Panama del 3

Panama dag 6-10: Vi fortsatte på den inslagna vägen och åkte taxi tillbaka in till David, men denna gång till busshållplatsen. Inom en kvart satt vi instuvade i en mycket trång buss som tog oss över bergen - hiskeligt vackert - och till den lilla sunkiga hamnstaden (byn) Almirante. Därifrån båt över till huvudön i Bocas del Toro-skärgården, Isla Colon. Vi kom fram straxt efter lunchtid och ägnade i princip hela eftermiddagen åt att leta något vettigt boende, men det regnade av och till och var mulet, så det gjorde inte så mycket. Hamnade till slut på ett lågbudgetställe i ett rum utan fönster, men det uppfyllde kravet på eget badrum, det hade tre sängar och kostade 40 dollar natten. Dessutom hittade vi ett något bättre ställe att flytta till efter första natten, så med det klart kunde vi ge oss ut på byn och utforska.

Den karibiska sidan är helt annorlunda än det vi sett dittills. Mer inslag av svarta än de typsika spanskättlingarna och indianstammarna, lite ruffigare men samtidigt väldigt laidback och skön stämning. I Bocas, själva staden, är det dessutom mycker mer liv och rörelse, mer utbyggt för turism, massor av restauranger och affärer. Ett tillhåll för surfare och backpackers, snarare än bekvämlighetsturister, men vi har inga som helst problem att anpassa oss. Från de lyxiga resorts vi bort på innan till loppiga kyffen - inga problem.

Det är en väldigt mysig liten stad. Husen är byggda på pålar och bryggor ut över vattnet. Det finns i princip bara trähus, med balkonger och verandor, som man föreställer sig New Orleans ungefär.

Efter första natten flyttade vi alltså till ett något fräschare ställe, där vi stannade i tre nätter, men vi insåg snabbt att det udda amerikanska hilbilly-paret som drev pensionatet dels verkade hata varandra, dels var de ordentligt alkholiserade. Vår taktik blev att hålla oss undan korselden så mycket som möjligt, och att försöka prata med landladyn Jessica tidigt på eftermiddagarna, då hon var nyligen uppstigen men ännu inte hade hunnit fyllna till. Övrig tid låg någon av dem oftast och sov på en soffa i entrén, så det var inget större problem att smita förbi. Sista natten var vi enda gästerna, och då tog vi frankt och sov i var sitt rum - ingen risk att de skulle upptäcka det heller.

Vi hade några fantastiska dagar i Bocas, även om vädret var lite växlande. En dag var vi ute på båttur och tittade på delfiner, men framför allt snorklade på korallrev. Det var en helt annan division på snorklingen än i Boca Chica. Vattnet är kristallklart och korallerna var helt magiska. Alla upptänkliga färger och former, och så förstås en massa fina fiskar. Jag flöt andäktigt runt och försökte ta in allting. Det var bland det vackraste har jag sett.

En annan dag hyrde vi cyklar. Alla cyklar på Isla Colon, och det enda som finns är beachcruisers, vilket passar väldigt bra in i miljön. Vi cyklade ca 8 km upp till en milslång, vacker strand (Playa Bluff) och fann till vår häpnad att den var helt folktom. Och då menar jag helt! Trots att det var påskhelg och stället fullt med turister var det ingen där. Det var enorma vågor och extermt strömt, så det gick inte att bada; helt enkelt för farligt. Man fick stå i skummet efter vågorna när de slagit mot stranden.

När det mulnade på cyklade vi hemåt, men stannade till på ett otroligt schysst surfarställe där man bara kunde hänga i solstolar och fåtöljer, dricka öl, lyssna på musik och glo på folk.

Playa Bluff

Vi åt goda middagar, drack drinkar, satt på balkongen och drack öl/rom och spelade tärning. Hade det väldigt bra helt enkelt. Skönt att vara lite längre på ett och samma ställe också. Och jag blev definitivt sugen på att se mer av Karibien. Mera snorkling!!

Ännu lite mer fortsättning följer.

