Inga små grodor

För första gången jag kan minnas firar jag inte midsommar. Jag är mol allena. Jag har inte ätit sill och druckit snaps och sjungit utan stekte en bit lax, drack vitt vin och lyssnade på jethro tull.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.

om att utnyttja tiden

Jag skriver och kommunicerar hela dagarna. När kvällen kommer är orden slut. Kan det vara så? Är det därför bloggen blivit mer eller mindre övergiven? Eller är det för att jag är omotiverad över att ingen läser? Att bloggande är iskallt? Det är nog ja och nej på alla frågorna. Inte för att jag bryr mig om det är trendigt att blogga eller inte, men det finns ju onekligen andra medier där man uttrycka sig både mer lättillgängligt och mer direkt, rentav visuellt.

Jag kan säga så mycket i alla fall att jag tänker inte skylla på att jag inte har tid. Tid har man alltid. I alla fall om man som jag lever utan familj som man måste umgås med. Jag jobbar ganska mycket, lägger mycket tid på golf och träning, är ordförande i två föreningar, men jag påstår ändå att jag har tid. Mycket att göra betyder inte automatiskt att tiden inte räcker till. Jag är inte i full aktion under dygnets alla vakna timmar, verkligen inte. Jag åker t ex pendeltåg (som nu) två timmar om dagen. Då är det inte mycket aktion kan jag lova.

Om inte annat skulle jag kunna breda ut mig -här i min alldeles egna blogg - om politik, världens orättvisor och inlägg i samhällsdebatten. Det är bara det att jag har så svårt att engagera mig. Jag får flyktkänslor när jag läser och hör om kravaller, inbördeskrig, asylärenden och nätmobbing. Jag distanserar mig och önskar att det inte fanns. När man får höra: Du kan göra skillnad, tänker jag: "Nej, det kan jag inte alls." Det är alltför stora frågor. Om jag skulle göra något skulle det bli en droppe i havet, om ens det.

Detta gör mig kanske till en hemsk människa, men jag känner faktiskt inte så. Dels tror jag att det är mänskligt att känna så, dels är jag inte en passiv, egoistisk person som inte gör något för någon eller för världen jag lever i. Jag hjälper folk på olika sätt, jag källsorterar,  jag upprörs och reagerar på vissa saker, även om det inte är "rätt" saker.

Det är faktiskt något jag har lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Det gagnar ingen.

Panama del 4

Idag kom jag till jobbet kl 7.30 och gick därifrån vid 19. När jag kom hem, framåt åtta, var jag så trött och frustrerad att jag kände mig gråtfärdig. Och den första riktiga försommardagen har jag suttit inlåst på ett kontor. Bittert! Semestern känns vid det här laget väldigt avlägsen. Men jag har ju sagt att jag skulle avsluta odyssén, so here we go:

Dag 11-12: Vi insåg ganska tidigt att det skulle bli lite problematiskt att ta sig ifrån Bocas del Toro, eftersom vi tänkte åka på Annandag påsk då precis alla andra skulle åka hem också. Att flyga hem var bara att glömma, och vi hade heller ingen lust att sitta på buss till Panama city i 10 timmar, men jag kom på den briljanta idén att åka tillbaka till David och ta flyget därifrån. Det var inget problem att boka.

Efter lite pyssel kunde vi ta oss dit också. Vi delade en taxi med tre andra; 25 dollar per huvud för tre timmars färd kändes helt ok. Det blev några timmar över i David innan flyget, som vi spenderade vid en hotellpool och hade det utmärkt bra, trots att det var typ 40 grader.

Väl framme i Panama city hoppade vi på en buss och åkte en dryg timme längst Interamericana och klev av vid ett ställe vi identifierat via min guidebok - som är väldigt bra att ha även om Kajsa hånar mig lite för den. (Åka buss i Panama är väldigt smidigt. Det finns hur många som helst och de går tätt. Vi blev inte klara över om det fanns någon tidtabell, eller om principen är att bussen går när den är full. Vi lutar åt det senare alternativet.)

El Palmar visade sig vara en liten pärla. Ett pytteställe med några schyssta villor, några surfställen och två-tre hotell. Vi klev rakt in på urcharmiga Manglar Lodge och kände direkt: här vill vi bo! Ett litet ställe med bara 5-6 rum, en fin trädgård med två katter, jättetrevlig personal och glada amerikanska gäster. Det råkade finnas ett rum kvar - vårt vanliga flyt - som var otroligt fint med en stor balkong ut mot trädgården.

Vi fick en sista fin dag på stranden. Det var svårt att bada till en början eftersom det var så stenigt, men när tidvattnet dragit undan var det långgrunt och fint. På eftermiddagen åkte vi in till närmaste lilla stad, ungefär en mil bort, för att shoppa, men det gick sådär. Det fanns helt enkelt inte särskilt intressanta saker att köpa, men det blev kul ändå.

