Fortfarande sjuk - BUU!

Jaha, förkylningen - eller vad det är - börjar närma sig två veckor, och tillfrisknande känns väldigt långt borta. I måndags ledsnade jag och gick till vårdcentralen. Då hade jag en sänka på 80 (man ska ha under 10), så jag fick penicillin och rejäl hostmedicin. Jag trodde att det skulle slå knock out på bacillerna så att jag skulle bli frisk, men det har inte blivit mer än en marginell förbättring.

Jag har inte haft någon feber i alla fall den här veckan, så jag fungerar lite bättre, men jag är ju konstant sänkt ändå och fortsatt snuvig och med en ömmande klump i halsen. Det kan finnas någon slags njutning (?) i att snyta sig ordentligt, när man utan problem får ur sig rejält med halvsegt, gult snor så att man kan andas utan problem efteråt. Men jag skulle ju hellre gå och träna. Det är nog troligen ytterligare en vecka bort, minst.

Trots mitt bedrövliga fysiska tillstånd känner jag väldigt nöjd och glad. Mitt huvudsakliga projekt på jobbet nu är så himla roligt. Vi har, i en av de största affärerna vi gjort någonsin, fått förtroendet att ta över applikationsförvaltning och -drift från en stor kund, inklusive övertagande av några hundra medarbetare i Sverige och Danmark. Detta övertagande förbereds nu, och jag är Communications Manager. Det är hektiskt och roddigt, men det är fantastiskt att få vara med i ett sådant här projekt. Jag blir faktiskt stolt över mina kollegor som är så oerhört professionella och dedikerade. Dessutom är de trevliga och roliga, liksom alla jag hittills har haft att göra med från kundens sida. Det blir bra det här!

Just nu är jag också nöjd över att ha hemmakväll för mig själv (Peter är på firmafest). Jag har just avnjutit min middag, som i sig gjorde mig alldeles lycklig. När man blandar ihop en massa goda saker blir det ju otroligt gott! Det här var en sallad med grillad kyckling, avocado, ägg, bönor och smörsteka champinjoner. Och så vin till det förstås!

Kalla mig gärna orkidé-expert

Hah! Jag har för första gången fått mina orkidéer att blomma om. Den första slog ut idag, se bildbevis.

Det kanske inte är så svårt egentligen att sköta orkidéer, jag kanske bara inte har insett förut vad som krävs? Min slutsats är konsekvens (extremt regelbunden, om än gles, vattning) och tålamod (det tar liksom ett tag).

Lika glad som jag är över mina krukväxter, lika ledsen är jag över min förkylning som har pestat mig hela veckan. Jag har varit riktigt dålig faktiskt, och det ger sig inte heller. Jag har haft feber, väldigt ont i halsen, och både snuva och hosta som gjort att jag sovit asdåligt. Den här gången har jag jobbat på som vanligt, eller kanske lite hårdare. Det är ju inget bra, men det har liksom inte varit så mycket att välja på.

Jag är också ledsen över att jag, efter att ha kollat på Zürich Airports webbplats, kan konstatera att Peter kommer att missa sin anslutande flyg därifrån, och det går inga fler flyg till Stockholm i kväll. Och jag som har förberett hämtning på flygplatsen med överraskning, och middag med vin här hemma! Nå, det ska bli skönt att få hem honom även om det blir först i morgon. Efter att vi i Japan-kvartetten levt i symbios i två veckor har det känts både skönt och lite ensamt att vara själv hela den här veckan.

Grejen är att han fick jobbuppdrag i Tokyo eftersom han ändå var på plats, och stannade en vecka längre än oss andra. Jag är grymt avundsjuk. Det var INTE roligt att komma hem. Här är bara snöigt och skitigt, och folk är svenskt tråkiga och lätt otrevliga. Undrar om det är just japanerna jag saknar mest. Tänk om Sverige kunde vara lite mer japansk - så mycket trevligare det skulle bli. Och så mycket bättre saker skulle fungera. Snöröjning till exempel. Men det är väl att slå in öppna dörrar att klaga på den.

...och förresten har jag lagt ut lite bilder från Niseko på Facebook.

Summering av några hektiska Tokyo-dygn

Vi har varit utan internet i några dagar, men nu har vi bitit i det sura äpplet och betalat för ett dygn. Det ingår inte i rumsavgiften, eftersom vi har något av ett lågbudgetpris. Hotellet är dock inte alls lågbudget, snarare ett hyfsat fint hotell och ett av de högsta i Akasaka. Vi bor "bara" på våning 21, men det här helt ok ändå.

