Jag blir lyrisk av att sitta i en trädgård till ett halvrackligt med trevligt hotell och lyssna på syrsor blandat med ljudet av mopeder på gatan utanför, titta på eldflugor och små ödlor som kilar längst trädstammarna och driicka Captain Morgan i plastmuggar som kajsa snodde med sig på Arlanda.
Vi åkte över till Isla cozumel i morse efter fyra dagar i vimlet i playa del Carmen. Det är lugnare här, märker man direkt. Inte en massa barer och partyparty - här är det dykning som gäller (eller snorkling för såna som jag). Enligt uppgift ska revet här utanför vara det näst största i världen (?) och tänk att det ska vi utforska i morgon!
fredag 27 december 2013
tisdag 17 december 2013
Serious nedräkning
Det är nära nu. Det känns som om vi åker i morgon, men det är ännu några dagar kvar. Dock - äntligen har det blivit väldigt verkligt och resfebern smyger sig på, dock i form av barnslig förtjusning och sprittande förväntan. Bara positivt. Allt är under kontroll. Trots att jag har haft några stressiga veckor på sistone känner jag mig förberedd och lugn, packningen är på plats och den kommer att klara både mått och vikt för handbagage.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
lördag 14 december 2013
Dags att summera - igen
Jag fick ett mail igår från en vän som summerade sitt år 2013 och ville dela det med sina vänner. Det var ett skönt initiativ, och kul läsning. Jag slogs av hur hon, som vanligt, har gjort en massa saker och tagit en massa modiga beslut. Idag när jag gick in på Facebook möttes jag av en summering av mina "stora händelser" under 2013. Det var också härligt, jag blev faktiskt rörd. Och så började jag titta på mina fotoalbum på Facebook, från mina resor och annat, och insåg för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen hur många fantastiska saker jag varit med om egentligen.
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
- Besöket på Långmossen med Jossan där jag fick uppleva hennes barndoms smultronställe och hänga med hennes fina släktingar under ett underbart dygn i början av juli.
- Vår vistelse på Seagullcove Lodge i Boca Chica, Panama - paradisiskt. (Och jag kan förstås rada upp hundra andra fantastiska upplevelser från den resan.)
- Utflykt i Vaxholm med mitt fina volleybollag en vacker höstdag i oktober. Det var bara så otroligt mysigt och trivsamt.
- Helgkonferensen på Yasuragi med drygt 300 pers, som var trevlig från början till slut, men extra roligt var att mitt lag var bäst av 30 i mångkamp-/teambuildingtävlingen på lördageftermiddagen. Vi vann! Jag var med och vann nånting på prestation, det händer inte så värst ofta.
- Av de väldigt många golfrundorna under sommaren var nog den på Romeleåsen med Kajsa och min kära kusin Carina mest minnesvärd, även om spelet inte var det just den dagen.
- Min syster och jag hade bra och intressanta samtal under helgen när vi var ute på Sandhamn med vår mamma.
Ja, det finns förstås många, många mer. Det finns ju helt odramatiska ögonblick som sveper förbi när jag känner ren lycka. Tillfällen på jobbet, samtal med folk, ljuvliga middagar, glädjen över att få en fin komplimang av någon, känslan av berusning som riktigt, riktigt bra musik kan åstadkomma.
En bild som får summera mitt år, som avslutning. Rapporter kommer säkerligen från Mexico också...
torsdag 14 november 2013
Training mania
Efter att ha tränat 17 av de 18 senaste dagarna tyckte jag att det kändes ok med en vilodag. Alla träningspass är inte stenhårda eller långa, men vissa är det. En del består av volleyboll, andra av gym eller gruppträning. Utöver det promenerar jag ganska mycket. Det blir några km om dagen i alla fall; till och från tåget, fram och tillbaka mellan byggnader på Scania; på helgerna går jag oftast en sväng både lördag och söndag bara för att komma ut i dagsljus.
Det känns så himla bra. Det är den bästa känslan, när man är stark och frisk och har energi kvar även efter det att förbrukat massor av den på ett träningspass.
Vadan detta? Nja, inget särskilt. Jag är singel igen, golfsäsongen är nedlagd, och jag har haft en period av ovanligt lite annat inbokat på kvällarna. Inga styrelsemöten och sånt, bara härlig egentid. Nu är det slut med det på ett tag. De närmaste veckorna har jag otäckt mycket i kalendern, men en del roliga grejer också och sen innan man vet ordet av har det blivit december och vi åker till Mexico.
Det går ganska bra nu helt enkelt. Jag gör inte så hemskt mycker mer än jobbar, tränar och vilar, men det känns rätt för stunden. Därav inte så mycket mer att rapportera. Hälsningar, en tråkmåns.
Det känns så himla bra. Det är den bästa känslan, när man är stark och frisk och har energi kvar även efter det att förbrukat massor av den på ett träningspass.
Vadan detta? Nja, inget särskilt. Jag är singel igen, golfsäsongen är nedlagd, och jag har haft en period av ovanligt lite annat inbokat på kvällarna. Inga styrelsemöten och sånt, bara härlig egentid. Nu är det slut med det på ett tag. De närmaste veckorna har jag otäckt mycket i kalendern, men en del roliga grejer också och sen innan man vet ordet av har det blivit december och vi åker till Mexico.
Det går ganska bra nu helt enkelt. Jag gör inte så hemskt mycker mer än jobbar, tränar och vilar, men det känns rätt för stunden. Därav inte så mycket mer att rapportera. Hälsningar, en tråkmåns.
söndag 20 oktober 2013
Starstruck på Waldemarsudde
I morse vaknade jag klockan 7 av en ganska obehaglig dröm, och somnade inte om. Jag låg och jäste i sängen i en dryg halvtimme, men sen gick jag upp... till en helt oplanerad dag. En lång, oskriven dag - jag var nästan lite orolig. Inga direkta idéer om vad jag skulle göra heller.
Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.
Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.
Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.
Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.
Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.
Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.
Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.
Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.
Ingen mer opera, tack
Okej, jag borde vara gammal och mogen nog att kunna konstatera: jag gillar nog inte opera. Jag kan gilla areor eller stycken ur dem, gilla tonen hos vissa sångare och uppskatta det rent musikaliska. Men att se en operaföreställning, nej tack. Igår såg jag - nästan genomled - en komprimerad version av Carmen på Spagettioperan på Regina. Sångarna var jätteduktiga och charmiga, men jag står bara inte ut med dessa mossiga stories - var tvungen att läsa synopsis i programmet för att få en susning om vad fan de höll på med, och det var stormande förälskelser hit och dit, Michaela kommer med bud till Don José från hans mor och by the way så ska de gifta sig; sen blir någon deporterad, Carmen gör slut för att snubben måste gå till jobbet, blir kär i en tjurfäktare i stället och sen mördas hon på slutet av oklar anledning. Herregud!
Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.
Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.
Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.
Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.
Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.
Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.
lördag 12 oktober 2013
Jag hjärta volleyboll
Jag älskar verkligen min sport. Jag vet att jag har gnällt lite över föreningslivet och allt ideellt arbete, men själva sporten - den är underbar.
Som idag, matchdag. Jag förberedde mig genom att vara ute i solen på förmiddagen, tog det lugnt. Det är vissa rutiner som är viktiga. Jag måste ha nyrakade, fina ben; jag tar på mig ett speciellt halsband (ett bärnstenshjärta som jag har haft sen jag var liten); idag har jag dessutom nymålade, blå naglar. Det är viktigt att det blir rätt med sömnen och maten, så att jag känner mig fräsch och bra i kroppen när jag kommer till matchen.
Sen känslan när jag kommer till hallen. Jag vet inte hur många tusen gånger jag har varit i Forsgrenska hallen. När man kommer dit på helgerna är det speciellt. Direkt när man kommer in i byggnaden och börjar gå uppför trapporna hör man det signifikanta ljudet av volleybollmatch. Lag som tjoar över en vunnen boll, visselpiporna, bollstudsar. Jag kommer i stämning direkt.
Idag var det vårt c-lag som spelade innan. Jag kom tidigt så jag hann se en större del av matchen, och det var direkt rörande. De var så himla duktiga och kämpade och lyckades ta två set av ett bättre lag. Sen var det vår tur. Jag är i en bra period nu, det flyter. Det är en så otroligt skön känsla att jobba hårt med kroppen och få den att göra som jag vill. I min roll som spelfördelare är min uppgift att få andra att glänsa, och det är så kul när det blir så. Jag jobbar upp en servemottagning och passar till någon av hjältinnorna i laget som sätter en stenhård smash i golvet på andra sidan. Det är kraftfullt och härligt. Sen springer alla in mot mitten av plan och jublar och kör vår grej, man gör high ten lite till höger och vänster, strålar och ställer upp sig inför nästa serve; planerar vad som ska ske i nästa boll, stämmer av, peppar.
Jag känner mig som Ribéry.
(Sen råkade vi förlora matchen idag, eftersom motståndarna var ett nummer för stora för oss, men det gjorde inte så mycket. Spelar man riktigt bra och uppnår den här euforiska kämpaglöden, då gör det inte så mycket att få spö.)
Som idag, matchdag. Jag förberedde mig genom att vara ute i solen på förmiddagen, tog det lugnt. Det är vissa rutiner som är viktiga. Jag måste ha nyrakade, fina ben; jag tar på mig ett speciellt halsband (ett bärnstenshjärta som jag har haft sen jag var liten); idag har jag dessutom nymålade, blå naglar. Det är viktigt att det blir rätt med sömnen och maten, så att jag känner mig fräsch och bra i kroppen när jag kommer till matchen.
Sen känslan när jag kommer till hallen. Jag vet inte hur många tusen gånger jag har varit i Forsgrenska hallen. När man kommer dit på helgerna är det speciellt. Direkt när man kommer in i byggnaden och börjar gå uppför trapporna hör man det signifikanta ljudet av volleybollmatch. Lag som tjoar över en vunnen boll, visselpiporna, bollstudsar. Jag kommer i stämning direkt.
Idag var det vårt c-lag som spelade innan. Jag kom tidigt så jag hann se en större del av matchen, och det var direkt rörande. De var så himla duktiga och kämpade och lyckades ta två set av ett bättre lag. Sen var det vår tur. Jag är i en bra period nu, det flyter. Det är en så otroligt skön känsla att jobba hårt med kroppen och få den att göra som jag vill. I min roll som spelfördelare är min uppgift att få andra att glänsa, och det är så kul när det blir så. Jag jobbar upp en servemottagning och passar till någon av hjältinnorna i laget som sätter en stenhård smash i golvet på andra sidan. Det är kraftfullt och härligt. Sen springer alla in mot mitten av plan och jublar och kör vår grej, man gör high ten lite till höger och vänster, strålar och ställer upp sig inför nästa serve; planerar vad som ska ske i nästa boll, stämmer av, peppar.
Jag känner mig som Ribéry.
(Sen råkade vi förlora matchen idag, eftersom motståndarna var ett nummer för stora för oss, men det gjorde inte så mycket. Spelar man riktigt bra och uppnår den här euforiska kämpaglöden, då gör det inte så mycket att få spö.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
