I rätt riktning, åtminstone

Jag kan nästan säga att jag börjar komma ut på andra sidan. Tiden har gått lite, jag har varit väldigt upptagen med saker och inte hunnit eller orkat tänka så mycket. Idag när vi träffades på gymet blev jag bara glad, inte glad och sorgsen som tidigare.

De första dagarna kunde jag för mitt liv inte återkalla känslan som ledde fram till mitt beslut. Jag kom absolut inte ihåg vad det var som känts dåligt och ohållbart, jag såg bara alla bra saker och kände mig bedrövad. Nu har jag börjat komma i kapp mig själv, så att jag inte bara vet förnuftsmässigt att jag gjort rätt, jag känner det också. Även om det fortfarande är väldigt sorgligt.

Men för mig är det verkligen skönt att vara själv. Det är härligt att vakna tillsammans, men det är väldigt skönt att vakna själv också. Jag njuter ohämmat av att styra min tid till hundra procent. Det kan bli lite väl ensamt ibland, men den mesta tiden är det ett övervägande positivt tillstånd.

Vad det sen beror på kan man ju verkligen ifrågasätta.

För övrigt väntar jag ihärdigt på våren. Det är så man vill be de stackars knopparna och hukande vitsipporna om ursäkt för att det är så oförskämt kallt. Man vill be fåglarna sjunga ändå, och solen att stanna lite, lite längre när den väl tittar fram. Man vill slänga upp vinterjackor och stövlar på vinden, dricka eftermiddagskaffet i trädgården och cykla med uppknäppt jacka. Men än är vi inte där, och det är inget annat att göra än att vänta.

Det kommer inte kännas helt bra förrän den riktiga våren och värmen kommer, för då vet jag att lyckan tar överhanden oavsett hur sorgligt allting är. Jag har en halvflaska skumpa i kylen som jag har tänkt dricka nästa gång jag känner mig riktigt, riktigt glad. Men än är vi inte där - heller.

En mycket sorglig vändning

Det blev inte alls som jag trodde. Jag känner mig bara ledsen och ensam och ångerfull, trots att det var jag som valde. Men mest av allt är jag besviken på mig själv, som slänger bort en sån pärla till man, som skulle kunna fortsätta att ge mig kärlek och närhet och all frihet jag skulle be om - bara jag lät honom.

Jag menar, var annars ska jag kunna hitta en man som aldrig har skäggstubb, bor två km bort, alltid luktar gott, sover tyst och alldeles stilla, inte snusar eller röker? Som köper blommor, aldrig är sur, kommer och tittar på mig när jag spelar match, har vuxna barn, inget skit i bagaget, är vältränad? Som är så trygg i sig själv att han både kan gråta och vara oändligt snäll utan att vara mesig? Och som älskar mig?

Det är bara det att det inte gick längre. Jag insåg efter mycket moget övervägande att jag av någon störd anledning inte längre är kär nog för att kunna fortsätta. Jag är störd och/eller så är det en massa andra faktorer som styr, som jag inte rår på.

Det enda jag kan tänka på nu - eller snarare känna - är att livet har tagit en ny vändning (igen) och den här gången känns det inte ett dugg bra. Taktiken är att låta tiden gå ett tag. Allting går över.

Söndagskväll i Lamino-fåtöljen

Om det var något aprilskämt i tidningen i morse så missade jag det. Jag är en typiskt lättlurad person; omisstänksam.

Jag känner mig just nu som en ganska slö person också. Jag har haft massor av tid över idag för att träna - springa en sväng eller gå till gymet - men jag har i stället ägnat mig åt ett hejdlöst slappande och ätit kebab till middag, trots att jag hade massor av tid till att laga mat också, egentligen.

Nu ser jag - faktiskt - fram emot den kommande arbetsveckan, och inte bara för att den är kort. Jag ser också fram emot påsklovet och på lite längre sikt mot flygeln på hästgården på Gotland som jag har bokat veckan efter midsommar. Jag ska åka dit med min syster och systerson. Det är ju fullkomligt genialt, om jag får säga det själv.