Växlingen mellan Niseko och Tokyo var brutal, och i början kändes det väldigt sorgligt att lämna snöparadiset och inte få åka skidor mer, men vi har snabbt vant oss och mår lika bra här. Jag var lite orolig att Fabian och Anna inte riktigt skulle uppskatta Tokyo med allt sitt överdåd av människor, skyskrapor, ljud, ljus och bisarra företeelser, men de har svalt staden med hull och hår.

I söndags när vi kom hit och hade checkat in och landat lite på hotellet, åkte vi bort till Ginza och bara promenerade och tittade på folkmyllret och neonet och alla stora varuhus. Vi gick bort till den gigantiska Tokyo station och åt ramen på en av de hundratals restaurangerna där, och tog sen en öl på en av de lika många barerna i Akasaka på hemvägen.

I måndags ägnade vi i princip hela dagen åt att först springa i sportbutiker Ochanumizu och sen kolla in elektronikinfernot i Akihabara. Igår skulle det vara kultur- och shoppingdag, så vi inledde med att promenera i en av stadens större parker och titta på det otroligt vackra templet där, Meiji-jingu. Sen sprang vi runt i butiker i Harajuku och ned mot Shibuya. Det är så UNDERBART att shoppa här. Peter är inte så road, men både han och Fabian går loss på t-shirtar och sånt, som det finns hur mycket som helst av. Anna och jag går runt i helt andra butiker och varuhus och bara suckar hänfört över det extremt stora utbudet. Det finns så ändlöst mycket som är fint - välsytt, kreativt, roligt, i alla prisklasser. Just nu är det dessutom rea, så man kan hitta fina klänningar, kappor, väskor och vad som helst för bara några hundralappar.

Ovanpå det är all butikspersonal så otroligt vänlig. De hjälper till och är hundra procent uppmärksamma, men är absolut inte på eller jobbiga och ska kränga saker. Man kan gå runt och titta i lugn och ro utan att känna sig jagad, även i pyttesmå butiker. Det tycker jag som svensk är väldigt skönt.

Gårdagskvällen var förutbestämd som kareokekvällen. Efter lite öl och drinkar på hotellet - och inspektion av dagens underbara inköp - gick vi ut och en sen middag i Akasaka. Ännu en fantastiskt mat- och serviceupplevelse. Vi skulle kunna både shoppa och äta oss till döds här! Sen tog vi taxi till galna Roppongi och letade upp ett ställe där vi fick ett litet bås där vi kunde skråla loss till Roxy Music (som i Lost in Translation), It's raining men, Radiohead-låtar och Britney. Jag fick nog efter två timmar, och då var klockan en bit över tre, så jag tog en taxi hem för de andra, som rasade in god-knows-when i morse.

Nu sitter jag i mörkret i hotellsoffan och skriver, eftersom jag som vanligt inte kan sova efter en alkoholdränkt kväll. Jag är äckligt trött, men det går liksom inte ändå. Peter sover ännu, och kommer att göra det länge till. Jag funderar på att ge mig ut på frukost och promenad i en närliggande park i väntan på att de andra ska vakna till liv. Sen kan det nog bli museum eller något annat stillsamt.

Ändlöst med puder

Jag som brukar skryta med att jag är klarar jetlag så bra har faktiskt vissa problem den här gången. Inte så farligt, dock. Jag är oändligt trött på kvällarna bara, och har sovit lite halvdåligt de senaste nätterna, men det är egentligen ingen fara.

Tröttheten beror förstås också på att jag är ute hela dagarna och PUMPAR PUDER! Det är inget uttryck jag trodde att jag någonsin skulle befatta mig med, eftersom jag i ärlighetens namn inte är någon fullfjädrad skidåkare, men det är faktiskt precis det vi håller på med här. Det är så underbart, sanslöst mycket snö, och varje dag man kommer ut på berget har det kommit ny och det är lika orört och fluffigt igen. Det är helt obeskrivligt att skära/surfa fram i ett flera decimeter tjock lager av lätt, luftig lössnö som står som en sky runt en, sköljer över kroppen och ansiktet och hamnar i munnen om man inte passar sig.

