Förbannade ribyxlår!

Jag gick och provade bikini idag. Det var inte särskilt smart gjort, eftersom jag kände mig lite låg redan innan. Jag blev inte gladare av synen i provrummet. Undrar om mina lår har blivit ännu större på sista tiden? Åtminstone känns det så, men jag inser att hur stora eller inte jag uppfattar dem har med just känsla att göra snarare än fysiskt mått. Nu har jag tränat lite dåligt ett tag, och har inte kunnat springa eftersom det är något fel i höften som gör ont. Dessutom har jag ätit ganska mycket godis i påsk och även den här helgen. Vips känner jag mig som en koloss. Hade jag tvärtom gjort två-tre löprundor på en vecka och inte varit på tårtkalas, som igår, hade jag sett en annan bild i spegeln trots att det är precis samma ben (de hinner knappast förändras på en vecka!).

Efter bikinidebaclet gick jag runt på stan ett tag och kände mig väldigt eländig, men sen gick jag till gymet och körde hårt, och gå gick det över lite. Dessutom tvingar jag mig själv att resonera lite förnuftigt efter att ha gått och deppat ett tag. Det finns en massa "det kunde varit värre"-resonemang att ta till. Jag kan också tänka på att benen kanske är fula men de är starka (och det är nog så viktigt); att jag är i 40-årsåldern och i god form trots allt. Men det viktigaste argumentet är ändå: det spelar faktiskt inte så himla stor roll. Visst, det skulle vara roligt att ha välsvarvade ben och det ena och det andra, men hur många mer än jag är det som bryr sig - egentligen?

En annan sak som faktiskt gjorde mig på bättre humör var att jag köpte en mascara idag som helt motsvarade mina förväntningar, den var perfekt. Ibland krävs det inte så mycket...