött, jag kan njuta av småsaker, bara av sig själv. Jag ifrågasätter det inte, utan tar tacksamt emot.

I kväll är just en ensam-kväll, då jag faktiskt har lust och energi att beta av lite saker. Jag sorterar bort träningen idag, och ägnar mig åt saker hemma. Ska försöka kränga en soffa på Blocket, sy upp ett par byxor som jag köpte i juni (!), avsluta städningen så att jag kan ställa undan dammsugaren som stått mitt i hallen snart en vecka. Det finns lite papper att rensa också, jobbmail att skicka, kläder att sortera. Jag ska nog hålla mig sysselsatt.