Kappvändare

Jag funderar över saker jag läser i tidningen utan att veta vad jag egentligen tycker.

Är det bra eller dåligt med ett delat partiledarskap i Vänsterpartiet (eller något annat parti)?
Är det självklart att Sverige ska lägga ner en massa krut på att rädda svenskar som klantat sig i andra länder och kanske till och med brutit på lagar i det land de befinner sig i?
Borde SAAB bara få självdö eller ska svenska staten gå in och rädda bolaget?
Har en mamma rätt när hon blir väldigt upprörd över att hennes 12-årige son brottas ned och handfängslas av SL-väktare, när han är en trotsig bråkstake som upprepade gånger kallar väktarna för "jävla hora"?

Det finns så många här i världen som har självklara åsikter om allting hela tiden. Emellanåt avundas jag dem, andra stunden tycker jag att de måste bluffa och litar inte på deras bevekelsegrunder. Det jag vet är att jag är en åsiktssvag person som oftast ser poänger i både för- och motargument runt en och samma fråga. Det är inget jag är stolt över, men å andra sidan har jag sedan länge accepterat att jag är en diplomat och jag ser det faktiskt inte längre som ett handikapp utan snarare än styrka.

Är det bra eller dåligt?

Räkmacka eller inte?

Är mitt liv en räkmacka? Spontant skulle jag förstås säga nej - jag menar, man är ju aldrig riktigt nöjd och så vidare - men liksom med allting annat beror det förstås på vad man jämför med.

Jag skulle också kunna hävda att jag inte har särskilt mycket att klaga över, faktiskt. Jag har hälsan. Förutom vissa sportrelaterade krämpor, lite nedsatt lungkapacitet, som gör att jag aldrig blir någon löpare av rang.

Jag har besvärlig hy, dålig i allmänhet och lynnig emellanåt (som det mycket besvärliga eksem som drabbade mig i somras, men som nu faktiskt försvunnit efter många om och men). Men verkligen inget att klaga över; inget som hindrar mig nämnvärt. Att jag inte kan spela volleyboll obehindrat tre dagar i veckan vid 40 års ålder kanske inte är så anmärkningsvärt.

Jag har inga andra fysiska problem heller. Ingen jättenäsa, jämnstora fötter, normal vikt. Det hade varit kul att vara lite längre, men nu är det som det är med det.

Jag har heller inte drabbats av några större olyckor i livet, och ingen av mina närstående heller. Jag har ett jättebra boende, efter flyt vid ett antal tillfällen i bostadskarriären (bostadsrättskarriären). Jag har ett bra jobb där jag trivs, även om jag dagligen reflekterar över att jag inte kan nånting och inte platsar där. (Det är lite motsägelsefullt, jag vet.) Skulle jag vilja byta borde det rimligen inte vara omöjligt för mig att få ett nytt. Och så har jag ett gäng nära och mycket kära vänner, många bekanta, en liten familj som jag har en tämligen okomplicerad relation med. Och så vidare, och så vidare.

Nej, vad ska jag klaga för? (Det gör jag inte heller.) Jag kanske rentav ska kalla det en räkmacka?

ögonfröjd på tv:n

Jag tycker att Bond-filmer är rena dyngan men nu måste jag erkänna att jag halvkollar för att få studera Daniel Craig. Jag vet inte om han är så snygg egentligen, men något magnetiskt är det. Tv som inte kräver någon hjärna är perfekt för den här kvällen. Jag är behagligt trött efter en helgs träningsläger med mina störtsköna lagkamrater. Extra glädjande är att min gamla kropp höll för 9 timmars träning. Jag har varit allvarligt oroad för min axel som aldrig blir bra (och min nya golfhobby har fått den andra att börja skära ihop också), men med ordentlig och specialanpassad uppvärmning och lite linex hade jag ingen känning alls. Jag var definitivt en av dem som var fräschast i kroppen av alla när vi åkte hem. Det stönades och pustades en hel del efter sista passet. Baksidan är att det blev en helg utan sovmornar, men jag får väl överleva det. Nu ska jag försöka koncentrera mig på den pågående biljakten. Undrar om han kommer att hinna ifatt skurken?

Kvalitetslördag

Det har varit en utmärkt lördag. Jag har slagit två hinkar golfbollar (med delvis mycket gott resultat), tagit ett sensommardopp i Mälaren (fortfarande +20) och varit med om att få lilla Fredrika döpt, vilket förorsakade att mina bästa vänner var samlade på en mycket, mycket vacker plats i Södermanland.

Så mycket mer kan väl inte begära, eller hur?

Du kan kalla mig hulken

Jag lyssnar på Chet Baker (inspirerad av Anna Gavalda) och njuter av rödvin och grillad halloumimacka efter ett mycket väl genomfört bodypump-pass, som i sin tur fick signalera slut på ett helt ok arbetsvecka.

Jag sliter som ett djur på bodypump. Svettas floder, stönar, får mjölksyra och är utpumpad efter varenda låt. De flesta omkring mig uppvisar inga sådana tendenser. Jag förstår det inte. (Jo, jag förstår det. De kör för lätta vikter och fuskar med tekniken. Jag menar till exempel: knäböj! Kom igen. Det är inte en liten knix, det är ner i 90 graders vinkel för helvete.)