Ljust och bra

Igår var en jättebra dag, och idag också för all del. Igår jobbade jag från hemmakontoret i Nacka, vilket var väldigt trevligt. Kul att träffa kollegorna och vistas i mina gamla, kända domäner. Anledningen till att jag var där just igår var att jag hade utvecklingssamtal och det i sig var positivt. Det resulterade bland annat i att jag kommer att föreslås att kliva upp ett steg i vår career pathway. Den formella beskrivningen på min nya nivå tror jag bland annat innefattar att jag är "Senior Business Consultant", och det låter väl aptitligt? Nu måste jag ärligt säga att det där inte betyder speciellt mycket för mig egentligen, men den positiva och intressanta effekten blir att kraven och förväntningarna höjs ett snäpp.

Det hände andra roliga och bra saker under dagen också, men det kanske allra roligaste var att en gammal kund ringde och pejlade läget inför eventuellt kommande uppdrag, och frågade också om hon kunde rekommendera mig till en kollega. Vi har inte haft på flera år, men det var ett väldigt lyckat projekt vi arbetade tillsammans med då för ett antal år sen, och vi fick väldigt bra kontakt, även på det personliga planet.

Dagen avslutades med ett body balance-pass - mycket jobbigt, ny release - och lite kvalitetstid med Matte som sen for iväg för att åka till fjällen. Ännu en långhelg för mig själv.

Idag har det varit riktigt vårväder, och jag har sett årets första fjäril. En rolig dag på jobbet avslutades med en spontanträff med kära, kära Jossan och värdefullt samtalande över ett glas vin, eller var det kanske två?

Det var ju vårdagjämning igår - inte undra på att livet känns lättare!

Nu laddar jag dock för den kommande årsmöteshelgen som jag inte odelat ser fram emot. Det är många svåra frågor som är aktuella just nu, och många som är frustrerade och ifrågasättande här och där. Jag har svårt att förstå varför vissa blir så arga. Vi jobbar ju alla hårt och så gott vi kan, mot samma mål dessutom. Kan man tycka. Men jag hoppas att jag oroar mig i onödan och att det i stället blir konstruktivt och trevligt. Skövde, here we come.

Splendid isolation?

Jag är så kallad gräsänka under en långhelg, men i stället för att tänka: "åh, vad tråkigt" tänker jag: "åh, vad skönt". Jag förvånas över hur pass överväldigande känslan av frihet är, och jag inser självklart att det inte är så det ska vara.

Jag sticker förvisso inte under stol med att jag har vissa dubier kring den långsiktiga hållbarheten i min relation, men det är något annat också. Behovet - eller ev bara den intensiva viljan - att vara själv, styra min tid själv, tror jag har blivit ännu starkare på senare år. Om det är något som har med livet-efter-Peter att göra eller om det är något som växer med åldern kan jag inte svara på. (Med Peter upplevde jag dock ingen som helst känsla av instängdhet, så det har knappast med den historiken att göra.) Det är inte heller så att jag drar mig undan fram omvärlden och aldrig vill träffa någon, det är mer nånting med det vardagliga; att komma hem från jobbet och ha en obokad kväll för mig själv utan kravet att ens höra av mig utan bara göra precis vad jag vill. Att vakna och äta frukost själv utan att behöva småprata med någon eller vara trevlig.

Det är inte så att jag lider av att ha frukostsällskap när jag har det, och det är jättehärligt att vakna långsamt och snooza tillsammans. Jag uppskattar även opretentiösa, degiga vardagskvällar när vi bara hänger ihop. Men det är något som händer när jag är fri från detta - och jag måste tyvärr välja ordet "fri" för att beskriva - som eventuellt (eventuellt!) väger ännu tyngre. Jag måste naturligtvis väga och värdera noggrant om det verkligen är så.

