Spontanitet leder till spontanitet

Dagens ord: spontanitet. Häromdagen beslutade jag mig hux flux för att åka till Dublin.  Jag har tänkt göra det länge. Inte åka till just Dublin, men att åka nånstans för en konserts skull. För nån vecka sen upptäckte jag en kanadensisk snubbe som heter Owen Pallett, som jag tycker är så bra att jag började kolla upp hans turnéplan. Hans sista spelning i Europa råkade vara ett datum som passar mig (om mindre än två veckor) och Dublin verkar ju trevligt.

Jag bara bokade.

Det kommer bli hur kul som helst!

Men det är inte allt på temat spontanitet. Fortsättningen är att jag skrev detta på Facebook, med just ordvalet: "jag spontanåker till Berlin". Detta såg B, som är en före detta kollega som jag tycker mycket om men som jag tidigare inte har umgåtts privat med. Hon hörde av sig i lördags och frågade om jag inte ville komma på just spontanlunch på söndagen. Svar: ja. Så min söndagseftermiddag blev alldeles ljuvlig.  Jag åkte ut till deras sommarhus, som ligger bara ett stenkast från stan och bara en hästhage ifrån Mälaren. Ett fullkomligt magiskt ställe; ett gammalt trähus omgivet av flera hunda år gamla ekar; syrenberså, glasveranda, trätiljor, en gammal bakugn i hallen, kattvindar.

Igår styrde kära J upp en också ganska spontan picknick, som också blev så där avslappnad och halvt oorganiserad som vill hade dem. I kväll träffar jag ytterligare en annan kär vän, vilket också bestämdes bara häromdagen. I morgon ska jag och K ut och cykla lite på måfå.

Ja, de här sakerna är ju så mycket enklare - eller i alla fall mer inbjudande - att göra på sommaren. Men ändå. Jag ska komma ihåg det här. Vara så här alltid. Fortsätta med projektet att styra bort så många fasta åtaganden och strukturer som möjligt. Flyta.

"Känslan sitter kvar länge"

Jag är nyss hemkommen från en av de mest fantastiska semestrarna någonsin. Trots alla långresor med Kajsa, mina besök i Japan... den här veckan kommer att ta en unik plats i mitt hjärta. Inte för att jag behöver jämföra,  förvisso.

Jag var själv, på Kreta. Men jag kände mig inte ensam en sekund. Dels var jag omgiven av otroligt trevliga greker, jag hade norska grannar jag pratade med, men framför allt umgicks jag med olika viktiga människor digitalt. Allt var perfekt: vädret, hotellet, hotellets läge, mitt rum, mina utflykter, mina löprundor tidiga mornar. Jag befann mig mer eller mindre i lyckorus under hela veckan. Framför allt på kvällarna, när jag ner och satte mig i en solstol på den öde stranden, i kvällssolen, och bara njöt; satt och läste, drack rosévin och såg ut över havet.

Jag skrev inget från semestern,  jag hade inte tid. Jag var i en bubbla. Egentligen borde jag inte skriva nu heller, för jag befinner mig i känslostorm (igen! Det senaste halvåret har fanimej varit exceptionellt.) Det är bergochdalbana - igen - men mest upp. Det handlar förstås om förälskelse, men av det omöjliga slaget. Det finns tusentals ord att sätta på det, men jag låter bli.

Ändå vill jag dela med mig av några rader. Jag kan ha dem att se tillbaka på om jag någonsin skulle betrakta mitt liv som något annat än rikt och kraftfullt. De dagarna kommer ju, så klart, men nu är de långt långt borta. Havet är också långt borta - men nära.

Går igång på Hugo Boss

Med nånting som kom i posten häromdagen fick jag ett doftprov på herrparfym. Hugo Boss. Det doftar ljuvligt. Jag tar fram det titt som tätt och drar in doften av man. Det kanske är patetiskt men vad ska man göra? Jag suger girigt i mig Hugo Boss och drömmer om hur den sitter på en verklig hals, intill en kind med skäggstubb; i direkt anslutning till en muskulös skuldra, och...