Dagen därpå, hemresedagen, lyckades vi bättre. Vi vinkade adjö på morgonen, åkte in till Panama igen men fortsatte direkt med taxi bort till ett av flera fantastiska shoppingcenter. Taktiken var att åka nära flygplatsen, så att vi inte skulle fastna i rusningstrafiken, vilket var ett smart drag. Tyvärr blev det bara några timmar där, då vi fick turas om att springa runt respektive att passa packningen. Jag fick den välbekanta shopping-lyckorus-känslan av utbudet av affärer, men hann som sagt inte omsätta den i någon större utsträckning. Men det är inget att klaga över, köpa saker kan man göra någon annan gång.

Det kändes så klart väldigt vemodigt att lämna värmen och kliva in på flygplatsen, och att sen veckla in sig i en flygstol i 10 timmar, men vi hade råflyt igen och fick dela själva på en tresits i ett i övrigt smockfullt plan. Jag lyckades faktiskt sova en hel del också, så det var nog den smidigaste långflygningen någonsin.

Men, som sagt, allt det där börjar redan kännas avlägset. Solbrännan har bleknat och man är trött och utarbetad igen. Det känns väldigt välkommet med en långhelg igen. Bara en arbetsdag kvar att ta sig igenom.

Vi såg inte särskilt mycket av Panama city. Men några coola byggnader från taxin i alla fall..

Panama del 3

Panama dag 6-10: Vi fortsatte på den inslagna vägen och åkte taxi tillbaka in till David, men denna gång till busshållplatsen. Inom en kvart satt vi instuvade i en mycket trång buss som tog oss över bergen - hiskeligt vackert - och till den lilla sunkiga hamnstaden (byn) Almirante. Därifrån båt över till huvudön i Bocas del Toro-skärgården, Isla Colon. Vi kom fram straxt efter lunchtid och ägnade i princip hela eftermiddagen åt att leta något vettigt boende, men det regnade av och till och var mulet, så det gjorde inte så mycket. Hamnade till slut på ett lågbudgetställe i ett rum utan fönster, men det uppfyllde kravet på eget badrum, det hade tre sängar och kostade 40 dollar natten. Dessutom hittade vi ett något bättre ställe att flytta till efter första natten, så med det klart kunde vi ge oss ut på byn och utforska.

Den karibiska sidan är helt annorlunda än det vi sett dittills. Mer inslag av svarta än de typsika spanskättlingarna och indianstammarna, lite ruffigare men samtidigt väldigt laidback och skön stämning. I Bocas, själva staden, är det dessutom mycker mer liv och rörelse, mer utbyggt för turism, massor av restauranger och affärer. Ett tillhåll för surfare och backpackers, snarare än bekvämlighetsturister, men vi har inga som helst problem att anpassa oss. Från de lyxiga resorts vi bort på innan till loppiga kyffen - inga problem.

Det är en väldigt mysig liten stad. Husen är byggda på pålar och bryggor ut över vattnet. Det finns i princip bara trähus, med balkonger och verandor, som man föreställer sig New Orleans ungefär.

Efter första natten flyttade vi alltså till ett något fräschare ställe, där vi stannade i tre nätter, men vi insåg snabbt att det udda amerikanska hilbilly-paret som drev pensionatet dels verkade hata varandra, dels var de ordentligt alkholiserade. Vår taktik blev att hålla oss undan korselden så mycket som möjligt, och att försöka prata med landladyn Jessica tidigt på eftermiddagarna, då hon var nyligen uppstigen men ännu inte hade hunnit fyllna till. Övrig tid låg någon av dem oftast och sov på en soffa i entrén, så det var inget större problem att smita förbi. Sista natten var vi enda gästerna, och då tog vi frankt och sov i var sitt rum - ingen risk att de skulle upptäcka det heller.

Vi hade några fantastiska dagar i Bocas, även om vädret var lite växlande. En dag var vi ute på båttur och tittade på delfiner, men framför allt snorklade på korallrev. Det var en helt annan division på snorklingen än i Boca Chica. Vattnet är kristallklart och korallerna var helt magiska. Alla upptänkliga färger och former, och så förstås en massa fina fiskar. Jag flöt andäktigt runt och försökte ta in allting. Det var bland det vackraste har jag sett.

