Vad ska man tycka?

I morgon kommer Obama till Stockholm. Det tycker jag är lite fint. Det blir trafikkaos och kostar samhället miljarders, säkert, men jag tycker ändå att det är fint. Jag gillar verkligen honom (såvitt jag kan bedöma från min horizont).

När vi var i Panama bodde vi två nätter på ett litet hotell med bara amerikaner. Och det var verkligen litet, bara 6-7 rum, så det blev så att vi pratade med alla; rentav umgicks på kvällarna när alla hängde i restaurangen/baren/verandan/lobbyn. Ett par som vi satt och pratade en del med, och som vi tyckte var trevliga om än överdrivet pratglada, frågade oss vad vi i Sverige tycker om Obama. Vi svarade entusiastiskt att vi gillar honom. (Även om det så klart finns kritiska röster, men nog är det väl så att hans framtoning och politiska inriktning känns ganska behaglig och bekant for oss.) Det var uppenbarligen fel svar. Det satte igång en mycket lång och upprörd monolog (om än framförd av två personer, mer eller mindre i mun på varandra).

Det var ganska plågsamt att lyssna på, eftersom det var så onyanserat och lätt besvärande att varken få en syl i vädret eller känna att det var lönt att invända om man hade fått chansen. De var ärkerepublikaner som drog alla valser om hur han förstörde deras land, inskränkte amerikanernas frihet och valfrihet, spred lögner, osv, osv. De påstod att konceptet med sjukförsäkringar för de obemedlade bygger på helt falska grunder (och dessutom stjäl pengar från hederliga amerikaner och yada, yada). De hävdade att det inte är sant att en stor del av den amerikanska befolkningen inte har råd att söka vård när det blir sjuka.

Som sagt, man fick inte en syl i vädret, men vad skulle man ha sagt? Även om varken jag eller Kajsa blev övertygade om vad de sa är det ju svårt att komma som en liten svensk och hävda att man vet mer än de själva om hur det står till i deras land. För vad vet man - egentligen? Vad är mediabilder, och stor del av dem är sanna?

Jag tycker att det är ett problem över hvuud taget, när man förväntas ha en åsikt om något. Hur mycket vet man? Hur mycket är egen kunskap, inhämtad från källan? Väldigt, väldigt lite, skulle jag vilja påstå. Jag blir alltid obstinant när folk slänger sig med "sanningar" som saker och inte kan redogöra hur de vet att det är på det sättet. När jag frågar får jag svaret: "Men så ÄR det ju." Jag lovar, det har hänt ett antal gånger. Själv aktar jag mig väldigt noga för att slänga mig med påståenden över huvud taget. Jag tycker nog en massa saker, men jag uttalar dem inte vitt och brett. Skulle jag bli ertappad av någon som ber mig redovisa mina argument och/eller fakta och jag inte skulle kunna svara - det skulle aldrig vara värt det. Men det verkar jag vara ganska ensam om.

Semester - halvtid

Jag har hittills inte genomfört något av mina sommar-/semesterprojekt. Jag har inte sålt mina utsorterade cd-skivor, lämnat in bilen för att fixa framskärmen eller ens öppnat spanskaböckerna. Jag har inte frostat av frysen, inte fixat backup på mina digitala bilder och inte kollat igenom mina PPM-placeringar. Trots horder av ledig tid har jag varken gått på museum inne i stan eller hyrt kajak. I morgon åker jag och hälsar på pappa i Norrtälje, och sen far Kajsa och jag iväg på vår roadtrip, och sen är semestern slut.

Men det gör ingenting.

Jag borde ha lärt mig att det sällan blir särskilt mycket av de där planerade projekten. Man gör andra saker i stället; sånt som faller en in. Eller gör ingenting och behöver inte känna sig mindre duktig för det. Det är inte fy skam att vara duktig på att slappa och koppla bort jobbet och ha det bra helt utan ett digert program.

Dessutom HAR jag ju faktiskt gjort en del också. Jag har varit på golfresa, campat på Utö, badat en massa, träffat lite folk och tränat på dagtid - en otrolig lyx för mig. Och, som sagt, det är otroliga två veckor kvar av semestern också! Kajsa och jag har haft en grundlig genomgång av vår fantastiska campingbil, som blir vårt hem under de kommande 10 dagarna eller så. Det ska bli otroligt kul! Lagom planerat - dvs lite planer men mycket stor flexibilitet - och inslag av äventyr. Packning pågår.