Panama del 2

Jag njuter i fulla drag av att ha träningsvärk. Volleybollsäsongen är kul, men det är alltid lite skönt när den lider mot sitt slut och man kan börja lägga mer tid på annan träning. Min älskade styrketräning har i princip fått stå åt sidan ett bra tag nu, men nu är jag taggad igen. Och som alltid när man plockar upp en ny (eller nygammal) träningsform svarar kroppen med träningsvärk. Jag älskar känslan.

Men åter till reseberättelsen:

Dag 4-5: Samma taxichaffis som körde oss ut till Gamboa kom plikttroget och hämtade oss vid 8 på morgonen (efter en maffig hotellfrukost) och körde oss tillbaka till Panama city och inrikesflygplatsen. Där tog vi 55 minuter flyg till David för vidare färd mot Boca Chica vid Stillahavskusten. Vi var slappa och hade beställt hämtning vid flygplatsen. En dryg timmes taxifärd kostade 50 dollar, vilket var ett överpris, men vi tyckte båda att det var värt att komma snabbt fram i stället för att trixa med bussar som vi inte visste när eller var de gick.

Här bodde vi på det underbara lilla stället Seagullcove Lodge. En huvudbyggnad med en liten lobby, bar och restaurang med utsikt över skärgården, och en kraftigt sluttande trädgård ned mot vattnet med 6-7 bungalower. En liten strandremsa och en lång brygga med en bar på. Vårt hus låg lite åt sidan, så vi bodde som prinsessor helt för oss själva. Stället ägs av ett förtjusande amerikanskt par, drivs av ett annat förtjusande amerikanskt par, och så hade vi den älskvärde Marcello - kypare, butler och fixare i ett. (Dessutom hjälte - han hjälpte oss att fiska upp en stor tarantella ur poolen och slänga iväg den.) Rummen var jättefina, maten fantastisk, miljön vacker, och till och med det omgivande landskapet var magiskt. Värdparet hade en katt (Karin glad), det sprang små ödlor överallt, det växte ananas i trädgården och i stället för sparvar var det hummingbirds som flög omkring utanför balkongen.

Första dagen slappade vi bara vid poolen, var ute och sprang (i +35) och hade det bra. Dagen därpå åkte vi på båtutflykt rakt ut i skärgården (nationalpark även den), stannade vid en vit paradisstrand där vi omväxlande låg och gassade och snorklade på ett jättefint korallrev. Okej, jag erkänner: det var första gången jag snorklade! Det har bara inte blivit av tidigare. Men under vattenmänniskan Kajsas goda ledning gick det jättebra. Jag blev begistrad och ville inte sluta.

På eftermiddagen när vi kom tillbaka gick vi ner till byn, som bokstavligen ligger vid vägs ände, och hängde med lokalbefolkningen på en mycket enkel men charmig utomhusbar. Alla var glada och försiktigt nyfikna; några kom och hälsade och pratade lite på mer eller mindre knackig engelska. Mycket charmigt.

Hotellets brygga i morgonljus. Jag gick ned och satte mig där vid 7 på morgonen och kände något jag närmast skulle beskriva som andäkt.

Det var mycket vemodigt att åka därifrån, men nya äventyr väntade. Dags att byta kust! Fortsättning följer.

Panama del 1

Jag borde kanske (hrmm) skriva nåt, och skriva nåt om min resa. Jag har bara inte varit i rätt sinnesstämning. Men nu har jag en obokad hemmakväll; jag bokade av träningspasset och har inget annat överhängande att ta tag i. Jag är på gott humör.

Resan var förstås fantastisk. Den hade vissa likheter med vår Indien-tripp, men egentligen fler skillnader. Vi var borta i nästan två veckor, tog det väldigt lugnt, ägnade mycket tid åt sol och bad och trivdes otroligt bra både med varandra, befolkningen och det vi såg och upplevde. Det var likheter. Den stora skillnaden - förutom det uppenbara att det ju var ett helt annat land och kultur i en annan världsdel - var att vi åkte runt, och bodde mer eller mindre i kappsäck. På våra 12 dagar (11 övernattningar) bodde vi på fem olika ställen. Jag var lite orolig över att jag skulle tycka att det var för hattigt, och att vi inte skulle hinna njuta av hotellvistelserna (i de fall de var något att njuta av), men vi lyckades planera förflyttningarna så bra att vi ändå hann spendera tid på varje ställe.

Över huvud taget hade vi otroligt bra flyt, både som i tur - allting bara löste sig, trots att vi nästan inte planerat eller bokat något i förväg - och som i flow. Vi har verkligen samma preferenser, Kajsa och jag. Vi vill gå och lägga oss samtidigt, vaknar samtidigt (tidigt) och vill göra samma saker. Under de här resan har vi bott på väldigt olika slags ställen, men vi har aldrig något problem att komma överens. Båda har tyckt att det varit värt att lyxa och bo på fina ställen när vi ramlat över sådana, men vi har också varit helt okej med att spendera några nätter på riktigt sunkiga ställen för motsvarande 300 spänn natten.

En ultrakort resumé:

Dag 1-2: Panama city. Vi bodde på ett otroligt mysigt hostel med en liten trädgård med hängmattor och unga, laidback backpackers som klientel. Av själva staden såg vi inte mycket. Första kvällen promenerade vi bort mot gamla stan på måfå och satt på en parkbänk och drack öl (!). Dagen därpå åkte vi båt ca en halvtimme ut till en ö och badade och promenerade runt i hettan. Inget fantastiskt ställe, men helt ok. Framför allt fick vi en första dos sol och badade i Stilla havet.

Hostal Urraca

Dag 3: Ambitionen att på morgonen åka buss från Panama city till en närbelägen nationalpark och liten stad (Gamboa) gav vi snabbt upp och tog en taxi i stället (4-5 mil för 12 dollar). Det fanns två ställen att bo på där. Ett litet hostel, som säkert var trevligt, stod sig slätt mot det närmast grandiosa Gamboa Rainforest Resort. Vi blev försälskade direkt. Efter en förmiddag vid poolen gick vi på djungeltrek med guide i nationalparken Soberania som ligger på andra sidan floden. Fick se en hel familj coati på bara några meters håll, vrålapor, fina fåglar och intressanta träd och växter. Sen fick vi just njuta av hotellet, vårt fina rum, balkongen ut mot parken och goda drinkar i baren.

Fortsättning följer.

Nedräkning - igen!

Jag känner mig mentalt helt oförberedd på att jag om exakt två veckor kommer att befinna mig i ett exotiskt land - igen! Två veckor, det är helt enkelt ofattbart.

Det här är verkligen ett i-landsproblem, men jag har lite svårt att hantera att den här resan kommer så nära inpå vår fantastiska Indien-tripp att jag liksom inte hinner ladda om och längta ordenligt till nästa. Eller också beror det på att det var lite för lättvindigt att boka på nåt sätt. Det gick väldigt snabbt från idé till handling, helt enkelt eftersom allt blev så självklart. Resa över påsk när man har några lediga dagar, check. Jag har av olika skäl de ekonomiska förutsättningarna för att resa, check. Mitt förslag till destination Panama svaldes med hull och hår av både Kajsa och mig själv, check. Dessutom finns det andra faktorer som gör att vi åker nu och inte väntar. Alltså, vi drar. Väldigt snart.

Ett annat i-landsproblem - ännu större kanske - är att jag känner mig lätt stressad över hur vi ska kunna välja vad vi ska göra när vi väl är på plats. Jag har köpt en guidebok som presenterar det ena oemotståndliga förslaget efter det andra. Det finns 12 nationalparker, en lång kustremsa mot Stilla havet och en mot Karibiska havet. Panama City verkar vara en trevlig destination i sig. Det finns båtturer, ögrupper, regnskogar, vulkaner, allt från resorts till mysiga små byar uppe i bergen så väl som längst kusten. Man kan snorkla, dyka, surfa, åka på kanalen, trekka - eller bara ligga på en strand. Hur ska man kunna välja? Och hur ska vi veta att vi väljer rätt?

Ja, man kan sannerligen ha större problem än så.

Det är mycket som rör sig i livet i övrigt också. En del väldigt bra saker, andra mer ångestladdade. Och jobbet rusar på i falig takt, som vanligt. På sätt och vis ska det bli skönt att bara dra iväg från allt ett tag, även om det blir stressigt både innan och efter. Det vägs upp av att få gå i flipflops igen, bada i salta hav och möta en ny kultur. Bland annat.

