separationsångest från mexico

Oh my! Det har visst inte blivit så mycket skrivande från semestern.  Och nu är den slut. Sista kvällen! Vi är tillbaka på vårt halvsunkiga hotellrum efter en argentinsk middag (kött och malbec); väskorna är packade; takfläkten viner; det blir en tidig och sorglig kväll. Man kan inte annat än att ha separationsångest efter en sån här semester! Vi har haft det så otroligt bra - igen! De här två veckorna har känts som många fler - igen! Det blir så när man gör en massa saker hela tiden, upplever, flyttar runt. Varje dag är som ett nytt äventyr.

Vi har i korthet haft fem dagar i Playa del Carmen (liv och rörelse, partyställe, fina stränder);fem dagar på cozumel (softare, mysigare, mer naturupplevelser) och nu fem dagar i Tulum (mysig liten stad med cykelavstånd till riktiga paradisstränder; lätt hippiestämning). Sista dagen har vi tyvärr haft dagsregn mer eller mindre.  Det kändes deppigt till en början, men det blev en jättebra dag ändå till slut. Vi har varit ute och sprungit på de lokala gatorna, med regnvattenfyllda pot holes, kantade av risiga bostadshus med hönor på gården, lösspringande hundar, hål-i-väggen-restauranger, ödetomter och hostels/bagerier/tvätterier/drugstores osv osv. Sen åt vi en som vanligt utsökt, halvblöt och glad lunch, varpå vi trotsade regnet och cyklade iväg. Först till en fin cenote några km från stan, sen ner till en otroligt mysig beach club nere på stranden där vi satt och bara såg ut över havet och den mörkgrå himlen, de underbara pelikanerna och några spridda promenerande människor.

Det känns tungt att ta farväl av allt det vackra, de supermysiga mexikanerna, den goda maten och den sköna stämningen. I morgon påbörjas den mödosamma hemresan; hem till gråtrista vardagen.  Men allt har sin tid.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och somna. Om ett och ett halvt dygn eller så är jag hemma igen. Märkligt.