Solocampar

Jag ligger i ett tält, på ett mycket bekvämt thermarest och uppblåsbar kudde, lyssnar på min stjärnmärkt-lista på Spotify (dvs den bästa musik jag över huvud taget kan tänka mig), läser med ficklampa och ser hur mörkret lägrar sig utanför.  Fram till för ett tag sen satt jag nere på stranden och såg på solnedgången, drack rödvin och läste samma fantastiska roman (bengt ohlsson, han är magnifik;  lika bra som John irwing och mina andra absoluta favoriter).

Det kanske är sorgligt att åka ensam till utö och kampa, men so be it. Jag njuter i fulla drag.    den här dagen har varit fantastisk.  Jag kom hit kl 10, gick direkt och hyrde en cykel - en underbar, oväxlad sak med cykelkorg - trampade sen till campingen och slog upp mitt tält. Sen for jag till klipporna och badade och låg i solen.  När jag tröttnade cyklade jag vidare lite planlöst.  Underbart att rulla fram på grusvägar och stigar, genom barrskog, förbi fårhagar, ner till havet.  Jag stannade och plockade blåbär, betraktade en stilig spillkråka, stte mig på en klippa och bara njöt.

Nu framåt kvällen har jag strosat runt i gruvbyn, tog ett glas vin på värdshuset och åt sen en utsökt middag på dannekrogen.  när jag kom fram till (den charmige)  hovmästaren och närmast ursäktande sa: "jag skulle vilja äta här och jag är alldeles ensam" utbrast han spontant: "gud, vad skönt" och fick mig att känna mig väldigt välkommen.  Han höll mig lätt på axeln när han visade mig till mitt bord, och sen bjöd han mig av lite oklar anledning på kaffet.  Det kändes så himla, himla bra.

Jag har förvisso inget problem med att göra saker själv och bryr mig inte jättemycket om vad andra kan tänkas tycka om det, men helt oberörd är jag inte heller.  Det var så skönt att mötas av någon som från hjärtat inte heller tyckte nåt om det utan tog emot mig som en betydelsefull gäst.

Jag hade hoppats på att A skulle komma hit i morgon och att jag skulle få visa honom denna underbara ö. Nu blir det inte så, men det käns helt ok. Antingen stannar jag kvar ändå. Jag är HELT FRI att göra vad jag vill.  Det är så värt.

Väldigt omärkvärdig semester, så här långt

Man skulle kunna tro att den här så kallade bloggen somnat in för gott. Eller man kanske kunde tycka att den borde göra det, eftersom varken jag eller någon annan är här. Men jag fick lite ny energi när jag igår fick meddelande om att någon kommenterat på ett inlägg. Förvisso var det på ett flera månader gammalt inlägg, skrivet av "Anonym" och på norska. Dessutom handlade det inte om något jag skrivit, utan om vilka kroppsvätskor som är och inte är inblandade i analsex. Men ändå...

Allvarligt talat; jag skulle kanske vara lite mer ambitiös med att skriva om jag samtidigt orkade och ville berätta för fler att jag gör det. Men å andra sidan handlar det här inte så mycket om ambition. Det är skönt att skriva ibland - och om det är 0, 10 eller 100 läsare av det spelar mindre roll. Jag var extremt produktiv på flera sätt när jag var yngre, och det mesta av min kreativitet och behov av att uttrycka mig har tyvärr falnat. Men det har inte dött och ibland vill jag skriva, bara. Så bloggen får bli kvar, helt utan krav eller förväntningar - från någon.

De senaste månaderna har dock den mesta energin gått åt att klara av framför allt jobbet. Det har också varit lite strul med mannen jag träffar, vilket till min stora förvåning gjort mig helt förtvivlad. Trots att det egentligen inte är "en siffra rätt" med honom finns det några siffror som är väldigt rätt, och han har kommit att betyda mycket. Men allt det där är under kontroll för stunden.

