På väg till Danmark

Det dåliga med att jag, i ett svagt ögonblick, lät mig övertygas om att jag ska åka till Danmark och vara ungdomslandslagens domare under Nordiska mästerskapen är att det kommer att ta fyra dagar, varav två värdefulla arbetsdagar. Jag vet inte vad som väntar, jag kommer inte att känna någon (utom tränarteamet som jag är ytligt bekant med). Jag vet knappt vart jag ska (Ikast), eller hur jag ska bo eller hur saker kommer att gå till.

Det positiva med det hela är att det trots allt ska bli kul. Jag kommer att träffa några nya, icke-svenska domarkollegor och få vara i ett annat land en liten stund. Dessutom fick jag snilleblixten att åka tåg ner, så jag får ca 10 timmar på mig att sitta och jobba. Det täcker ju nästan in de två förlorade dagarna, och det finns ju inte så mycket annat att sysselsätta sig med medan jag sitter här.

Titta ut, kan man förvisso alltid göra. Det är vitt och underbart vackert ute, rimfrostigt och krispigt. Jag antar att det har snöat i hela landet, och tydligen i Danmark också, så det kommer vara så här vintrigt och fint hela vägen.

Nu befinner jag mig straxt söder om Norrköping. Snart dags för ett besök i bistron tror jag. I like tåg.

Succéfredag

Jag är fortfarande hög efter fredagskvällen, som bestod av en fantastisk konsert och en fantastisk fest. Jag har tidigare yvts över Loney, dear. Nu fick jag se honom igen och det var magiskt, magiskt. Sen spelade den ljuvlige Ed Harcourt som är multibegåvad, rolig och en gudabenådad sångare och låtskrivare. Livemusik kan vara tråkig - låta precis som på skiva - eller så kan man uppleva den med sådana här artister och då finns det inget bättre. Första gången jag såg Emil Svanängen började jag gråta för att det var så bra, och det var nära på den här gången också. Så själfullt.

Efteråt tog jag en taxi ut till företagets årliga julfest, trots att jag inte kom dit förrän framåt elva. Vid det laget hade ganska många hunnit gå hem, men om jag får uttrycka mig lite orättvist var det de roliga som var kvar, och i fin form dessutom. Det blev en mycket hjärtlig och bekräftande kväll med några nya bekantskaper. Jag har verkligen kollegor som jag tycker väldigt mycket om, och det är ännu roligare att träffa dem under sådana här förhållanden.

Nu försöker jag hålla kvar känslan så länge det går. Jag ruvar på den.

Fysisk protest?

Äntligen några soliga, kalla dagar. Äntligen några dagar hos kund; mycket uppfriskande. Jag är nöjd över det och över att alla fönster i lägenheten (utom ett, om jag ska vara ärlig) är tvättade, över att det är glöggsäsong och att huvudvärken har släppt för dagen, även om det finns risk att den är tillbaka i morgon igen.

Det är mycket, mycket att göra nu - igen, eller fortfarande kanske man ska säga. Jag funderar på om kanske kroppen protesterar en aning. Jag hävdar ju bestämt att jag sällan eller aldrig känner mig stressad, och det gör jag inte nu heller trots det jag precis skrev. Men kroppen är emot mig. Jag har gått med den här huvudvärken i flera dagar, jag är öm och stel i nacken och ryggen. När jag var hos naprapaten i förra veckan - för första gången på flera månader - kände jag allt kändes segt och trögt och vägrade ge efter. Han suckade mest lite uppgivet och konstaterade att han inte kunde göra så mycket just nu, utan att skriva mig något på näsan.

Det är intressant mer än något annat, om det nu är någon slags stress eller annat dåligt som jag inte upplever intellektuellt men som kanske visar sig på det här sättet. Men det kan för all del vara något helt annat också, hormoner eller så. Eller influensa som ligger på lur? Jag tar det lugnt så länge.

Dator darling

Okej, jag erkänner. Jag har för första gången (det är det som är erkännandet) tittat på webb-tv. Det är väldigt omodernt av mig och allt det där, men eftersom jag inte tittar så mycket på tv över huvud taget ser jag sällan något behov.

Men nu missade jag utmärkta SVT-produktionen "Morden" i onsdags och njöt av att kunna se om den nu, när jag hade tid och det inte fanns något annat att se på tv.

Det är förstås förträffligt och en outnyttjad resurs. Men det som slog mig mest är hur mycket jag älskar min dator. Den är verkligen underbar och den förgyller mitt liv. Jag är ingen extremsurfare, men jag älskar att sitta med min laptop i knät i soffan och ha tillgång till - allt. Sitta och skriva. Interagera med folk.

Don't worry. Jag älskar människor också. Och djur.

IT-mamma

På tal om min blogg på jobbet:

Min mamma berättade på telefon häromdagen att hon hade fått ett infall och googlat ("gågglat") på mitt namn. Då hade hon bland annat fått upp min jobb-blogg och läst i den och lät lite imponerad. Det tyckte jag var gulligt.

Hon är gullig, min mamma, det måste man säga.

Sammanfattning

Nej, tusan vad jag är dåligt på att blogga. Jag bloggar en del på jobbet, i och för sig, men jag försöker hålla datortiden utanför jobbet så begränsad som möjligt. Och då blir det så här.

Men om jag ska summera vad som hänt på sistone är det väl att vårt badrum är klart, sedan ett par veckor tillbaka. Det är fortfarande några småsaker som ska fixas, och man får vänta i över 5 minuter på varmvatten, men i övrigt är det fullt funktionellt. Och jättefint. Jag fick bestämma att golvet skulle vara brunt, det är jag extra nöjd med tror jag.

På jobbet har jag haft en intensiv period, som varit pressad mest därför att jag gör så otroligt många saker samtidigt. Jag jobbar inte över så mycket - det har jag inte tid med - men det tar mycket kraft att minutplanera och vara effektiv, när jag försöker hålla så många bolla i luften samtidigt. Men jag gillar det. Jag trivs otroligt bra nu, och det känns som om det är ganska bra drag för alla, efter en seg inledning på hösten.

Mycket fokus läggs på vår stundande semester. Över månadsskiftet januari-februari åker vi med kära, kära Fabian och Anna till Japan för en veckas skidåkning i Niseko och knappt en vecka i galna, underbara Tokyo. Det gör faktiskt att det är ganska lätt att så ut med att det blir mörkt för kl 16 och allt det där tunga som egentligen dominerar just nu.

Ja, och så blir det mycket volleyboll förstås. Jag har haft ganska många domaruppdrag på sistone - två idag till exempel - och det har känts riktigt bra. Det har lossnat lite faktiskt. Sådant jag tyckte var så oändligt svårt förut är lite mer överkomligt nu.

Nästa spännande projekt är mitt mentorprogram. På tisdag ska jag träffa "min tjej" för första gången, det ska bli oerhört kul. Jag kommer inte kunna skriva så mycket om det här, eftersom jag inte kan lämna ut någonting om henne, men några reflektioner blir det förstås.

Jag återkommer om det. Nu ska jag finkamma köket efter något sött.

Vink, vink (?)

När man åker båt ska man vinka till varandra - är inte det konstigt? Folk står på däck på finlandsfärjor, skärgårdsbåtar och färjan till Djurgården och vinkar och vinkar till folk på land eller på andra båtar. Seglar man förväntas man hälsa på mötande segelbåtar inom ett visst avstånd.

Jag menar, så är det ju inte någon annanstans i samhället. Vi vinkar inte från bussen till människor på trottoaren. Hälsar inte på mötande cyklister, om de så kommer på en meters avstånd.

Ja, jag tänkte bara på det när en av otaliga Viking Line gled förbi utanför fönstret i morse.