vad är det som händer?

När jag gick till tåget nu på morgonen hände något mycket obehagligt. När jag var nästan framme vid stationen insåg jag att jag inte hade något minne av att jag gått uppför backen vid bilmeken och sen upp för trappan mot hagalundskorsningen. Och då menar jag verkligen inget minne. Blankt. Helt enkelt en total minneslucka.

Det är inte så att jag är koncentrerad när jag går till tåget direkt men man går ju altid och tänker på något, reflekterar lite halvpassivt över saker man ser längst vägen, och att man kan komma ihåg det 5-10 minuter efteråt, hur banalt det än var.

Nu kunde jag, trots att jag verligen försökte, inte frammana en enda bild eller tanke jag haft. Det var som om jag inte hade gått den där sträckan alls; som om jag hade beamat mig från östervägen fram till återvinningsstationen där jag slängde metall och pappersförpackningar. Där är jag helt med igen.

Jag kan inte minnas (ha ha) att jag varit med om detta förut. Jo, det kan hända att jag är så djupt försjunken i tankar när jag står i duschen att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in fötterna. Men det är ändå lite annorlunda för då kommer jag i alla fall på mig själv med det och känner igen när jag börjar om med fötterna, att: "aha, det här känner jag igen".

Däremot har jag reflekterat över att jag det senaste året eller så börjat få tillfälliga känningar av afasi. Jag tappar namn på saker - filmtitlar, bandnamn och till och med personer - trots att det är sådant jag är mycket välbekant med. Jag har tänkt att det är något som kommer med åldern, men det har stört mig en del och jag har tänkt på att jag vill vara observant på utvecklingen.

Därför skriver jag också om min minneslucka. Jag tänker hel
t krasst att det här ska dokumenteras som den första gången det hände. Eller...

Jag får en mycket dålig känsla av det här.

Härdar ut

Jag hoppar över träningen idag och är istället hemma och premiärdricker glögg, tofflar och tar det lugnt. (Toffla är ett ord jag börjat använda sen jag köpte mina... ja, tofflor. Kan inte komma på något bättre ord som beskriver hur jag hasar runt i dem i min kära lägenhet.)

Konstaterar att den enda fördelen med den här årstiden är att kvällarna känns långa. I negativ bemärkelse är de förstås alltför långa, eftersom det blir mörkt klockan tre. Men om man försöker vara lite optimistisk kan man ju se det som att det är en massa timmar kvar innan man ska gå och lägga sig. Man får göra sitt bästa helt enkelt för att hålla modet uppe! Jag känner att jag är onaturligt trött hela tiden. Jag sover sött på pendeltåget både till och från jobbet, och även medan jag är på kontoret kan jag komma på mig själv med att känna mig helt under isen och bara längta hem. Energinivån är helt enkelt inte särskilt hög.

Men - återigen med lite jajamensanattityd - kan man ju säga att det inte är så långt kvar innan det blir ljusare igen. Och definitivt inte så långt kvar tills vi åker till INDIEN. Det ska verkligen bli mycket intressant. På just vår strand - eller snarare vår del av den långa, långa kustremsan som bara är en enda lång strand - ligger det ett gigantiskt vrak som har legat där sen typ 80-talet. Man kan förvänta sig kossor på stranden och därmed också en del skit (bokstavligt talat), och förmodligen också skräp och grumligt havsvatten från floderna som rinner ut i havet med jämna mellanrum. Sanden är inte paradisiskt vit utan gul. Jag tror inte att saker och ting är speciellt tillrättalagda.

Men det är ju just det som gör att det ska bli så kul. Oavsett vad som väntar vet jag i alla fall med säkerhet att det kommer att vara varmt och förmodligen soligt, havet kommer att vara varmt, jag kommer att ha utmärkt sällskap, maten kommer att vara gudomlig. Dessutom är jag helt säker på människorna som bor och jobbar där är jättetrevliga. Can't wait!


Vrak och kossa. Men också en väldig massa sand.

Mina hoods

Jag trivs så otroligt bra i min förort. Till min förort räknar jag inte bara Råsunda, utan dessutom Sundbyberg. Jag tröttnar aldrig på att promenera runt i villakvarteren här. Det finns en massa bra och trevliga fik och restauranger (jämte en del mindre charmiga förstås), där det både är mindre folk och bättre priser än inne i stan. Människor som rör sig här utgör en salig blandning, men generellt är det är det väldigt vardagligt och opretentiöst. (Jag var ute på lokal i SoFo i fredags. Jag tycker tycker verkligen att det är coolt och trevligt där, men opretentiöst är inte ordet jag skulle använda.)