En annan dag hyrde vi cyklar. Alla cyklar på Isla Colon, och det enda som finns är beachcruisers, vilket passar väldigt bra in i miljön. Vi cyklade ca 8 km upp till en milslång, vacker strand (Playa Bluff) och fann till vår häpnad att den var helt folktom. Och då menar jag helt! Trots att det var påskhelg och stället fullt med turister var det ingen där. Det var enorma vågor och extermt strömt, så det gick inte att bada; helt enkelt för farligt. Man fick stå i skummet efter vågorna när de slagit mot stranden.

När det mulnade på cyklade vi hemåt, men stannade till på ett otroligt schysst surfarställe där man bara kunde hänga i solstolar och fåtöljer, dricka öl, lyssna på musik och glo på folk.

Playa Bluff

Vi åt goda middagar, drack drinkar, satt på balkongen och drack öl/rom och spelade tärning. Hade det väldigt bra helt enkelt. Skönt att vara lite längre på ett och samma ställe också. Och jag blev definitivt sugen på att se mer av Karibien. Mera snorkling!!

Ännu lite mer fortsättning följer.

Panama del 2

Jag njuter i fulla drag av att ha träningsvärk. Volleybollsäsongen är kul, men det är alltid lite skönt när den lider mot sitt slut och man kan börja lägga mer tid på annan träning. Min älskade styrketräning har i princip fått stå åt sidan ett bra tag nu, men nu är jag taggad igen. Och som alltid när man plockar upp en ny (eller nygammal) träningsform svarar kroppen med träningsvärk. Jag älskar känslan.

Men åter till reseberättelsen:

Dag 4-5: Samma taxichaffis som körde oss ut till Gamboa kom plikttroget och hämtade oss vid 8 på morgonen (efter en maffig hotellfrukost) och körde oss tillbaka till Panama city och inrikesflygplatsen. Där tog vi 55 minuter flyg till David för vidare färd mot Boca Chica vid Stillahavskusten. Vi var slappa och hade beställt hämtning vid flygplatsen. En dryg timmes taxifärd kostade 50 dollar, vilket var ett överpris, men vi tyckte båda att det var värt att komma snabbt fram i stället för att trixa med bussar som vi inte visste när eller var de gick.

Här bodde vi på det underbara lilla stället Seagullcove Lodge. En huvudbyggnad med en liten lobby, bar och restaurang med utsikt över skärgården, och en kraftigt sluttande trädgård ned mot vattnet med 6-7 bungalower. En liten strandremsa och en lång brygga med en bar på. Vårt hus låg lite åt sidan, så vi bodde som prinsessor helt för oss själva. Stället ägs av ett förtjusande amerikanskt par, drivs av ett annat förtjusande amerikanskt par, och så hade vi den älskvärde Marcello - kypare, butler och fixare i ett. (Dessutom hjälte - han hjälpte oss att fiska upp en stor tarantella ur poolen och slänga iväg den.) Rummen var jättefina, maten fantastisk, miljön vacker, och till och med det omgivande landskapet var magiskt. Värdparet hade en katt (Karin glad), det sprang små ödlor överallt, det växte ananas i trädgården och i stället för sparvar var det hummingbirds som flög omkring utanför balkongen.

Första dagen slappade vi bara vid poolen, var ute och sprang (i +35) och hade det bra. Dagen därpå åkte vi på båtutflykt rakt ut i skärgården (nationalpark även den), stannade vid en vit paradisstrand där vi omväxlande låg och gassade och snorklade på ett jättefint korallrev. Okej, jag erkänner: det var första gången jag snorklade! Det har bara inte blivit av tidigare. Men under vattenmänniskan Kajsas goda ledning gick det jättebra. Jag blev begistrad och ville inte sluta.

På eftermiddagen när vi kom tillbaka gick vi ner till byn, som bokstavligen ligger vid vägs ände, och hängde med lokalbefolkningen på en mycket enkel men charmig utomhusbar. Alla var glada och försiktigt nyfikna; några kom och hälsade och pratade lite på mer eller mindre knackig engelska. Mycket charmigt.

Hotellets brygga i morgonljus. Jag gick ned och satte mig där vid 7 på morgonen och kände något jag närmast skulle beskriva som andäkt.

Det var mycket vemodigt att åka därifrån, men nya äventyr väntade. Dags att byta kust! Fortsättning följer.

Panama del 1

Jag borde kanske (hrmm) skriva nåt, och skriva nåt om min resa. Jag har bara inte varit i rätt sinnesstämning. Men nu har jag en obokad hemmakväll; jag bokade av träningspasset och har inget annat överhängande att ta tag i. Jag är på gott humör.