Kära teknikprylar

jag är så lycklig: jag har köpt en surfplatta (samsung galaxy). jag vet, det är inget att skryta över. alla andra har redan haft såna här i flera år, men jag är ändå barnsligt nöjd och älskar den redan. nu författar jag mitt första blogginlägg på den, sittandes vid köksbordet, med en folköl och robyn på sonos, vars nod till köket som jag nyligen också investerade i och är minst lika nöjd med.

jag har haft en jättebra arbetsdag i nacka för omväxlings skull. tog båten hem - alltid samma känsla av vardagslyx. nu har jag en obokad kväll och ska laga matlåda, titta på top model (ja, jag vet, men jag kan inte låta bli), men först softa lite med resterna av morgonens dn. jag löser sudoku och övar mig på att skriva med vänster hand. det är ett ständigt projekt jag har, att försöka bli mer dubbelhänt. det är den ena förtjänsten, den andra är att utmana mina j-la mönster. jag hatar mönster och förutsägbarhet; jag vill  inte vara förutsägbar. har märkt att jag ofta plockar upp en sak med den hand som råkar vara närmast, men om det är vänster byter jag till höger för att göra det jag nu ska göra med "rätt" hand. det där vill jag utmana. jag försöker diska med borsten i vänster, skära saker, göra så simpla saker som att låsa ytterdörren med vänster hand. just ytterdörren är inte svårt att göra med vänster hand, men jag märker när jag gör det att det känns extremt ovanligt - helt enkelt därför att jag sällan gör det.

nej, bort bort med konforma beteenden.

och, allvarligt, bort med pektangentbordet. jag kommer att bli galen om jag inte köper ett separat tangentbord. jag måste kunna skriva i 190, med min fingersättning som jag lärde mig på maskinskrivningen i högstadiet. blippa mig fram och skriva fel gång på gång, och sen inte hitta rätt isättningspunkt för att rätta - det kommer inte gynna min kreativitet.

nu ska jag choppa grönsaker. med vänster.

Min definition av lyx

Med min länge emotsedda sovmorgon blev det inte så mycket. Jag vaknade tidigt, som alltid efter alkohol, och kunde absolut inte somna om. Med några timmars sömn till hade jag känt mig betydligt fräschare, men det är heller inte en helt oangenäm känsla att såsa runt i det här stadiet: lätt bakis utan att må dåligt. (Vi hade ännu en underbart rolig, hjärtlig after work igår kväll. Jag älskar verkligen gänget jag jobbar med. Stämningen var på topp när jag slet mig och åkte hem, redan vid halv ett, men jag kände att jag hade hävt i mig aningen för mycket vin i ren förtjusning. Det var läge att åka hem. När jag kom hem låg jag och lyssnade på musik och ville inte stänga av och somna, för det var så bra och jag var så hög av glädje. Därav slocknade jag alldeles för sent.)

Jag har varit i centrum - mitt trivsamma hemmacentrum Solna - och besökt biblioteket, köpt en semla med mig hem och uträttat lite andra småsaker. Jag älskar känslan av att komma hem mitt på dagen när det är ljust, slänga av mig alla kläder och sätta på mig något väldigt bekvämt, fixa kaffe och ha ett antal helt oplanerade timmar framför mig. Framåt sena eftermiddagen ska jag iväg och spela match, men fram tills dess kan jag göra vad som faller mig in. Titta på tv på blanka eftermiddagen om jag vill det, slänga mig ner nånstans och bara läsa, glo ut genom fönstret, ringa nån - eller låta bli. Eftersom jag är lite bakis unnar jag mig att totalt underlåta att ta tag i sådant som kan kännas som förpliktelser. Jobba finns inte på världskartan, men jag kommer nog inte ens att titta på klädhögen som har legat och väntat på strykbrädan sen förra helgen eller ta tag i projektet skovård som pockar på tack vare det ihållande snöblasket.

Det är ren lyx för mig. Jag inser att det är ännu mer lyx i andras ögon. Folk med barn. De älskar förstås sina barn och det liv de har valt, men det innebär inte att de inte kan längta efter sådan egentid som jag har hur mycket som helst av.

Nu ska jag frossa i semla. Jag kör lite renlevnad nu, med godisstopp och i princip stopp även för fikabröd och sånt, men idag gör jag ett undantag. Det är ju ändå min farmors namnsdag idag.