Vi åker uteslutande off pist, vilket innebär en del skråande och stakning och/eller bärande av skidor när man ska tillbaka till liftarna igen. Mitt atletiska sällskap tycker bara att det är kul och en del av charmen. Själv stånkar jag och stönar och sliter mig fram, men jag måste erkänna att det är värt att få åka på stora, stora fält med bara lite gles skog där ingen annan har åkt.

Det är så mycket annat som är fantastiskt också. Byn är mysig, om än totalt nedlusad av australiensare. Vårt hus är jättefint och bekvämt och vi äter god och spännande mat. Vi är alla fyra helt frälsta i det här landet. Man vänjer sig liksom inte vid att det står en välkomnande, leende person och borstar av liften innan man sätter sig på den, och en annan som tar emot en och tackar så hjärtligt när man kliver av.

Och så finns det sådana här underbara detaljer som toaletterna. Förutom att de har inbyggd bidé (om man så önskar) så är sitsen i de flesta fall uppvärmd. I vårt hus spolar de automatiskt när man reser sig upp. Idag var vi till och med på en offentlig toalett där locket öppnades automatiskt när man öppnade dörren till båset. Japan i ett nötskal, liksom.

I morgon väntar sista skiddagen, vilket är sorgligt men bra för kroppen.

Kort rapport från snödjungeln

Det här stället har allt - även trådlöst internet!

Jag sitter i vår saccosäck och dricker öl i väntan på att vi ska ut på byn och äta middag. Lagom fin efter en helt osannolik första skiddag.

Allt här handlar om snö. Allt är täckt av snö, inbäddat i snö. Gatorna i byn är inramade av tvåmetersvallar, med små uppskottade gångar fram till husen. Och det kommer nytt hela tiden. Men framför allt är det förstås snön på berget det handlar om. Jag har aldrig varit med om den här sortens lössnöåkning förut. Det är enormt mycket lössnö i pisterna, för de hinner inte preparera i samma takt som det snöar igen, och skogen ska vi bara inte prata om. Man forsar fram i ett oändligt fluff; stannar man står man till knäna i lössnö - även med skidor på fötterna. Det är nästan overkligt.

Att vi dessutom befinner oss i Japan gör det hela ännu mycket bättre. Maten är fantastisk, innvånarna är oändligt gulliga och servicen oklanderlig.

Och det här är bara första dagen!!

uppslukad

Ursäkta. Ursäkta för min långa frånvaro.

Om man inte är rädd för låta klyschig skulle man kunna säga att 2010 har börjat med en rivstart. Men det är förvisso inte helt och hållet sant. Det har varit ganska bra tempo hela tiden. Jag hade inget långt jullov att komma tillbaka ifrån, utan jobbade på i mellandagarna med full sysselsättning. Å andra sidan var det många lediga (helg-)dagar också, så jag fick min beskärda del av ledighet och långa sovmornar, så jag klagar inte.

Det som ändå får mig att skriva om rivstart är jag sedan den gångna veckan befinner mig i två stora projekt, som var och en i princip borde kräva nästan heltid. Dessutom har jag ett tredje projekt, men som inte kräver så mycket operativ tid från just mig, och ett fjärde, som jag nu i veckan hoppade av med omedelbar verkan. Men det ska nog gå. Det som trasslar till det lite just nu är jag mitt i allt åker iväg på semester i två veckor - ja, det närmar sig med stormsteg; mindre än en vecka till avfärd - vilket gör att jag dessutom måste jobba i förväg och planera för uppbackning.

Angenäma problem, dock.

Jobbet i fokus, som vanligt. Faktum är att jag lägger väldigt mycket av min energi och mitt engagemang där och det kan man säkert ha åsikter om, men det är inte på grund av plikt eller dumhet, utan därför att jag uppriktigt tycker att det är väldigt roligt och extremt utvecklande. Jag tycker snarare att man kan åsikter om alla de som går omkring på jobbet, där man ju tillbringar en majoritet av sin vakna tid, och inte engagerar sig eller tycker att det är tråkigt. De är mer sorgliga än jag, tycker i alla fall jag.

På tal om jobba är det faktiskt det jag ska övergå till nu, trots att det är söndag. Det beror i det här fallet på att jag tog mig friheten att skolka i fredags och åka till Romme i stället. Pjäxorna behövde värmas upp - om exakt en vecka ska de forsa fram i Hokkaido-puder.