Jo, en bra dag

Idag har jag fått höra att jag är en jättebra projektledare och att jag liknar Modesty Blase. Det har varit en bra dag, kan man säga.

Den började inte så bra, eftersom jag kom på först när jag klev av tåget på Centralen att jag glömt datorn hemma. Det var bara att åka hem och hämta, och komma bra mycket senare till jobbet än vad jag hade tänkt. Men sen blev det en jättebra, produktiv arbetsdag som jag känner mig riktigt nöjd över. Det har varit si och så med både trivsel och motivation på jobbet ett tag, men precis just nu känns det bra.

Eftersom jag tog bilen idag (dvs andra gången jag åkte till jobbet i morse) passade jag på att åka ut till Gustavsberg och Ittala outlet efter jobbet. Jag blev kär i några tallrikar i serien Teema, och bestämde mig omedelbart för att detta ska bli min nya servis i mitt nya hem. Jag köpte röda, blå och grå tallrikar och några temuggar till att börja med. Ibland när man har köpt saker bär man hem dem med känslan av att hittat en skatt. Det här var ett sådant inköp. Jag tänker på min nya lägenhet som en skatt också. Längtan till 1 april är direkt tärande.

Det bubblar

Det har just varit helg, ändå längtar jag redan till nästa. Jag hade ingen tid att passa så jag kunde ta sovmorgon både lördag och söndag. Ändå vaknar jag varje morgon med känslan: "Åh, om jag ändå fick sova". Jag vet inte vad det är som gör att jag bara vill vara ledig och slippa jobba. Nu tycker jag att det är riktigt roligt på jobbet, ändå längtar jag hela tiden någon annanstans.

Jag är över huvud taget full av längtan just nu, efter alla möjliga saker. Känslolivet är som en ostrukturerad, otålig bisvärm och jag kastas hit och dit som en vante. Det är mest positiva känslor och jag är glad att det händer nånting där inne, men det är samtidigt frustrerande. Jag behöver få utlopp, liksom. Kan inte säga riktigt hur eller vad jag vill ska hända, men det vanliga gå upp -> gå och jobba -> gå hem känns inte som rätt formel just nu.

Igår var jag på Cykel Activio på gymmet, det fungerade ganska bra som ventil. Jag är nyfrälst på spinning, och har bara varit på två Activio-pass, så jag håller fortfarande på att kalibrera rätt pulsintervall. Men igår var det hårt satan. Underbart. Jag blir hög av att ta i nästan så mycket jag kan, att svettas rännilar, att göra det till pumpande musik och - det måste jag till slut erkänna - att göra det i grupp.

Ser redan fram emot nästa gång. Längtar till det också, så att säga.

Återrapportering

För övrigt kanske jag borde knyta an till mina båda tidigare inlägg om pågående lägenhetsaffärer.

1. Yes, jag köpte min lägenhet, det gick som smort. "Inga konstigheter", som man säger. Tillträde i mitten av april, vilket känns oändligt långt bort.

2. Yes, vår nuvarande lägenhet blev också såld inom loppet av tre dagar. Det blev budgivning, och en häftig sådan också. Vi fick mer än vi hoppats på. Frid och mycket fröjd.

Som en teaser, mitt blivande kök:

Åhhh, det blir så bra! Men först i april...

Dubbla träningspass

Vi var så dåliga att vi förlorade även dagens match. B-laget har en minst sagt dålig trend just nu. Därför var jag tvungen (?) att kötta på med ett spinningpass också, för att liksom straffa mig själv. För de där passen, Cykel RPM, de är inte nådiga. Varje gång jag går dit ångrar jag mig halvvägs igenom och tycker att det sannerligen är för jobbigt för mig. Men så kommer jag in i nån slags andra andning lagom till sista låten eller så, och genast efteråt blir jag sugen på att köra igen och kanske orka lite, lite mer nästa gång.

Jag är inte vad man skulle kalla en tävlingsmänniska eller vinnarskalle, som ger järnet och presterar mitt allra bästa när det gäller. Tvärtom har jag en tendens att vilja ge upp och ge vika för motgångar (när det gäller fysiska prestationer alltså). Jag kan vara sur och låg när vi har förlorat en match, men det handlar mer om min egen insats i så fall. Har jag själv spelat bra när vi har förlorat är jag inte alls lika förbannad. Känner jag att det är asjobbigt på spinningpasset längtar jag därifrån snarare än att lyda ledarens uppmaning att skruva på ytterligare lite mer motstånd och köra ända in i kaklet.

Däremot har jag stark revanschinstinkt. Jag vill på det igen; göra bättre nästa gång. Vad säger det om mig, mer än att jag har kort minne? Jag vet faktiskt inte. Får fundera en vända på det.

Det är så konstigt det här med tiden. Hur den oftast rusar förbi, men hur den kryper fram när man väntar eller ser fram emot någonting. Då är man oerhört medveten om tiden, det är väl det som är skillnaden.

Nu ser jag - dock med fasa - fram emot budgivningen på vår lägenhet. Om det blir någon. Oh my god, måtte det bli någon! Jag vill att det ska vara överstökat, så att jag kan sluta oroa mig och förhoppningsvis kunna bli glad. Nu är jag inte den oroliga typen, oro är bara en meningslös och okonstruktiv känsla, men jag kan inte riktigt slappna av heller så länge det här hänger över mig.

Jävla pengar, vilken makt de har över en!

Snart jätteglad

Jag borde inte skriva det här förrän i morgon, men jag kan inte låta bli. I morgon - om inget oförutsett händer - sätter jag bläck på ett kontrakt på en lägenhet. Jag har köpt den, genom en djärv kupp som eventuellt inte var jättesmart, men det får vi aldrig veta och nu är den min! Det är bara det där med det eventuella och oförutsedda... I fastighetsköpar- och säljarbranschen kan allt hända. Folk kan ångra sig, nya köpare kan dyka upp som gubben i lådan och förvida huvudet på illojala mäklare som lovat. Jag kan inte känna mig riktigt, riktigt glad förrän i morgon kväll när det är skrivet och klart.

Men glad är jag. Ju längre tiden går, desto mer nöjd känner jag mig. Jag får skriva mer sen, efter bläcket.

För övrigt så drömde jag i natt jag blev vittne till hur en av mina kollegor blev överkörd av en ångvält som kom i så där 70 km/h och inte stannade för rött. Han blev förstås totalt mosad och död. Är det normalt?

En gnutta kroppskontakt

Det var någon som tog i mig idag, en man. Det kändes fantastiskt. Det var inget märkvärdigt egentligen; ingen beröring med några implikationer alls. Han är bara en person som är fysisk med sina medmänniskor - på det där sättet som jag skulle vilja vara - och just nu var det jag som var i närheten.

Att jag ens reflekterar över en sådan sak beror förstås på att jag är fullkomligt skadad och svältfödd efter många år i en så gott som helt ofysisk relation. Jag var på väg att skriva att jag varit fast i en ofysisk relation, men det är inte sant. Det är ingen som har hindrat mig från att bryta mig loss från den. Det har bara inte blivit så. Ja, det är komplicerat.

Det fantastiska med den här beröringen är också att om den hade visat sig ha några implikationer, så hade det varit helt ok. Jag är en fri kvinna nu, jag får nuddas med vem jag vill och i vilken utsträckning jag vill. Det känns faktiskt lätt svindlande.