Fredagsmys!

"Nu är det slut på veckan. Det är dags för fredagsmyyys."

Folk tävlar om att håna fredagsmys. Det är fullt korrekt att uttala sig föraktfullt om de stackare som sitter hemma en fredag och umgås och har det trevligt. De som trots allt ägnar sig åt fredagsmys - företrädesvis barnfamiljer - kan inte berätta om det utan låta ironiska eller försöka skämta om det.

Själv tycker jag att fredagsmys är fantastiskt, framför allt min version av det. Det är ju underbart att komma hem efter jobbveckan till min soffa och orörd, opretentiös tid för mig själv. Nu i kväll kom jag sent, det hade redan blivit mörkt. Jag var kvar ganska länge på jobbet, och sen var jag och hämtade upp en bil som jag ska låna över helgen och handlade dessutom på hemvägen. Att slutligen få kliva över tröskeln och stänga ytterdörren bakom mig, det är direkt lustfyllt. Jag låser dörren efter mig också (annars gör jag det först när jag går och lägger mig) för att manifestera att jag verkligen inte ska gå ut något mer för idag.

Jag har ätit smörgåsgrillsmörgås, druckit lite rödvin, ätit smågodis och sitter nu och slötittar på Kunskapskanalen iklädd pyjamasbyxor, fleecetröja och mina gubbiga tofflor. Det må vara hur svennigt och tråkigt som helst - för mig är det snudd på lyxigt. Jag avser också att gå och lägga mig ohippt tidigt. (Jag njuter nog mer av att lägga mig tidigt än att sova länge på morgonen. Idag är jag dessutom väldigt trött och jag ska upp i ottan i morgon, så det är inte så mycket att välja på.)

Veckan har varit mycket bra, och kröntes med ett mycket trevligt telefonmöte nu på eftermiddagen med två av mina nya kollegor i USA respektive Canada. De är så otroligt trevliga, välkomnande och hjälpsamma. Nu ser jag fram emot helgen då jag dels ska spela turnering (matcher - så himla kul!), dels fira min födelsedag i dagarna tre.

Störigt

Vissa mornar är jag känsligare än andra. Oftast går jag bara in i min bubbla och gör min grej på pendeltåget (sover, jobbar, läser tidningen, glor). Men som idag; alltså, allt irriterar mig.

Att de måste ropa ut på vilken sida av tåget man ska gå av på nästa station.
Att folk inte har vett att stänga av knappljudet på sina telefoner.
Att det är default på nya telefoner att knappljudet är på.
Att vissa (unga) tjejer har så jävla urringade kläder att halva behån syns.
Att man ser andra konsekvenser av att folk inte verkar titta sig i spegeln innan de går hemifrån (bed hair, för korta byxor, smulor i skäggstubben)

Men jag kommer över det. In i bubblan.

Efter kontorstid

Det är något visst med att vara kvar sent på kontoret. Och då menar jag mitt hemmakontor, i Nacka. Det är roligt att komma dit över huvud taget, eftersom det inte blir så ofta. Jag träffar mina närmaste kollegor, och de inte lika nära kollegorna från runt om i organisationen som jag känner - och de är många. Det blir inte så effektivt jobbande, men desto mera av sköna samtal och kära återseenden. Jag märker att många blir genuint glada över att se mig. Det känns härligt; jag är en uppskattad medarbetare.

Just eftersom jag inte jobbar på så bra blir det ofta så att jag är kvar lite längre i stället, när det börjar lugna ner sig runtomkring. Det blir tystare, stilla (från att kontorslandskapet kan vara rätt så stimmigt under dagarna). Klockan 18 släcks takbelysningen. Någon av de som sitter kvar länge kanske går och tänder, eller så orkar ingen och man sitter kvar i halvmörker. Några spridda skärmar lyser upp i dunklet. Man hör ett ivrigt knapprande på tangentbord, ett svagt sus från ventilationen, men inte så mycket mer. Utanför, på farleden, glider finlandsbåtarna förbi, skärgårdsbåtarna och en och annan sensommarseglare.

När jag till slut går ut i garaget - för jag åker ofta bil, i alla fall om jag varit i Södertälje i början av dagen - är det nästan tomt, och i trafiken hem är det glest och går undan. Jag sveper fram i Södra länken; gillar att åka i tunnlar, speciellt när det inte är så mycket bilar ute. En skön känsla bara. Det spelar ingen roll att jag kommer hem sent och att kvällen nästan är slut.