Varför har jag blivit så här? Och då menar jag inte blivit som i "blivit på sistone". Jag har alltid varit enstörig av mig. Det ligger knappast i människans natur, eller i en objektiv beskrivning av ett rikt liv. Jobbigt läge, jag måste gå och lägga mig.

kvalitetshelg

Min helg var perfekt. I fredags kväll, när jag kom hem så där lagom efter-arbetsveckan-mosig visade det sig att M skulle på aw och jag fick kvällen för mig själv, med tupplur i soffan, lite ostrukturerat tv-tittande och allmänt slappnade.
M utlovade att komma med frukost och färskt bröd kl 10 i lördags, men eftersom jag vaknade redan 8.30 chockade jag mig själv med att sticka ut och springa! Sen blev det kvalitetstid på förmiddagen med bland annat bra samtal (förvisso om inte helt positiva saker, men bra ändå) innan vi stack iväg och gjorde en massa grejer. Bland annat var vi och tittade på gulliga små lamm på Överjãrva gård, fikade på det utmärkta cafet i handelsträdgården vid Ulriksdals slott och promenerade i vårsolen.
När vi kom hem glodde vi på friidrotts-vm på tv - det är nåt visst med att titta på tv på dagtid, speciellt om det är sport. Det är så förknippat med helg.
Vi lagade god middag (kött!) och drack vin och gick och la oss ganska tidigt. För mig som är kvällstrött finns det inget mervärde i att vara uppe extra länge på helger. Jag tycker att det är skönt att gå och lägga mig när jag blir trött helt enkelt.
Söndag var matchdag. Då måste jag ladda och vara i fred och gå på promenad på förmiddagen, så även den här dagen. Vi gjorde en förvånansvärt bra match och pressade de obesegrade serieledarna till en femsetare. Jag gjorde en bra match också; det var skönt efter en rad mediokra eller rentav dåliga insatser på sistone.
Jag hann med ett besök hos min kära syster också och hennes lilla familj som har utökats med ytterligare en katt, en mycket tjusig sak. Normala människor har väldigt tät kontakt med sin familj och ses ofta. Jag gör inte det tyvärr, trots att jag trivs väldigt bra just med syrran. Mer av sånt.
Nu är arbetsveckan i full gång igen. Det känns riktigt bra på mitt nya uppdrag. Men mer om det en annan gång.

Dagdrömmer

Jag längtar tillbaka till DN. Nappade av någon anledning på ett erbjudande att testa SvD en månad, men det är en plåga att inte ha rätt tidning till frukosten. När jag har testat Svenskan tidigare, eller läst den hos mamma på somrarna, har jag tyckt att det varit helt ok, men nu känns den som... som ett skavsår. Kulturdelen är hemsk. När jag kommer över DN på ett fik eller kvarlämnad på pendeltåget kastar jag mig över den och läser den med samma känsla som en alkis som får sin första, efterlängtade återställare för dagen. (Eller, vad vet jag om alkisar, men du fattar...)

Solbrännan från semestern har bleknat, känslan från mina promenader vid havet börjar gå samma öde till mötes. Första veckan efter det att jag kommit hem var jag så underbart pigg. Jag hade några nätter den veckan då jag inte sov så mycket, men jag kände mig verkligen fräsch och frisk. Nu är det mer normalläge. Jag tar gärna en tupplur på tåget hem från jobbet, är otroligt seg på mornarna och har vissa hemska svackor på jobbet ibland när det känns som om jag skulle kunna döda för att få gå och lägga mig en stund.

Det är bra att åka bort helt enkelt. Jag är väldigt sugen på att sticka iväg snart igen. Vart som helst, en sista minuten, i april-maj kanske? Det behöver inte bli så dyrt eller omständligt. I stället för att köpa ett par skor, lite kläder och några restaurangbesök på en månad skulle jag kunna lägga de pengarna på en en resa i stället. Det skulle inte ens vara en uppoffring. Min kompis Kajsa gör så; reser så fort hon bara får tillfälle. Ibland på charter till Turkiet, nästa gång drar hon till Bangladesh eller Namibia. Nu tjänar hon väl mer än vad jag gör, men det handlar nog lika mycket om vad man väljer att lägga sina pengar på. Jag skulle lätt kunna snåla lite och fixa en resesparbössa i stället. Ja, det ska jag banne mig göra.