Jag är väldigt nöjd med min tillvaro,  och med att vara singel. Jag njuter skamlöst av friheten,  på alla plan. Men jag är inte immun,  verkligen inte.

På tal om män så sitter jag hemma en lördagskväll och tittar på balett på tv (modern dans).Jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen uppskattar och totalt fascineras av dans som konstform. Det kanske är "svårt" och omöjligt att tolka, men det är ju så oerhört vackert, det som de gör med sina kroppar, som för övrigt är som konstverk i sig själva.

Flera olika konstarter kan slå mig med häpnad på samma sätt: att någon har tänkt ut att det ska vara precis så här. En målare, en koreograf, en kompositör har haft en vision och skapat precis just det här, som jag kan få ta del av.

Herregud, nu börjar jag gråta också! Antingen är det osedvaligt vacker balett, eller så är jag fortfarande i nån slags hyperemotionellt tillstånd.  Eller så är det Hugo Boss fel.

Vårkänslor, och andra känslor

Jag befinner mig i en känslostorm. Det är som om hela jag har vridits upp till en överväxel, där alla intryck förstärks och allt känns mycket mer. Jag känner mig hyperemotionell, och mest är det positiva känslor som tumlar runt - faktiskt. Det blir så ibland och det är en fantastisk känsla.

Den här gången är det utlöst av något som jag nästan bara kan etikettera som kärlek. Omöjlig kärlek, men ändå kärlek. Det är underbart och får mig att känna mig fullt av liv, trots att den där aspekten av omöjlighet egentligen gör det hela ganska sorgligt. I mitt stärkta tillstånd lyckas jag dock fokusera på uppsidan, och en massa annat sveps med av bara farten. Till exempel stack jag ut och sprang i morse, innan frukosten, och njöt av det. (Träning på morgonen är verkligen inte min grej, så för mig är morgonlöpning något anmärkningsvärt.) Jag har igår och idag storstädat lägenheten så att den är superfräsch och till och med luktar såpa; jag går bara omkring här och njuter. I morse satt jag och tittade igenom foton i min telefon och började nästan gråta av rörelse när jag återupplevde vissa upplevelser som finns odödliggjorda där; när jag såg bilder på vänner som betyder så mycket för mig och andra, mer banala saker som jag bara observerat och plåtat men som ändå har en mening för mig. Återigen känslan: Mitt liv är så rikt!

Andra saker: Jag var och tränade golf idag, och det gick gudomligt bra. Den som har följt mitt golfande vet att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. För några veckor sedan var jag på vippen att lägga av helt och hållet, men jag har fått jättebra hjälp och har ändå varit försiktigt hoppfull på sistone. Jag har i princip börjat om från grunden med tekniken, och den försöker jag nu nöta in med väldigt varierande resultat. Men så idag bara satt det! Jag stod där på Brommas range och nästan skrattade för mig själv över hur kroppen plötsligt fattade. Det kändes inte omöjligt utan ganska lätt; det flöt. Jag har en lång väg kvar, och jag har inte vågat spela på bana ännu, men nu ser golf-framtiden plötsligt lite ljusare ut. Det är som ett mysterium. Lika tröstlöst som det känns när det inte funkar, lika själaglad blir man när man hittar det. Man ska bara slå iväg en liten boll, men oj, vad kul det är när man gör det bra!

Ytterligare annat: igår såg jag en fantastisk film, Optimisterna. Den handlar, otippat nog, om volleyboll, men den handlar också om åldrande, vänskap och livskraft. Den fick mig att skratta gott, men jag grät också, och jag bär den med mig och kommer att göra det ett tag. (För övrigt figurerar jag själv i filmen, eftersom jag var med i publiken till den match som spelas i filmen, mellan det norska damlaget och de svenska krutgubbarna, där norskorna är mellan 66 och 98 år.)

