Mållös?

Nästa vecka ska jag ha utvecklingssamtal på jobbet. Det brukar vara en intressant och givande pratstund när man väl är där, men förberedelserna är jobbiga. Nu ska jag tänka till om vilka Mål jag vill sätta upp, beskriva mina Styrkor och Förbättringsområden och skriva in allting i ett webbaserat verktyg som är föga insprierande.

Det där med att sätta mål är ganska svårt för en person som jag, som är väldigt nuorienterad. Jag gör val och överväganden NU - och utifrån hur min tillvaro ser ut nu - som avgör åt vilket håll jag går; jag styrs inte av en ledstjärna långt bort eller upp i fjärran. Jag presterar och funderar NU, och sen ser jag hur långt det bär.

För vissa personer är den inställningen helt obegriplig. Jag har haft många diskussioner med t ex min styvfar som är en typisk entreprenör, visionär och målmedveten. Hans agerande dikteras helt av de mål han har satt upp, och så ser han väl till att komma dit i de allra flesta fall. Visst, jag kan beundra det och förstå att det är nödvändigt om man vill bli framgångsrik i bemärkelsen att göra karriär och/eller tjäna stora pengar. Det kanske är helt meningslöst att traggla på med det man gör om man inte har ett högre syfte med det. Men jag måste vidhålla att här och nu är ännu viktigare för mig. Det är väl en fråga om prioritering.

Mitt här och nu, just nu, är riktigt bra, inte minst därför att jag nästan, nästan är frisk igen. Efter den värsta förkylning/halsinfektion jag kan minnas att jag haft, en penicillinkur och 3½ veckor utan träning eller annan fartfylld aktivitet, är jag nästan återställd. Det känns jättekonstigt att vara hemma hela kvällarna. Jag har inte bara undvikit träning, jag har heller inte träffat folk eftersom jag både känt mig dålig och förmodligen varit smittsam, så jag är verkligen nere i tempo. Det har varit ganska skönt också, om jag ska vara ärlig, men nu har jag mycket att ta igen, på alla fronter. Start i morgon.