Så här kan jag ju känna eftersom det inte händer så ofta. Även när jag har väldigt mycket att göra på jobbet klarar jag mig oftast utan att jobba över en massa. Jag har absolut inte en sådan roll eller position som gör att kvälls- och helgjobb är mer regel än undantag. För det är jag tacksam.

Att äga eller inte äga...

Jag känner att jag vill förtydliga det där med att jag äger, som jag skrev sist. Det var inte direkt något omdöme om mitt allmäntillstånd - även om jag mår väldigt bra - utan mer en känsla där och då. Jag menade inte att jag skulle glassa igenom kursen jag höll i måndags, till exempel, och det gjorde jag mycket riktigt inte heller. Det gick till och med lite halvdåligt; jag fick blandade omdömen i utvärderingarna från deltagarna. Inga väldigt negativa, men inte vågen från alla heller.

För några år sedan hade jag blivit helt knäckt. Jag hade tyckt att jag gjorde förfärligt dåligt ifrån mig och att jag var värdelös och att alla andra förmodligen tyckte det också. Så reagerar jag inte nu. Jag menar, jag hade inte förberett mig särskilt väl. Hur skulle det då kunna gå bra? Jag hade heller inte hunnit omarbeta upplägget på kursen, som jag hade tänkt mig, eftersom jag inte är helt bekväm med den form den har nu. Dessutom var det första gången jag själv höll i den här kursen, och första gången någonsin jag håller i en heldagskurs över huvud taget. Jag har inte så stor erfarenhet av att undervisa alls egentligen.

Alltså: numera, när jag är så gammal och vis, inser jag att jag inte hade kunnat förvänta mig att det skulle ha gått så väldigt mycket bättre, men det gör ingenting. Och det gör mig inte till en sämre människa att jag inte presterade på topp. De som var där tyckte möjligen att jag svamlade och hade ett opedagogiskt upplägg, men de tyckte knappast att det var bortkastad tid eller att jag verkar vara en idiot.

Man får se saker med rätt proportioner, helt enkelt.

Mina två tuffa möten idag gick desto bättre. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag ägde idag heller, men jag är nöjd. Workshopen jag ledde på förmiddagen landade bra. Deltagarna var med på noterna, jag tyckte att jag fick kontakt med alla; alla bidrog med något. Eftermiddagsmötet var strategiskt viktigt på ett annat sätt. Jag hade ingen betydande roll där, men jag träffade nya personer som jag ska samarbeta med framöver och jag tyckte att jag fick ganska bra kontakt där också.

Nu är jag däremot ganska utmattad och måste sova. Jag har sovit otroligt bra de senaste veckorna. Låt oss hoppas att det håller i sig.

På topp

Man kan bli väldigt lycklig av att gå en kvällspromenad på två glas rödvin, med bra musik i öronen. Det är ingen fågelsång så här års, och jag har gått runt den där sjön en miljon gånger, men kan ändå bli hög av att gå där, i rätt tempo, under rätt förutsättningar. Kombinationen av att röra på mig, den där spänningen i kroppen man får av träningsvärk från styrketräning, lyckan av att det faktiskt är varmt nog att gå i shorts trots att hösten är i antågande, och så-jävla-bra-låtar som till exempel den här - jag får känslan av att jag äger! Inte på bekostnad av någon annan; det är till och med en mycket invärtes känsla. Men den är så stark och så skön att det känns som jag flyter fram och alla som möter min blick ser mig och tänker: "Hon äger."

I morgon ska jag hålla utbildning hela dagen. Det ser jag odelat fram emot. På onsdag har jag två synnerligen viktiga och tunga möten. Dem ser jag också fram emot. Eftersom jag äger.

10-månader-till-nästa-sommar-känsla

Jag lider av en lättare släng efter-sommaren-depp. Det kanske är så här varje år vid den här årstiden, jag minns inte, men just nu känns det som värre än vanligt. Det känns extra jobbigt att värmen och ljuset drar sig tillbaka och att friheten och den obokade tillvaron får ge vika. Tempot har skruvats upp rejält på jobbet, och jag kan redan nu säga att det blir en väldigt intensiv höst. Och så börjar det bokas upp en massa saker på kvällar och helger, saker som ska fixas. Åtaganden.