Jag undrar om det syns på mig? Jag har haft en känsla de senaste dagarna av att folk tittar på mig, som att jag syns mer än vanligt. Kanske är jag snyggare än vanligt också, för jag tycker att de inte bara ser mig utan tittar på mig uppskattande. Det är nån liten nyans i blicken jag möter. Eller också är det bara inbillning, men vet du? Det spelar aboslut ingen roll, för det är känslan i mig som räknas.

Egentligen är nog mitt tillstånd ett kulminerat resultat av de senaste månaderna. Det har hänt så mycket positivt, och det är vår, och jag har dessutom saker att se fram emot (t ex min Greklandsresa). Men nu närmast, två dagar i skärgården med älskade Jossan. Påskhelgen (ledigheten!) har bara börjat.

Jag är rik

Vissa dagar känns det som jag bara jobbar, åker hem och äter min yoghurt och går och tränar, och inget händer på helgerna. Andra dagar - som nu - inser jag att jag har ett mycket rikt liv, och jag trivs väldigt bra med det.

Det som gör livet rikt är förstås till stor del andra människor. Jag har många otroligt coola, intressanta, fina människor i min närhet. Några av dem träffade jag igår, och vi hade en sån trevlig kväll att jag idag, förutom att vara trött och lite bakis, har gått runt med den ganska angenäma känslan av separationsångest. Vi är ett litet gäng (fem stycken) som jobbade tillsammans för några år sen, men nu har alla spritts för vinden. Vi ses med ojämna mellanrum och har alltid väldigt kul, men dessutom uppstår det ofta väldigt öppenhjärtliga och spännande samtal. Mer än en gång har någon av oss inlett med: "Det här har jag inte sagt till någon annan tidigare, men...", och så delar vi med oss och alla andra bidrar med sina erfarenheter och åsikter.

Nästa helg blir också social. Jag ska åka och hälsa på några kompisar och deras barn i Västervik. Jag blev så glad av att bli inbjuden att jag tackade ja direkt, trots att jag egentligen bara känner ena halvan av familjen, och att det hela omfattar nån märklig orienteringstävling som jag absolut inte är tränad för. Det ska bli väldigt kul, som en lite utflykt. Men jag känner mig nätsan lite rädd inför att jag ska springa en sträcka som förmodligen är alldeles för lång för mig, men det är också ett bra skäl till att säga ja i stället för nej. Utmana. Det är bra.

Det är ju för övrigt också så obeskrivligt härligt att det är vår. Jag blir verkligen lika överväldigad varje år, av vitsippor, fågelsång och att kunna sitta ute i solen på en parkbänk och dricka kaffe och läsa DN. Idag har jag varit ute nästan hela dagen. Nu på kvällen, när jag hade ätit middag, var jag tvungen att gå ut igen bara för att få promenera och lyssna på fåglarna.

kattkontakt

Jag är kattvakt. Det är väldigt mysigt. Under helgen har jag flyttat in i några kompisars väldigt fina radhus, och jag låtsas att jag bor här och så har jag två synnerligen välbyggda, silkeslena katter som sällskap. De går mest runt och spinner och vill buffas. Även den blygare av dem har accepterat min närvaro och hoppar upp till mig i soffan och vill vara nära.

De som känner mig vet att jag är barnsligt förtjust i djur, men katter har verkligen en extra speciell plats i mitt hjärta. Jag följer en kattfotograf på instagram och hens bilder får ofta mitt hjärta att hoppa till. Det är något med det majestätiska som jag blir så berörd av.

Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag är hemma själv en lördagkväll, vilket händer ganska ofta,  men det är hur som helst annorlunda att vara ensam hemma hos nån annan. Jag har laddat med massor att läsa, jag har sett ett avsnitt House of cards på netflix på plattan, men klockan är ändå inte mer än 8. Vad gör jag nu då? Nå, det går ingen som helst nöd på mig. Jag kan surfa lite, kolla lite mer netflix och lägga mig tidigt. Det skulle kännas bra att gå upp tidigt i morgon och vårda dagen, så att jag inte står där på måndag och tycker att helgen bara försvann.