Den bästa semestern

Jag har ytterst motvilligt börjat landa i vardagen igen, men det mesta av mig hade helst av allt velat vara kvar i Indien. I värmen, stimmet och det rödbruna dammet. Kvar i ljudet av tutande bilar, bränningar mot stranden och de halvusla coverbanden som spelade vid hotellpoolen på kvällarna. Jag saknar våra hundkompisar, taxichaffisarna som aldrig fick napp, kyparna, äggkocken, poolpojken Ganesh och alla andra sköna typer på hotellet. Jag saknar maten, den inhemska spriten som var gratis i hotellbaren (man vande sig efter ett tag och tyckte den var riktigt god).

Nog för att jag har gjort några fantastiska resor i mitt liv, och det är svårt att jämföra, men den här semestern... ja... vi satt och grät på flygbussen när vi lämnade Candolim. Det säger en del.

Förutom att resmålet i sig var så bra, har vi haft så himla kul. Kajsa och jag är verkligen otroligt kompatibla. Vi har samma preferenser, samma dygnsrytm, samma tempo. Hon är mer utåtriktad än jag, mer äventyrslysten och har hetare temperament, men vi går ändå väldigt, väldigt bra ihop. Jag lär henne saker också och tillför perspektiv som hon inte har, och vice versa.

Det blev väldigt mycket sol och bad på semestern, det måste tillstås. Men det var så underbart skönt på stranden, och så roligt att bada i vågorna. Även några av utflykterna vi gjorde blev sol och bad, eftersom vi åkte till andra stränder, men det var givande ändå. På vägen dit passerade vi en massa saker som var väldigt fascinerande att se - indiskt vardagsliv med små jordbruk, handtvättande av kläder i små pölar på gatan, barn i skoluniformer, folk som eldar skräp överallt, fritt strövande djur av diverse slag, religiösa företeelser (ett antal olika religioner i en salig blandning), allt från färgglada, stora villor av portugisiskt snitt till små skjul som folk bor i, barer och kiosker i det oändliga, vackra kvinnor i saris som obekymrat åker moppe, knotiga gubbar, zigenarkvinnor, byggarbetare med höftskynken och enkla hackor att gräva med, buffelfösare, möbelsnickare och rickshawförare. Det liksom händer något överallt, vart man än tittar. Förutom människor, djur och vacker natur: fåglar! Överallt! Otroliga mängder rovfåglar (red kite vanligast), hägrar av alla slag och färgstarka insektsätare, kungsfiskare och parakiter.

Intryck, intryck och känslor. Människor överallt, genuint trevliga och öppna. Nu är nog Goa väldigt speciellt, eftersom det är så mycket turism och en lång historia av västerlänningar, så ingenstans känner man sig uttittad eller ovälkommen. Men det råder ingen tvekan om att indier är hjärtliga och härliga, och de har humor.

Vi hade dessutom väldigt trevligt på vårt hotell, där vi lärde känna ett gäng engelsmän som vi hängde med på kvällarna. Det där med all inclusive nyttjade vi inte så mycket av - vi åt kanske en lunch och två eller tre middagar på hotellet (inklusive nyårsfesten) - men vi var duktiga på att hämta eftermiddagssnacks när vi kom hem från stranden. Och det blev ju en och annan vända till baren. Ok, många vändor. Vi satt kvar med våra kompisar till långt efter det att baren stängde vid 23. Det blev ett mycket sorgligt farväl när de åkte hem, en vecka innan oss.

Sverige ter sig kallt, fullt och torrt i jämförelse - men så känns det ju nästan alltid när man kommer hem från en utlandsresa. Som tur var träffade jag mina älskade, närmaste vänner på brunch förra lördagen när jag precis kommit hem. Hade jag bara suttit hemma och deppat och varit jetlaggad hade det varit ännu svårare att landa. Nu kämpar jag på med vardagen och försöker tycka att jobbet är kul. Det går sådär...

Kvällsdrinkar vid hotellpoolen

Ett av hundratals bad

Djurens vänner hann klappa väldigt många hundar

Pina colada i solnedgång

Hårda förhandlingar pågår

Kajsas favorit äggkocken. Jag är med som fotoalibi

Del av delfinstim