Man kan uträtta en massa praktiska saker i Solna centrum, spela bowling i Sundbyberg, springa i fina omgivningar, bada. Det går att hitta parkering och jag kan bo i en stor 2½:a utan att ruinera mig.

Det finns förstås en massa saker man inte kan göra också. Smalare butiker, barer och krogar finns ju inte annat än inne i stan. Om man vill ha lite puls och flärd hittar man det inte på restaurang Råshaga direkt. Men nu bor jag ju lyckligtvis 10 minuter från t-centralen, så det är lätt att åtgärda - när jag vill.

Idag har jag haft en helt obokad söndag, och tänkte - som vanligt - att jag skulle göra något skönt som att åka in till stan och gå på Moderna och ta en fika nånstans. Men det blev inte av. Jag har skrotat runt här hemmavid i stället. Kanske har jag bara blivit gammal och bekväm? Låt gå i sådana fall.

Till saken hör att jag har varit väldigt trött. Sliten och seg efter (ännu) en hård arbetsvecka krönt av två utekvällar i rad. En dag i nästan vakuum var precis vad jag behövde. Jag har nästan lite söndagsångest nu, för jag vet vad som väntar. Kl 5.30 i morgon ringer klockan och det blir hårdkörning i fem dagar till innan det är helg igen. Det vill säga som livet är mest. Det är roligt också, men jag ser väldigt mycket fram emot vår semester. Vi förbereder oss med att fixa praktiska saker som vaccinationer och sånt, och att läsa guideböcker. Man får en lite märklig bild när man försöker läsa på. Jag har lånat två böcker på biblioteket; den ena är odelat positiv och målar upp Goa som en otroligt trevlig, levande plats med vackra stränder, av den andra får man snarare intrycket att det är ganska skitigt och överbefolkat. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, men det ska hur som helst bli väldigt intressant. Jag förväntar mig inte något speciellt paradisiskt ställe, men jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Inte så långt kvar nu!

En sorglig, nattlig upptäckt

Jag hade en väldigt trevlig middag här igår - med grillning, trots att det är typ minusgrader. När mina gäster hade gått slog jag på tv'n ett tag och upptäckte att det visades porr på en av filmkanaler jag har gratis nu under oktober. Satt och tittade en stund, men det var så sorgligt dåligt och direkt avtändande. Nu kanske det här var en extra dålig produktion, vad vet jag, men ändå. Tjejer som krampaktigt försöker se kåta och nöjda ut, utan att lyckas för fem öre, och killar som man inte ser huvudet på som mekaniskt kör ut-och-in i lite olika varianter. Om nu är så sådana här filmer formar unga människors uppfattning om sex blir jag orolig för mänskligheten.

Kajsa och jag pratade om det idag när vi var ute på en långpromenad i det fantastiska vädret - hennes Runkeeper visade att vi gick över en mil - om att sätta barn till världen. För majoriteten av mänskligheten är det en absolut självklarhet (och i vissa fall rättighet, vilket har diskuterats på ett intressant sätt i DN på sistone). För mig är det allt annat än självklart. Det finns förvisso mycket i den här världen som är spännande, utvecklande och positivt men jag undrar om det inte väger över åt sådant som pekar käpprätt utför. Jag tyckte att det var jobbigt att vara tonåring, men det var nog ändå ingenting mot den verklighet som dagens unga lever i. Och då menar jag förstås inte bara synen på sex. Den värld vi lämnar efter oss är verkligen inte mycket att vara stolt över.

Å andra sidan, det är väl inget nytt. Så har väl varje generation tänkt, och livet går ju vidare ändå. Man anpassar sig.

Kajsa och jag konstaterade för övrigt också att det idag är exakt två månader kvar innan vi åker till Indien. Just saying...

Pippin

Vårt vandringspris (bästa spelare-priset) är med mig hela veckan och får bland annat titta på "Ensam mamma söker" med mig.