Nästa vecka blir antingen väldigt intressant eller också en vanlig, rentav lite deppig sådan. Just nu lutar det tyvärr åt det senare. Planer verkar gå i stöpet på ett tråkigt sätt, men det är inget jag kan påverka. Jag verkar över huvud taget hamna i situationer nu som är spännande men bortom min kontroll. Det är påfrestande men åtminstone händer det saker.

Pågående projekt. Attityder.

Jag har ett in-between-moment. Mellan nånting och en middag med kära vänner. Jag tillbringar den i en hotellbar med ett glas vitt vin. Jag gillar hotellbarer, de får mig att känna mig fri. Anonym. Man behöver inte smälta in, för alla är ändå så olika - i ålder, stil och syfte. Det finns liksom inget att smälta in i. Jag gillar vin också, som bekant, av ungefär samma skäl.

Jag har ett litet projekt i tillvaron som gör mig väldigt glad. Helt plötsligt, vid denna aktningsvärda ålder, har jag fått för mig både att göra nya tatueringar och att börja renovera mina gamla. De gamla, de har suttit där i över 20 år vid det här laget. Jag tänker sällan på dem. De har blivit dassiga och flutit ut till oigenkännlighet.  De är en kär del av kroppen (med ett undantag; den på högerarmen som jag alltid tyckt är ful), och jag har sedan länge accepterat att de inte passar så bra till ärmlösa festklänningar, men vad fan.

Men nu fick jag en idé och har nu ett nytt motiv, som inkluderar mina kära fåglar, och en älsvärd liten illustratör vid namn Stoffe har börjat ta sig an mina gamla vrak. Jag är nästan extatisk över hans insats på min vänstra överarm. Motivet där har fått nytt liv, en massa svärta och är jättefint. Nu ska jag passa på att fixa till resten också.

Det är ett lyft helt enkelt. Jag känner mig fin. Det är som att sätta på sig en ny, riktigt fin klänning, men liksom på en annan nivå.

Det händer diverse andra saker i livet också, varav nästan allt är positivt och i olika grader spännande. Året har börjat bra. Det blir väl aldrig hundraprocentigt,  men det är väl inte heller meningen. Jag brukar tänka att det finns saker som skaver; nåt problem man har som man bär runt på som en sten i skon. Det kan vara väldigt olika saker. Ohälsa av vilket slag som helst är definitivt ett sådant grus, men jag tycker inte jag har nåt sånt just nu. Några tänder som ilar en aning, men det är bara ibland. Fram till idag trodde jag att jag hade ett problem med bilen, som jag skulle behöva gå till verkstan med, och vojne vojne det är ju onödiga pengar och logistik att fixa. Men så bara löste det sig idag,  av sig själv. Jag har lite strul med golfen, som vanligt,  men det kommer nog lösa sig. Och så vidare.

Jag inser så klart att det här inte ens är verkliga problem, jag hävdar inte heller att de är det. Grus i skon, mot att inte ha några skor alls, typ. Men jag tror att det är relativt. Alla har rätt att tolka sin egen verklighet,  så länge man inte sätter sig till doms över någon annans. Jag tror också att man till viss del kan hantera sina problem genom att völja vilken attityd man vill ha emot dem. Man förstora upp dem, eller ner. Man kan försöka vara optimistisk,  eller måla fan på väggen.

Mitt enda egentliga problem just nu är att jag har deklarerat att jag (faktiskt av högst egoistiska skäl) tänker avgå som ordförande och ur styrelsen i min volleybollförening i samband med årsmötet på måndag. Det finns ingen ersättare. Just i det här fallet jobbar jag på att välja attityden att det är klubbens problem och inte mitt, med blandad framgång. Det är möjligt att det inte är ok att vara egoistisk i det här läget; att jag borde ställa upp. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort min beskärda del, och det står jag för. Vi får se hur det går.

Nu ska jag vidare och lämna mellanläget.