Sammanfattning

Nej, tusan vad jag är dåligt på att blogga. Jag bloggar en del på jobbet, i och för sig, men jag försöker hålla datortiden utanför jobbet så begränsad som möjligt. Och då blir det så här.

Men om jag ska summera vad som hänt på sistone är det väl att vårt badrum är klart, sedan ett par veckor tillbaka. Det är fortfarande några småsaker som ska fixas, och man får vänta i över 5 minuter på varmvatten, men i övrigt är det fullt funktionellt. Och jättefint. Jag fick bestämma att golvet skulle vara brunt, det är jag extra nöjd med tror jag.

På jobbet har jag haft en intensiv period, som varit pressad mest därför att jag gör så otroligt många saker samtidigt. Jag jobbar inte över så mycket - det har jag inte tid med - men det tar mycket kraft att minutplanera och vara effektiv, när jag försöker hålla så många bolla i luften samtidigt. Men jag gillar det. Jag trivs otroligt bra nu, och det känns som om det är ganska bra drag för alla, efter en seg inledning på hösten.

Mycket fokus läggs på vår stundande semester. Över månadsskiftet januari-februari åker vi med kära, kära Fabian och Anna till Japan för en veckas skidåkning i Niseko och knappt en vecka i galna, underbara Tokyo. Det gör faktiskt att det är ganska lätt att så ut med att det blir mörkt för kl 16 och allt det där tunga som egentligen dominerar just nu.

Ja, och så blir det mycket volleyboll förstås. Jag har haft ganska många domaruppdrag på sistone - två idag till exempel - och det har känts riktigt bra. Det har lossnat lite faktiskt. Sådant jag tyckte var så oändligt svårt förut är lite mer överkomligt nu.

Nästa spännande projekt är mitt mentorprogram. På tisdag ska jag träffa "min tjej" för första gången, det ska bli oerhört kul. Jag kommer inte kunna skriva så mycket om det här, eftersom jag inte kan lämna ut någonting om henne, men några reflektioner blir det förstås.

Jag återkommer om det. Nu ska jag finkamma köket efter något sött.

Vink, vink (?)

När man åker båt ska man vinka till varandra - är inte det konstigt? Folk står på däck på finlandsfärjor, skärgårdsbåtar och färjan till Djurgården och vinkar och vinkar till folk på land eller på andra båtar. Seglar man förväntas man hälsa på mötande segelbåtar inom ett visst avstånd.

Jag menar, så är det ju inte någon annanstans i samhället. Vi vinkar inte från bussen till människor på trottoaren. Hälsar inte på mötande cyklister, om de så kommer på en meters avstånd.

Ja, jag tänkte bara på det när en av otaliga Viking Line gled förbi utanför fönstret i morse.

Skjuter upp lite

Jag borde blogga.
Jag borde städa; plocka undan klädhögen.
Jag borde ägna mig åt mina ideella åtaganden.
Jag borde fixa matlåda till i morgon.

Äh, fuck it. Jag glor på tv i stället.

Emil Svanängen - I love you

Det finns ett engelskt ord som jag gillar och som jag tycker saknar motsvarighet i svenskan. Det är "empowered". Kanske skulle man kunna säga "kraftfylld"? Hur som helst är det - i min tolkning av begreppet - ett underbart, underbart tillstånd. Och jag uppnår det som bäst av musik. Av underbar, underbar musik. Som nu. Som av Loney, dear. Som när något är så bra och så känslofullt att det känns som om man ska spricka.

Det här blir en jättebra avslutning på en skitbra arbetsvecka. Snart ska jag åka båten hem - det är extralyx, fredagen till ära. Hem till ett glas vin och en nästan helledig helg. *lycklig suck*

nej, jag har inte dött

Jag är verkligen inte särskilt flitig här, men det har liksom bubblat över. Det är mycket av allt - nära gränsen till för mycket - och jag koncentrerar mig mest på att balansera fram och göra precis rätt saker i rätt ordning för att det inte ska tippa över. Det går bra, men jag menar verkligen vad jag skriver: jag måste koncentrera mig.

Nu njuter jag av att det är fredagskväll och jag kan dega i soffan alldeles själv. Det var länge sen. Jag ska döma två matcher i morgon och spela själv på söndag, men resten av helgen är obokad. Det var också länge sen. Och det faktum att jag är ensam hemma ger mig ännu mer njutbar frihet. Jag tycker jättemycket om att vara med Peter, och vår samvaro har varit väldigt trevlig och behaglig en lång tid nu, men det är ju otroligt skönt att vara själv också.

Kanske blir det rentav lite mer skrivet under helgen. Men jag lovar inget.

Full av energi

För första gången på länge är jag riktigt, riktigt glad. Jag har varit lite låg eller i bästa fall rätt så likgiltig en ganska lång period nu, och inte haft någon riktig gnista. Volleybollsäsongen har startat, men jag har inte känt mig så motiverad. Det har känts jobbigt att först inte bo hemma och sen bo hemma i ett dammigt kaos. Och så vidare.

Men nu har allting bara tagit fart och jag känner hur jag har levt upp på alla plan. Två sega månader på jobbet har slagit över i överbeläggning - äntligen. Det "nya" B-laget, som jag kommer att spela med den här säsongen, börjar hitta varandra och jag måste säga att jag trivs otroligt bra med de flesta i laget.

Det största och mest inspirerande som hänt är dock den gångna helgens resa till Polen. Jag fick följa med på en fyra dagars övning med process- och visionsarbete med Svenska Volleybollförbundet. Det var styrelsen och de anställda, och ett gäng inbjudna människor, t ex valberedningsfolk som jag. Totalt nästan 40 personer som stötts och blötts under intensiva, kreativa och sociala former de här dagarna, som dessutom kröntes av EM-slutspelet för damer. Vi såg semifinaler, brons- och guldmatch i en hall med 13500 sjungande, tutande och totalt hängivna polacker - det var magiskt.

Det var så roligt och härligt att jag drabbades av en ganska svårartad separationsångest under hemresan och sen jag kom hem. Så blir det alltid när jag är iväg på sådana där saker. Det är något speciellt med att bo tillsammans, sitta uppe och prata på nätterna, lära känna med nya människor och återse gamla bekanta. Jag får en massa bekräftelse, och känner i gengäld att det finns så många människor som jag tycker väldigt mycket om. En sådan här upplevelse väcker en massa känslor och tankar som biter sig fast, långt efter det att man kommit hem. Ett tillstånd som både är behagligt och sorgligt.

På tal om positivt så går det faktiskt framåt i lägenheten också. Idag har de börjat gjuta golv i badrummet och all rördragning verkar vara klar. Enligt planen ska det bara vara tre veckor kvar nu. Vi får väl se...

Egen härd är guld värd

Det var inte så farligt. Det var förstås dammigt som fan när vi kom hem, men vi har lyckats tajma så bra att all bilning är gjord i vår lägenhet nu. Det kommer inte bli SÅ mycket mer jobb som dammar och låter. Men vi får leva så här ett bra tag till, men ett öppet schakt till grannarna ovanför och under; med provisorisk förvaring av prylar man behöver; framför allt, med ett evigt springande ner till bottenvåningen för att gå på toaletten, diska, hämta skurvatten, borsta tänderna...

Men vi är hemma i alla fall, det känns skönt. Jag kan ta på mig vilka kläder jag vill på morgonen, läsa min egen tidning och dela kudde med min gamla katt om nätterna.