Att jag plockar fram datorn just nu är inte bara den norska kommentarens förtjänst, utan beror också på det faktum att jag nu äntligen har semester. Ett stort lugn har lägrat sig. Och jag har de närmaste 10 dagarna eller så ingen egentlig plan utan bara oändliga mängder av tid att disponera. Det gör mig lite orolig. Jag vill inte känna att jag bara slösar bort semestern på "ingenting". Så kände jag inte innan, eftersom jag tänkte att jag alltid kan spela golf - här, där, ensam eller med diverse folk - men jag har väldigt ont i handen. Det är antingen en överbelastningsskada, en inflammation i några ledband eller så, eller kanske både och. Men det gör väldigt ont när jag spelar, vilket naturligtvis gör det omöjligt. Jag kan döva det med Ipren, så att det efter typ hål 3 eller så går bra, men det känns inte riktigt... långsiktigt. Det bästa vore förstås att bara vila i några veckor, men det känns outhärdligt med tanke på att inställningen och viljan säger: spela varje dag.

Nu i kväll började jag därför titta på flygresor och överväga olika alternativ för att åka bort några dagar. Jag har inte riktigt någon lust, ingen destination som lockar extremt mycket och det kommer inte bli billigt. Det är en fin sommar, och jag känner inget omedelbart behov av att lämna landet. Det känns ju heller inte vettigt att lägga ut x antal tusenlappar på att åka bort nånstans bara för att jag har ont i handen och inte kan spela golf.

Nåja, det är i-landsproblem. Antingen struntar jag i pengarna och drar nånstans i alla fall, eller så håller jag mig hemmavid och gör vettiga saker ändå. Det kommer inte bli dåligt. Det är skönt att vara hemma också. Idag har jag varit och badat, cyklat i sakta mak in till stan och tagit TBE-spruta, lagat ett lass mat och tagit en kvällspromenad. Igår städade jag, spelade golf med A, gymmade och tittade på Varg Veum på tv. Där emellan har jag suttit och läst, ringt och pratat med folk som jag inte tycker att jag hinner ringa annars, jag har lyssnat på musik, tvättat bilen och suttit i min trädgård. Alltså, det är inga dåliga dagar. Det är bra, lediga och fria dagar. Som en en typisk lördag, men som en i raden av massor av lördagar, utan någon ångest över att helgen snart är slut och man måste jobba igen. (Till saken hör också att jag ju redan haft två fantastiska semestrar i år, så jag känner inte att jag måste maxa med en massa resor och häftiga upplevelser.)

Och den där kommentaren från Norge, jag ids inte ens ta bort den. Det kanske gjord någon nöjd att få ha skrivit den, vad vet jag. Grattis till dig, lilla gubben. I couldn't care less.

Inga små grodor

För första gången jag kan minnas firar jag inte midsommar. Jag är mol allena. Jag har inte ätit sill och druckit snaps och sjungit utan stekte en bit lax, drack vitt vin och lyssnade på jethro tull.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.

om att utnyttja tiden

Jag skriver och kommunicerar hela dagarna. När kvällen kommer är orden slut. Kan det vara så? Är det därför bloggen blivit mer eller mindre övergiven? Eller är det för att jag är omotiverad över att ingen läser? Att bloggande är iskallt? Det är nog ja och nej på alla frågorna. Inte för att jag bryr mig om det är trendigt att blogga eller inte, men det finns ju onekligen andra medier där man uttrycka sig både mer lättillgängligt och mer direkt, rentav visuellt.

Jag kan säga så mycket i alla fall att jag tänker inte skylla på att jag inte har tid. Tid har man alltid. I alla fall om man som jag lever utan familj som man måste umgås med. Jag jobbar ganska mycket, lägger mycket tid på golf och träning, är ordförande i två föreningar, men jag påstår ändå att jag har tid. Mycket att göra betyder inte automatiskt att tiden inte räcker till. Jag är inte i full aktion under dygnets alla vakna timmar, verkligen inte. Jag åker t ex pendeltåg (som nu) två timmar om dagen. Då är det inte mycket aktion kan jag lova.

Om inte annat skulle jag kunna breda ut mig -här i min alldeles egna blogg - om politik, världens orättvisor och inlägg i samhällsdebatten. Det är bara det att jag har så svårt att engagera mig. Jag får flyktkänslor när jag läser och hör om kravaller, inbördeskrig, asylärenden och nätmobbing. Jag distanserar mig och önskar att det inte fanns. När man får höra: Du kan göra skillnad, tänker jag: "Nej, det kan jag inte alls." Det är alltför stora frågor. Om jag skulle göra något skulle det bli en droppe i havet, om ens det.

