Det är någonting med den här ön, som sagt. Jag vill inte åka hem. Det är brist på båtbiljetter de närmaste dagarna. I valet mellan att boka i natt eller onsdag morgon valde vi i natt, men jag vill inte åka hem. Även om det inte verkar bli badväder skulle jag gärna stanna. Men det har nog också med begynnande semesterångest att göra. Min korta ledighet går redan mot sitt slut. Att gå och dra några dagar hemma utan något speciellt program känns inte lockande. Men vi får väl se hur det blir.
Bland mina djurspaningar från semestern kan nämnas följande:
- spillkråka
- dagsvärmare (har aldrig förut sett en insekt som är stor som en mindre fågel!)
- groda
- hjort (i hundratal, i ett hägn, men ändå)
- glada (hur många som helst i Österlen, varav en del på mycket nära håll)
- slända (också i hundratal; det finns många i år men vi åkte igenom ett ställe där de verkade svärma, eller vad de gör)
Och så har jag förstås sett en massa fina lamm, hästar och kalvar.
Mitt resesällskap måste ha blivit ganska trött på mitt tjat om djur, men jag tror faktiskt att jag har ett behov av att vara nära djur och få klappa på dem. Jag blir direkt lycklig när jag får mata en häst och klappa den på mulen, eller kela med en hund eller ännu hellre en katt. Katterna är bäst. Att träffa på en gosig katt får något att välla upp i mig, inombords. Det är något fysiskt. Det är förstås en del saknad efter Pekka, men det är något mer generellt också. Jag älskar dem, helt enkelt.
Vi var på en lamm- och kaningård härom dagen som hade "öppet hus", och jag fick tag på en av gårdskatterna där som var väldigt social (och dessutom en skönhet). Jag gick runt med en känsla av välbehag hela dagen efter att ha fått gosa med den en stund.
Men en ny katt? Nej, absolut inte. Jag får hålla det på avstånd, som en platonisk kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar