Dag 2, något mindre njutningsfull men helt ok

Väderprognosen stämde lite bättre idag, tyvärr. Dvs det har regnat. Det började redan i går kväll faktiskt, med ett rejält åskväder och hällregn, lagom till jag skulle gå ut och äta middag, men det gick bra ändå.

Idag var det ljummet och uppehåll fram till en bit in på eftermiddagen, men absolut inget strandväder. Efter en överraskande bra hotellfrukost gick jag i stället på upptäcktsfärd. När jag var här för 20 år sedan minns jag att jag blev hänförd av den ryskortodoxa katedralen, och det blev jag den här gången också. Förutom att det är en vacker byggnad är det mäktigt att kliva in när det pågår mässa (eller vad det kan tänkas heta). Jag gick bara in och ställde mig precis innanför entrén, men det räckte bra. Det var en kör som sjöng oerhört vackert, människor som korsade sig och kysste helgonbilder, en präst som mässade lite då och då, också han med en mycket vacker röst.

Jag har ingen större förståelse för människor som utövar religion på det där viset, men jag hyser respekt för dem och tycker att det är fint att betrakta. Fascinerande.

Sen gick jag till Marc Chagall-museet och beundrade hans fantastiska konstverk. Satt en bra stund i auditoriet och tittade på en film om hans liv, och till min häpnad förstod jag ganska mycket trots att allt berättades på franska.

Därpå tog jag sikte på en park högt uppe på en kulle, Cimiez, där det skulle vara nordafrikansk festival. Jag såg framför mig lite tjo och tjim, multikulturell familjefest och en massa god mat. Men jag insåg snart att detta handlade om Nordafrika som i franska-koloni-Nordafrika, inte det berbiska, arabiska eller afroafrikanska. Det var kort sagt en ganska sömnig historia, med damer och herrar i övre medelåldern som stod i halvtomma tält och berättade om saker. Men det var för all del ganska trevligt ändå. Det fanns matstånd och det grillades och kokades och serverades vin. Folk satt och hade picnic på platsstolar och verkade ha en trevlig söndag.

Själv köpte jag en korv med bröd och dryck, men då menar jag inte hotdog med skumgummibröd och läsk, utan en utsökt Merguez i baguette och ett glas vin. Jag lyckades både köpa och ställa följdfrågor på franska. Och eftersom det var totalt turistfritt där blev jag till och med tilltalad av en äldre man och kunde leverera svar på franska. ("Var har du köpt det där vinet?", "Där borta".) (Det kanske inte är så mycket att skryta med efter sex års franskstudier, men det var länge sen och känns faktiskt ganska avlägset. Dock kommer det fram lättare än man kan tänka sig när man väl är här.)

Nå, sen kom det där regnet, som sagt. Det var inte lite regn utan mycket. Men jag har utan större problem sysselsatt mig med shopping, och någon mellanlandning på hotellrummet. Och nu har det slutat och klarnat upp. Jag har vissa förhoppningar om att det blir ok väder i alla fall halva dagen i morgon, men det får vi se. Nu när det blev klart och fint igen gick jag ner till stranden och bara satte mig och läste och njöt, trots att det både är ganska svalt och efter-regn-känsla. Men det var härligt ändå, att sitta i kvällssolen och lyssna på havet och inte bry sig om något alls.

Nu ska jag snart iväg och leta middag. Målet för dagen är musslor, och det ska nog inte bli några problem. Gamla stan är full av restauranger, varav många ser väldigt mysiga ut. Jag ska nog slippa gå och lägga mig hungrig.

Det blir ganska ordrikt det här, men så blir det när jag reser ensam. Har jag ingen att dela med får jag dela med... internet (?).

En mycket njutningsfull rapport från Rivieran

Jag förstår nu varför jag har längtat hit i alla dessa år sen jag passerade här på tågluff! Nice är underbart! Om det så regnar de återstående dagarna så här den här dagen ändå varit värt hela resan. Jag känner mig nästan andäktigt glad.

Sitter på min hotellrumsbalkong (!) som vetter ut mot stadens paradgata, Juan Médecin (som just här är gågata), dricker vin i plastmugg, glor på folk, lyssnar på musik på den medhavda datorn och mår oförskämt bra.

Den här dagen har varit magisk. Det var hur lätt som helst att ta sig in den korta biten från flygplatsen, lätt att hitta hit och när jag kom kunde jag checka in på rummet trots att klockan bara var 12. Rum 206 är minimalt, men riktigt fräscht. Frukost och gratis wlan ingår och - som sagt - en balkong. Läget är perfekt.

När jag dumpat grejerna och bytt om till sommarklänning gick jag och åt himmelskt god lunch - ravioli på papptallrik - i en intilliggande park där det just nu är italiensk utomhusmässa (typ "Smaka på Italien"). Sen gick jag de återstående 100 meterna ner till stranden och slängde mig i solen, dök ner i havet och började nästan gråta av glädje. Det blev precis, precis som jag hade tänkt mig.

Till saken hör att det skulle vara regn idag, enligt prognosen. Jag har nästan känt att jag inte vill åka eftersom det är högsommarvärme hemma och är skulle det bli regn en vecka. Men de hade fel. Det har väl varit +25 minst, klart eller lite soldis och blåsigt nere vid havet, så att det var fullkomligt perfekt temperatur att ligga på stranden (och fina vågor att bada i). Nu är klockan över 20 på kvällen och det är så där sydeuropeiskt ljummet, eller egentligen varmt, så att jag kan sitta i linne och kjol. För eftermiddagens uteserveringsöl var det lagom att sitta i skuggan.

Jag älskar, älskar det här. Jag tragglar på lite med franskan, men alla pratar engelska. Jag har semester; jag gör vad jag vill. Men det hade kunnat vara ännu lite bättre. Det finns plötsligt någon där hemma som borde varit med här. Det har hänt väldigt storslagna saker, som jag kanske inte borde eller vill skriva om riktigt ännu, men å andra sidan kan jag inte låta bli. (Det där med match.com kan slänga sig i väggen; jag har hittat det rätta virket på närmare håll än så.) Men det får jag återkomma om.

Nu när jag har duschat bort havssaltet och softat ett tag på balkongen börjar jag fundera på middag. Möjligheterna är oändliga. Puss, livet!

Mina vänner, fåglarna

Okej, min fascination för fåglar må vara en bit överdriven, men jag förstår inte hur folk som går på promenad eller springer nere vid Råstasjön kan vara helt oberörda. Nånstans har jag insett att majoriteten inte är uppmärksamma på fåglar, men jag förstår det inte. Nu är det näktergalsbattle nere vid sjön, och det är så jävla häftigt att jag får gåshud av att gå omkring där nere. Och så rödhakarna. Jag blir tårögd. Idag var jag tvungen att avbryta min löparrunda flera gånger för att ställa mig och lyssna och spana efter dem. Just rödhaken fick jag syn på utan problem; den satt på en kal gren tre meter från stigen och sjöng av hjärtans fröjd. Hade också ett close encounter med en hackspett, som inte sjöng men var mycket vacker.

Fågelsången gör detta till min allra bästa årstid. Men snart tystar de igen. Passa på att gå ut och lyssna på naturens under.

På tal om något helt annat fick jag ett sms från Karolinska idag där de berättade att blodet jag gav för ett par veckor sedan nu har kommit till användning och hjälp någon. Det var fint, tycker jag.

Förbannat bra

Det har varit en något omtumlande vecka. I positiv bemärkelse. Men det känns ändå skönt att landa den med en mycket lugn, ensam hemmakväll. Jag tog en lika lugn promenad för ett par timmar sen, när solen började sänka sig över den nyutslagna grönskan. Märkte att svalorna kommit; de cirklade högt där uppe och gjorde mig nästan tårögd. Jag gosade med en katt jag träffade, blev glad av två harar, drog in syrendoft. Det var som en lätt religiös upplevelse. Det var bara en promenad, men det var en försommarpromenad i mina älskade kvarter, och jag gick där och bara lät mig bäras fram av en nyvunnen lycka över mitt liv som det är nu.

Det är människor jag träffar, saker som händer på jobbet, ny musik som jag hittar. Det är njutningen i träning, rödvin och en nyköpt klänning. Det är en mycket, mycket trevlig känsla av välbefinnande.

Blod mot glas

Det här med nätdejting... jag börjar redan tröttna. Den där mängden mail med förslag på profiler att kolla upp blir allt glesare, och de förslag som kommer känns allt mer långsökta. Jag klickar runt och klickar runt, men hittar väldigt få som är speciellt tilltalande.

De som är intresserade av mig är uppåt 50 eller över; gubbar.

De som jag tycker verkar intressanta tilltalas inte av mig. Jag har hittat en enda som känns mer eller mindre klockren. Honom har jag skickat ett meddelande till som han inte ens har öppnat och läst (man kan se sånt). Han har väl tittat på min profilsida och tänkt: "äsch", eller i värsta fall "usch". Han ser inte hur otroligt bra vi skulle passa ihop. Sorgligt.

Dessutom har jag redan hunnit bli dissad, av män som faktiskt kontaktat mig först, men som sen dragit öronen åt sig. Jag tror att de ångrar sig när de ser mina bilder, och jag förstår dem, för jag har tänkt samma sak om dem: "Inte min stil". Ändå blir jag en anings stött.

Men så finns det några som inte är pjåkiga alls, som jag börjat konversera lite med. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom första, andra eller tredje intrycket, men det får väl visa sig. Jag tar det trots allt inte så allvarligt.

Det har varit en lugn, bra helg och en bra måndag. Idag fick jag en sms-uppmaning att gå och lämna blod, så jag passade på. Jag är på ett mycket irrationellt sätt lite mallig över att jag har en blodgrupp som är både ovanlig och väldigt eftertraktad. Som om det hade med mina egenskaper i övrigt att göra?! Men det är oftast ett visst besvär att tappa mig, eftersom jag har små och luriga kärl i armarna. Idag fick de testa båda armarna och trixa en hel del innan det funkade. I gengäld fick jag välja två presenter ("två stick, två presenter"), så nu har jag två nya Ittala-glas till servisen. Bara en sån sak kan man ju bli nöjd över.

Nu har jag några timmar kvalitetstid hemma för mig själv, som jag bara kan strosa omkring här hemma. Städa lite i badrummet kanske? Bläddra igenom papper och gamla tidningar innan jag slänger dem. En promenad? Jag bestämmer helt själv.

Nu: på marknaden

Eftersom jag är så oerhört driftig och handlingskraftig har jag nu - på någon slags experimentbasis - registrerat mig på match.com. Utan varken plan eller särskilt höga förväntningar, men med inställningen att man ju inte kan dö nyfiken.

Och satan i gatan (för att citera den förträffliga Veronica Maggio) vad det händer saker! På nolltid har jag fått drivor av mail från sajten, angående personer som lagt till mig på sin intressant-lista, vill se min bild eller som har skickat meddelande. Och det kommer typ 10 mail ytterligare om dagen med (automatiska) matchningsförslag som man ju måste kolla upp.

Jag som har gått och undrat var alla singlar i min ålder finns. Nu vet jag! Det finns väldigt många frånskilda tvåbarnsfäder mellan 40 och 45 som enligt egen utsago är både vältränade, reslystna och lyssnar på kategorin pop/rock. Det behöver inte betyda att de är särskilt intressanta, men jag känner ändå att mina chanser att åtminstone få gå på en dejt har ökat med flera hundra procent.

Vissa bloggar om sina nya skor, andra bloggar om sitt nya liv som singel. Wish me luck!

Från dåligt till riktigt bra

För att lägga lite sordin på det solstrålande humör jag gett uttryck för här den senaste tiden kan jag berätta att jag idag haft en inte-så-bra dag. Det har varit soligt och fint, jag har varit inne i stan och strosat och gått och tittat på gallerier, suttit på en bänk på Mariatorget och läst en bok, softat. Det var trevligt på alla sätt, men jag var ensam - och jag kände mig ensam.

Alla omkring mig gjorde ungefär samma sak, men två-och-två, tre-och-tre; tjejgäng, killgäng, blandade gäng. Folk träffar sina kompisar på stan och umgås, det gör inte jag. Det är delvis självvalt, men ibland kan det plåga mig.

Nu plågas jag också av bristen på manligt sällskap. Jag saknar inte i första hand Peter, jag saknar att ha en ny, spännande flirt. Nu när jag KAN dejta längtar jag väldigt mycket efter det där pirriga och spännande att träffa någon ny som man gillar. Det blev inte bättre av att jag såg en underbart romantisk film igår. Jag läste för ett tag sen "Eat, pray, love", som jag gillade oerhört mycket, och har sedan dess varit väldigt sugen på att se filmatiseringen. I slutet blir förtjusande Julia Roberts och förtjusande Javier Bardem superkära i varandra. Jag var tvungen att se om slutet av filmen idag för att det var så härligt. Härligt, men bitterljuvt, för jag vill ju också ha det där.

Det var massor av snygga, attraktiva män ute på stan idag, men kan kände mig bara helt osynlig. Jag hade en ganska bra känsla när jag gick hemifrån idag, men jag trycktes ned i skorna av att inte ens lyckas få ögonkontakt med de där snyggingarna. Som om jag inte fanns, liksom.

Men det vände sen, det dåliga. När det känns så där får jag lust att springa, så det gjorde jag när jag kom hem. Det är lite som att ha satt i sig en pizza - jag vill springa bort det, rensa ut skiten och komma ut på andra sidan med den där sköna känslan man får efter att man har sprungit. Idag var det dessutom väldigt njutbart under tiden också (så är det verkligen inte alla gånger!). Det gick lätt och fint, och jag chockade mig själv med att springa en mil utan att det var det minsta jobbigt. Jag hade inte ens problem i uppförsbackarna.

Jag har inte sprungit alls i vinter, och väldigt få gånger sedan snön försvann. Kan det vara spinningpassen som har gett resultat? Eller hade jag bara en extremt bra (löpar-)dag? Hur som helst funkade tricket den här gången också. Den sunkiga känslan är borta och jag har haft en skön kväll hemma och gjort en massa saker.

Jag får göra slag i saken helt enkelt, och kolla upp några nätdejtingsajter. Det där var mer lockande för 10 år sen, när jag var 10 år yngre, men det kan ju vara värt ett försök i alla fall. Det lär ju inte komma någon och ringa på dörren direkt, varken Javier Bardem eller någon annan...