Resan var förstås fantastisk. Den hade vissa likheter med vår Indien-tripp, men egentligen fler skillnader. Vi var borta i nästan två veckor, tog det väldigt lugnt, ägnade mycket tid åt sol och bad och trivdes otroligt bra både med varandra, befolkningen och det vi såg och upplevde. Det var likheter. Den stora skillnaden - förutom det uppenbara att det ju var ett helt annat land och kultur i en annan världsdel - var att vi åkte runt, och bodde mer eller mindre i kappsäck. På våra 12 dagar (11 övernattningar) bodde vi på fem olika ställen. Jag var lite orolig över att jag skulle tycka att det var för hattigt, och att vi inte skulle hinna njuta av hotellvistelserna (i de fall de var något att njuta av), men vi lyckades planera förflyttningarna så bra att vi ändå hann spendera tid på varje ställe.

Över huvud taget hade vi otroligt bra flyt, både som i tur - allting bara löste sig, trots att vi nästan inte planerat eller bokat något i förväg - och som i flow. Vi har verkligen samma preferenser, Kajsa och jag. Vi vill gå och lägga oss samtidigt, vaknar samtidigt (tidigt) och vill göra samma saker. Under de här resan har vi bott på väldigt olika slags ställen, men vi har aldrig något problem att komma överens. Båda har tyckt att det varit värt att lyxa och bo på fina ställen när vi ramlat över sådana, men vi har också varit helt okej med att spendera några nätter på riktigt sunkiga ställen för motsvarande 300 spänn natten.

En ultrakort resumé:

Dag 1-2: Panama city. Vi bodde på ett otroligt mysigt hostel med en liten trädgård med hängmattor och unga, laidback backpackers som klientel. Av själva staden såg vi inte mycket. Första kvällen promenerade vi bort mot gamla stan på måfå och satt på en parkbänk och drack öl (!). Dagen därpå åkte vi båt ca en halvtimme ut till en ö och badade och promenerade runt i hettan. Inget fantastiskt ställe, men helt ok. Framför allt fick vi en första dos sol och badade i Stilla havet.

Hostal Urraca

Dag 3: Ambitionen att på morgonen åka buss från Panama city till en närbelägen nationalpark och liten stad (Gamboa) gav vi snabbt upp och tog en taxi i stället (4-5 mil för 12 dollar). Det fanns två ställen att bo på där. Ett litet hostel, som säkert var trevligt, stod sig slätt mot det närmast grandiosa Gamboa Rainforest Resort. Vi blev försälskade direkt. Efter en förmiddag vid poolen gick vi på djungeltrek med guide i nationalparken Soberania som ligger på andra sidan floden. Fick se en hel familj coati på bara några meters håll, vrålapor, fina fåglar och intressanta träd och växter. Sen fick vi just njuta av hotellet, vårt fina rum, balkongen ut mot parken och goda drinkar i baren.

Fortsättning följer.

Nedräkning - igen!

Jag känner mig mentalt helt oförberedd på att jag om exakt två veckor kommer att befinna mig i ett exotiskt land - igen! Två veckor, det är helt enkelt ofattbart.

Det här är verkligen ett i-landsproblem, men jag har lite svårt att hantera att den här resan kommer så nära inpå vår fantastiska Indien-tripp att jag liksom inte hinner ladda om och längta ordenligt till nästa. Eller också beror det på att det var lite för lättvindigt att boka på nåt sätt. Det gick väldigt snabbt från idé till handling, helt enkelt eftersom allt blev så självklart. Resa över påsk när man har några lediga dagar, check. Jag har av olika skäl de ekonomiska förutsättningarna för att resa, check. Mitt förslag till destination Panama svaldes med hull och hår av både Kajsa och mig själv, check. Dessutom finns det andra faktorer som gör att vi åker nu och inte väntar. Alltså, vi drar. Väldigt snart.

Ett annat i-landsproblem - ännu större kanske - är att jag känner mig lätt stressad över hur vi ska kunna välja vad vi ska göra när vi väl är på plats. Jag har köpt en guidebok som presenterar det ena oemotståndliga förslaget efter det andra. Det finns 12 nationalparker, en lång kustremsa mot Stilla havet och en mot Karibiska havet. Panama City verkar vara en trevlig destination i sig. Det finns båtturer, ögrupper, regnskogar, vulkaner, allt från resorts till mysiga små byar uppe i bergen så väl som längst kusten. Man kan snorkla, dyka, surfa, åka på kanalen, trekka - eller bara ligga på en strand. Hur ska man kunna välja? Och hur ska vi veta att vi väljer rätt?

Ja, man kan sannerligen ha större problem än så.

Det är mycket som rör sig i livet i övrigt också. En del väldigt bra saker, andra mer ångestladdade. Och jobbet rusar på i falig takt, som vanligt. På sätt och vis ska det bli skönt att bara dra iväg från allt ett tag, även om det blir stressigt både innan och efter. Det vägs upp av att få gå i flipflops igen, bada i salta hav och möta en ny kultur. Bland annat.