Luften har gått ur

För första gången, vad jag kan minnas, är jag in i märgen trött på att jobba ideellt. Jag vill bara inte längre.

Alltsedan mellanstadiet, då jag debuterade som aktiv i elevrådet, har jag varit engagerad i saker. Jag har konstant suttit i ett otal styrelser, elevkårer, varit mentor, coachat och utbildat. Jag har hjälpt till, ställt upp, fixat och administrerat. Just nu står det mig plötsligt upp i halsen.

Allt är inte jobbigt, allt hänger inte på mig, men tillräckligt mycket. Även i åtaganden som inte är så betungande ruvar problem. Överallt problem. Jag orkar inte med det, alla dessa problem gör mig illamående, och jag vill bara fly från allt. Jag vill bara vara fri; jag vill råda över min fritid och göra sånt jag vill, inte sånt jag måste (eller upplever att jag måste).

Varifrån det här kommer, och varför det kommer just nu, vet jag inte riktigt. Min korta och enda mandatperiod i det nationella förbundets styrelse gjorde definitivt sitt till. Det var där allergin mot problem utvecklades och jag har inte blivit kvitt den. Utöver det är det nog en kombination av flera saker. Så här efter sommaren, när semesterkänslan fortfarande hänger kvar, åtminstone som ett skirt minne, är frihetslängtan extra stor. Och just den perioden råkar sammanfalla att väldigt mycket ska fixas och komma på plats, till exempel inför en idrottssäsong som ska sättas igång. Dålig kombo.

Dessutom spelar det faktiskt in att jag börjat spela golf och blivit besatt av det. Jag vill lägga min lediga tid på att träna eller spela golf, så länge säsongen nu tillåter. Jag vill spendera mina helger på att gå sköna 18-hålsrundor, inte åka på träningsläger eller sitta hemma och administrera.

Jag vet inte, det kanske går över. Eller så har jag bara blivit less. Jag har dragit mitt strå till stacken, minst sagt, och nu finns det ingen energi kvar längre till att jobba för andra.

På tal om det måste jag nu övegå till att förbereda styrelsemötet i morgon kväll. Jag är ju trots allt ordförande.