Detta gör mig kanske till en hemsk människa, men jag känner faktiskt inte så. Dels tror jag att det är mänskligt att känna så, dels är jag inte en passiv, egoistisk person som inte gör något för någon eller för världen jag lever i. Jag hjälper folk på olika sätt, jag källsorterar,  jag upprörs och reagerar på vissa saker, även om det inte är "rätt" saker.

Det är faktiskt något jag har lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Det gagnar ingen.

Panama del 4

Idag kom jag till jobbet kl 7.30 och gick därifrån vid 19. När jag kom hem, framåt åtta, var jag så trött och frustrerad att jag kände mig gråtfärdig. Och den första riktiga försommardagen har jag suttit inlåst på ett kontor. Bittert! Semestern känns vid det här laget väldigt avlägsen. Men jag har ju sagt att jag skulle avsluta odyssén, so here we go:

Dag 11-12: Vi insåg ganska tidigt att det skulle bli lite problematiskt att ta sig ifrån Bocas del Toro, eftersom vi tänkte åka på Annandag påsk då precis alla andra skulle åka hem också. Att flyga hem var bara att glömma, och vi hade heller ingen lust att sitta på buss till Panama city i 10 timmar, men jag kom på den briljanta idén att åka tillbaka till David och ta flyget därifrån. Det var inget problem att boka.

Efter lite pyssel kunde vi ta oss dit också. Vi delade en taxi med tre andra; 25 dollar per huvud för tre timmars färd kändes helt ok. Det blev några timmar över i David innan flyget, som vi spenderade vid en hotellpool och hade det utmärkt bra, trots att det var typ 40 grader.

Väl framme i Panama city hoppade vi på en buss och åkte en dryg timme längst Interamericana och klev av vid ett ställe vi identifierat via min guidebok - som är väldigt bra att ha även om Kajsa hånar mig lite för den. (Åka buss i Panama är väldigt smidigt. Det finns hur många som helst och de går tätt. Vi blev inte klara över om det fanns någon tidtabell, eller om principen är att bussen går när den är full. Vi lutar åt det senare alternativet.)

El Palmar visade sig vara en liten pärla. Ett pytteställe med några schyssta villor, några surfställen och två-tre hotell. Vi klev rakt in på urcharmiga Manglar Lodge och kände direkt: här vill vi bo! Ett litet ställe med bara 5-6 rum, en fin trädgård med två katter, jättetrevlig personal och glada amerikanska gäster. Det råkade finnas ett rum kvar - vårt vanliga flyt - som var otroligt fint med en stor balkong ut mot trädgården.

Vi fick en sista fin dag på stranden. Det var svårt att bada till en början eftersom det var så stenigt, men när tidvattnet dragit undan var det långgrunt och fint. På eftermiddagen åkte vi in till närmaste lilla stad, ungefär en mil bort, för att shoppa, men det gick sådär. Det fanns helt enkelt inte särskilt intressanta saker att köpa, men det blev kul ändå.

Dagen därpå, hemresedagen, lyckades vi bättre. Vi vinkade adjö på morgonen, åkte in till Panama igen men fortsatte direkt med taxi bort till ett av flera fantastiska shoppingcenter. Taktiken var att åka nära flygplatsen, så att vi inte skulle fastna i rusningstrafiken, vilket var ett smart drag. Tyvärr blev det bara några timmar där, då vi fick turas om att springa runt respektive att passa packningen. Jag fick den välbekanta shopping-lyckorus-känslan av utbudet av affärer, men hann som sagt inte omsätta den i någon större utsträckning. Men det är inget att klaga över, köpa saker kan man göra någon annan gång.

Det kändes så klart väldigt vemodigt att lämna värmen och kliva in på flygplatsen, och att sen veckla in sig i en flygstol i 10 timmar, men vi hade råflyt igen och fick dela själva på en tresits i ett i övrigt smockfullt plan. Jag lyckades faktiskt sova en hel del också, så det var nog den smidigaste långflygningen någonsin.

Men, som sagt, allt det där börjar redan kännas avlägset. Solbrännan har bleknat och man är trött och utarbetad igen. Det känns väldigt välkommet med en långhelg igen. Bara en arbetsdag kvar att ta sig igenom.

Vi såg inte särskilt mycket av Panama city. Men några coola byggnader från taxin i alla fall..