Hur som helst körde jag tyngst av alla på passet idag. Det är värt att nämnas. Till saken hör väl att det bara var 8-9 stycken där, ingen av de duktiga tjejerna och bara en kille, men ändå. Jag körde tyngre än instruktören och tyngre än den där enda killen, som trots allt var ganska storväxt. Han hade bara tyngre vikter än jag på en enda låt (bisceps), men det räknas inte för han körde med helt fel teknik. Hade han kört ordentligt hade han aldrig pallat, det kan jag nästa svära på.

Så idag var jag bäst (?) på något. Jag hade också en fin klänning på mig på jobbet, sådant kan man bli glad över.

Nu ska jag avrunda och i stället ägna mig åt... tja, vi får se. Jazza, titta ut genom fönstret, göra ett motdrag i min pågående digitala alfapet-match. Eller allt på en gång.

Omskakad

Veckorna lunkar på utan större dramatik, tycks det. Det är på helgerna det händer.

Den gångna helgen var dock lite väl dramatisk för min smak. Jag orkar inte återberätta allt här, men en mycket välformulerad sammanfattning finns här. Till saken hör att det var ytterligare en ny ledamot som valdes in volleybollförbundets styrelse, och det var jag. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, kan man säga.

Men det positiva med hela soppan är att denna kris verkar ha fått samma följd som de flesta kriser, nämligen att folk sluter samman, går ihop, stöttar och visar en vilja att lösa situationen. Där befinner vi oss nu, skulle jag säga. Det var också så att årsmötet var synnerligen välbesökt, eftersom det var 50-årsjubileum, så det fanns många kära, kloka människor på plats - många har jag känt i över 20 år - och det utbyttes massor av positiva, sköna ord också. Vi var alla där av kärlek till sporten, och det är ett starkt kitt.

Jag håller tummarna!

På väg att bli golfare?

Jag har nu avverkat min första jobbvecka. Det har varit helt ok, speciellt eftersom vädret vänt och det nästan inte alls känns som sommar längre, och jag har verkligen inte tagit ut mig. De flesta kom tillbaka den här veckan, och det verkar inte vara någon som har fullt att göra, så det har mest varit väldigt socialt och trevligt att vara på kontoret.

Nu har jag dessutom haft en väldigt spännande helg. Inte i första hand därför att jag köpt en ny säng - synnerligen fast sådan, jag känner mig ledbruten när jag vaknar - eller för att jag tillfälle att detaljstudera en halvtam gröngöling, utan därför att jag fått en aha-upplevelse när det gäller golfen OCH har gått mitt livs första runda.

De senaste veckorna har jag hängt med Matte ett antal gånger och sått och slagit ett antal hinkar på driving rangen på några olika ställen. Han har instruerat mig jättebra, gett mig fler och fler detaljer att tänka på, och jag har svävat mellan hopp och förtvivlan; fått på ett slag då och då, men mest har det känts avigt och hopplöst svårt. Men igår justerade jag en väsentlig detalj i svingen och plötsligt slog jag riktiga slag. Höga och långa (obs: relativt) och en del till och med raka. Det var verkligen en polett som trillade ner.

Eftersom det gick så bra igår åkte vi idag upp till övningsbanan på Arlandastad, en korthålsbana med fyra hål där även såna som jag kan gå runt. Det var mycket spännande att komma ut "i verkligheten". I början gick det bedrövligt. Jag kunde inte koncentr

era mig på nåt av allt det jag lärt mig, och kände mig störd på gräset och alla andra nya faktorer. Men efter ett tag lossnade det i alla fall lite. Jag lyckades få 5 eller 6 slag på ett par 3-hål, och jag hade inte mer än 10 på något av hålen, tror jag.

Det är ett nytt liv som börjar, kanske (dvs om jag bestämmer mig för att försöka börja och ta grönt kort). Det är ju jättekul! Det är inte så ofta man börjar med nya grejer, och golf är ju något jag aldrig trott att jag skulle kunna ge mig på.

Ett annat projekt i helgen var att fixa till min uteplats, som dock bara blev en tummetott. Jag skickade för säkerhets skull en skiss och arbetsbeskrivning till styrelsen innan jag började, men då fick jag plötsligt veta att jag inte får göra någon uteplats! Vår tomt är

prickmark (?) vilket tydligen innebär att man inte får dränera eller anlägga något. Och så ska trädgården vara till för alla medlemmar blablabla, vilket förvisso känns som ett fånigt argument eftersom ingen nånsin är där utom jag och min närmaste granne Lars.

Jag får eventuellt lägga ut lite plattor, men i så fall ovanpå marken och det måste kunna tas bort och återställas på typ 10 minuter. Jaha. Det blev hur som helst en kompromiss; nu har jag gjort det lite fint med plattor runt själva trappen, så att det inte växer in ogräs. Och ja, det kan tas bort om någon skulle klaga.

(En sur detalj i sammanhanget är att vi grävde ut redan i torsdags kväll, eftersom vi hade tänkt åka och fixa kross och sättsand med lånad skåpbil nu under helgen. Men det var bara att skotta igen den där gropen igen.)

Nu är det fint i alla fall!