Allt detta kräver en massa energi, som jag känner att jag inte har. Jag vill sticka huvudet i sanden, skita i allt – eller i alla fall det mesta. Just nu ångrar jag bittert att jag tar på mig en massa saker hela tiden. Jag vill inte göra nånting alls. Vill inte ens spela volleyboll, eller i alla fall inte gå på träningar sena kvällar på bestämda dagar.

Det kommer att gå över, som det alltid gör. Får jag gå och sura och gruva mig några dagar kommer jag att kunna ta mig samman, sen kommer jag att hitta tillbaka till glädjen och energin och kunna disponera min tid bättre.

Det jobbiga när jag känner så här är att allt känns så tungt och jobbigt också. Jag tycker att tillståndet i världen är förfärligt, och blir bedrövad och arg över att läsa tidningen. Det är så mycket misär och orättvisor överallt – svält och krig och förståndshandikappade 11-åringar som stoppas i fängelse i Pakistan. Miljöförstöring, fattigdom och knark. Och mer triviala saker som att folk i välfärdsländer stressar, bantar och mår dåligt.

Men, äh, så jäkla farligt är det inte. Jag ska inte klaga. Och är det något jag har tagit på mig som jag absolut inte vill göra eller bara mår dåligt av, då kan jag faktiskt låta bli. Jag kan svika, banga och dra mig ur, och ingen kommer att dö eller lida allvarlig skada av det. Faktiskt.

Den bästa sommaren

I morgon är det definitivt slut på det ljuva livet. Och då menar jag inte bara att OS är slut, utan att sommaren i en bemärkelse ändar. Jag provjobbade lite redan förra veckan - var på kontoret bara torsdag och fredag - men efter den här helgen är alla tillbaka och jobbvardagen börjar på allvar.

Det är segt och bedrövligt, men jag kan å andra sidan se tillbaka på en fantastisk semester. Den har varit annorlunda, men den bästa semestern jag kan minnas. Jag har varit bortrest den mesta tiden, det är det som är ovanligt, och jag har gjort så fina, bra saker med fina, bra människor, det är det bästa. Denna kalla och regniga sommar har jag lyckats pricka in att vara på ställen med nästan bara fint väder; jag har badat som en tok, fått solblekt hår och ätit merparten av mina middagar utomhus.

Camilla och Jossan i vårt tillfälliga hem på Utö.

Efter den strålande inledningen på Utö åkte jag ner till västkusten och mor och svärfar, och lyckades pricka in de tre-fyra bästa dagarna på hela sommaren där. Kungshamn och Smögen är så idylliskt och unikt - som ett annat land - och man måste säga att vara i havsbandet en strålande sommardag är svårslaget. Vi åkte båten ut till en öde kobbe och låg och solbadade en hel dag, åt goda middagar, spelade golf, fiskade makrill (tyvärr resultatlöst) och tog det allmänt väldigt lugnt. Det var fina dagar.

Minuter innan vårt första nakenbad

Efter att ha varit hemma och vänt ytterligare några dagar åkte jag och Kajsa på en fantastisk roadtrip i cab till Danmark. Vi hade bara bokat färjan Göteborg-Fredrikshamn och två spridda hotellnätter, i övrigt improviserade vi. Och allt blev bara så otroligt bra. Hela Jyllands kust är en enda lång sandstrand, kantad av mysiga byar och småstäder. Vi lyckades pricka in några riktiga pärlor, och trivdes dessutom otroligt bra i varandras sällskap. Det är första gången vi reser tillsammans, så det var lite av en chansning, men jag hade förvisso inte förväntat mig annat än att det skulle gå jättebra.

Vi har nakenbadat i Atlantens vågor, druckit en hel del dansk öl, Captain Morgan och rosévin, berättat våra livshistorier för varandra och morgonjoggat på oändliga sanddyner. Korsvirkeshusen vi letade efter hittade vi i supermysiga Nyborg, som vi övernattade i efter det att vi börjat vända hemåt och österut igen.

Saltrum strand, 400 meter bred eller så. Sanslöst.

Mellan alla trippar (nästan i dubbel bemärkelse) har jag spelat en massa golf. Jag tränar och tränar, fortsätter tyvärr att blanda succé med magplask, men jag vet att jag har det - och jag får höra det om och om igen av min hjälte till "personlig tränare" som uppvisar samma tjurskalliga envishet som jag i att få ordning på min teknik. Det är konstigt egentligen att jag är så enveten, men belöningen i att få till ett riktigt bra slag - och ofta flera, många i rad - är berusande. Jag ger mig inte.