Go go Goa

Jag tycker faktiskt att jag är ganska optimistisk av mig, eller försöker vara. Det händer dåliga saker ibland, bakslag och misslyckanden av olika slag. Folk blir irriterade på mig eller tycker att jag gör mindre bra ifrån mig. Jag försöker verkligen att inte grotta ner mig i sånt, utan försöker se om det finns någon lärdom att dra ifrån det. Om inte, lämna det bakom mig. Jag gillar inte sånt som tar energi från mig.

Däremot gillar jag förstås sådant som ger energi. Det är säkert också så att jag frossar i sånt i detta forum, men det får vara som det vill med det. (Det är ju min blogg, jag bestämmer.) Således unnar mig att rulla mig i bland annat följande:

• Idag på trottoaren kom en man fram emot mig och sa: "Excuse me. You look very, very good." Jag tänkte direkt: "Åh, nej, vad vill ha nu? Ska han tigga pengar?" Men det kom inget mer, han gick bara vidare. "Thank you." (Speciellt klockan halv sju en måndagskväll.)
  
• Jag blev utsedd till matchens lirare på vår match igår, och jag fick till något så sällsynt som ett poänggivande block. För icke volleybollspelare: Jag är inte så lång. Det krävs perfekt tajming och ganska mycket spänst för mig att blocka (stoppa) ett anfall och dessutom få bollen att gå i golvet på andra sidan, men det var vad som hände. Vardagsmat för vissa, extrakul för mig.
  
• Allra roligast är förstås att Kajsa och jag ska åka till Indien! Vi bestämde oss lite hux flux och bokade två veckor i Goa över nyår, trots att det är svindyrt att resa då. Det kommer att bli fantastiskt. Av alla resemål vi dividerade mellan kändes Indien plötsligt som ett jättebra alternativ, trots att jag aldrig riktigt varit så sugen på att åka dit. Men just Goa verkar vara något av "Indien light", vilket kanske är en bra introduktion för mig.

När jag berättade för mamma om vår resa sa hon: "Ja, ja, där är det ju varmt och skönt" (sarkastiskt), och sen började hon prata om magsjuka. När jag berättade samma sak för pappa sa han: "Åh, vad roligt. Det ska väl bli intressant?"

Vi är alla olika.

Nu ska jag äta gröt och sen titta på "Ensam mamma söker", som jag ser med skräckblandad förtjusning. Om det är på måndagar...? Min tv-koll är inte den bästa.

Körigt

Det är förstås inte bra att komma hem från jobbet närmare halv nio på kvällen, men känslan är ändå på något sätt positiv. Det är skönt på ett lite sjukt sätt att sitta kvar de där sista timmarna på kontoret och få saker gjorda. Som vanligt var det jag och Mattias som satt kvar, och jag kunde åka med honom hem.

Men på det hela taget är det för mycket. Kombinationen med en extremt uppbokad fritid gör inte saken bättre. Jag har inte varit hemma, min värdefulla, tomma hemmatid. Igår när jag kom hem vid framåt 22 satte jag igång att städa. Det var kanske också lite sjukt, men samtidigt så himla skönt. Jag har inte hunnit städa och hålla ordning, vilket får mig att må direkt dåligt. Har bara skjutit upp det i väntan på någon slags andrum. Men nu när jag kom hem och insåg att jag ändå inte skulle kunna gå och lägga mig direkt körde jag ett litet race så att det blir lite finare och fräschare. Det kändes betydligt skönare att gå och lägga mig efter det, och bättre att vakna. Av ungefär samma skäl brukar jag prioritera att bädda på mornarna, trots att det nästan alltid blir lite bråttom. Det är bara för sunkigt att komma hem till en obäddad säng.

Framöver blir det lite lugnare på kvällarna och helgerna i alla fall. Det har liksom klumpat ihop sig de senaste veckorna, och har varit en hel del kul också, men jag föredrar nog lite mer luft.

Det enda jag har bokat i helgen till exempel är att träffa Kajsa och diskutera eller kanske rentav planera om vi ska åka nånstans över jul- och nyår. Hon har varit på mig om det i flera veckor, och det är onekligen en bra idé eftersom det är många lediga dagar. Jag måste bara känna och tänka efter vad jag egentligen tycker om tanken, hur mycket det kan få kosta och hur länge jag är bekväm med att vara borta. Det borde egentligen bara vara att säga: Yes, vi kör. Vet inte riktigt varför jag inte känner så. (Det har inte med Kajsa att göra, snarare nån av faktorerna tid eller pengar.) Får återkomma.