Kontoret, hej då!

Det kan faktiskt vara så att min semester har börjat nu, trots att det bara är torsdag. Den har smygbörjat, så mycket kan man säga. När jag gick från kontoret vid fyratiden i eftermiddags fylldes jag av en jublande känsla när jag insåg att jag inte kommer att åka dit igen på nästan en månad (för ska jag jobba i morgon så sker det hemifrån). Det känns helt magiskt. Speciellt som det var +27 eller så när jag gick till bussen.

När jag kom hem slängde jag av mig mina svettiga kläder (efter att ha suttit på två olika bussar som lätt höll över +35), kastade mig på cykeln och åkte ner till Mälaren vid Huvudsta och badade.

Det är lite lynnigt väder nu; soligt och fint i några dagar, sen blir det mulet eller regnigt några dagar, sen kommer det fina vädret tillbaka. Igår var det jättefint med ganska normal temperatur, 22-23, och idag plötsligt tropiskt igen. Under alla omständigheter är det sommar och jag kommer nu att vara ledig i fyra hela veckor, vilket känns nästan oöverskådligt länge.

Nu sitter jag på min lilla trädgårdstrappa med ett glas vin i den sista kvällssolen (innan den försvinner ner bakom trädtopparna i parken här intill). Bara det är magiskt. Jag har inte tjatat om min lägenhet på ett tag, men faktum är att förälskelsen består, och det är inte bara lägenheten jag älskar utan också "min" trädgård. Det är fantastiskt att kunna ha öppet och kliva rakt ut på en gräsmatta omgärdad av buskar och lummiga träd. Till 98 % är det jag och min otroligt söta och trevliga granne Lars som utnyttjar trädgården, resten sitter på sina balkonger eller vad de gör. Att köpa den här lägenheten var ett riktigt lyckokast.

Nu har jag också kommit igång igen med att bocka av saker på min to-do-lista. Det är inga stora grejer, men diverse småfix som höjer kvaliteten. Igår satte jag t ex upp min nya duschdraperianordning, som jag sågade till och fixade alldeles själv. Peter var här igår och hjälpte mig borra hål - jag har inte ens en borrmaskin och ännu mindre en kakelborr. Han hjälper till när jag frågar, men det hans beredvillighet är trots allt något begränsad. Därav stegade jag själv iväg och köpte en bågfil och våtrumssilikon, varpå jag mätte, fixade och sågade och fick det hela på plats utan bekymmer.

Jag skulle gärna vilja vara händig och duktig, men det är jag inte. Efter 9 år med mr Handyman har jag heller inte behövt vara det. Så nu kändes det rätt bra att få till det där utan vidare hjälp. Inte för att det var något komplext eller så, men själva principen.

I morgon åker jag med käraste Josefin till västkusten, och då börjar semestern på riktigt. Jag ser oerhört mycket fram emot det faktiskt. Under förra sommaren var jag inte där alls, så jag riktigt längtar till det fina, fina huset i det fina, fina fiskesamhället, och att hänga med mamma och styvfar några dagar. Och det bästa av allt är att jag får visa upp allt för Jossan! Det blir perfekt!

Jag längtar också plågsamt mycket efter min fina man som jag inte får träffa förrän nästa vecka. Det är nästan löjligt, men på kort tid har jag fått så många referenser till honom. Jag läser saker i tidningen som jag vill kommentera till honom; jag cyklar förbi uteserveringar och trånar efter att sitta där och dricka vin med honom; jag vill sitta och äta middag med honom och säga saker som får honom att lägga huvudet på sned och sträcka sig fram och stryka mig över kinden med det mest kärleksfulla uttrycket. Men snart så...

Nu är det så där bra igen

Jag har varit och lämnat av min man på Arlanda idag vilket kändes fånigt sorgligt. Jag blev en liten apa som inte ville släppa taget och låta honom gå in i avgångshallen. Nu ses vi inte på minst 10 dagar.

Å andra sidan njuter jag nu i fulla drag av att ha resten av helgen själv och obokad. Och det råkar vara 30 grader, vilket man kanske kan tycka är jobbigt, men jag är väldigt förtjust i sånt här väder. Det är så exotiskt och ovanligt att jag njuter snarare än klagar. Nu gjorde jag dessutom den för mig något överraskande bedömningen att det var för varmt för att ligga på stranden, så jag åkte till IKEA i stället, och Plantagen och andra roliga ställen. Först vid fyratiden åkte jag ned till Huvudsta och tog ett mycket vällustigt bad och en rejäl simtur, varpå jag la mig i skuggan och torkade och läste tidningen och upplevde en känsla av total frihet och lycka.

Nu är jag hemma igen och tvättar, dricker öl och knaprar vinägerchips och känner mig fullständigt bekymmersfri. Jag ska jobba en vecka till innan semestern, men jag har ju hela, härliga dagen i morgon också innan jag behöver fundera på det. Jag är frisk och solbränd, jag lyssnar på magiskt bra Mumford & Sons, sommaren ligger framför mig. I am blessed!

Sol ute och sol i sinne

Det är över 20 grader klockan 11 på kvällen. Bara en sån sak. Jag har varit och badat nästan hela dagen och är fortfarande solvarm - lätt bränd - i huden. Egentligen jobbar jag och kan absolut inte ta en dag ledigt, men nu föll det sig så att jag gjorde det ändå, och det kändes bra.

Nu kommer jag från en väldigt trevlig middag på stan med ett väldigt trevligt projektgäng som jag nu lämnar. Det är egentligen ytterligt sorgligt, men jag känner mig ändå glad.

Till det bidrar att jag fick höra opera på bussen på vägen hem; den fina kommentaren från Ulrica på mitt förra inlägg; tanken på min man som jag tillbringat dagen med (badat säkert 10 gånger, druckit bubbel och spelat backgammon). Jag älskar sommaren - den här sommaren - och jag älskar min tillvaro och jag borde verkligen gå och lägga mig eftersom det är en (arbets-)dag i morgon också. Men jag ville bara dela med mig av mitt lilla jubel.

Godnatt.

Nya tider

Jag har målat tånaglarna för första gången i mitt liv. Det ser riktigt fint ut. Varför har jag inte gjort det förut? Jag har också varit på mitt livs första Djurgården-match (fotboll) och firat en underbar midsommar med ett gäng 50-plusare. Allt är M's fel.

Jag menar förstås förtjänst.

Jag är väldigt glad över att jag sätter mig över mina förutfattade meningar om hur saker ska vara. Det enda som har hänt hittills är att jag blivit positivt överraskad. Och jag är väldigt, väldigt glad över att plötsligt ha en som han i mitt liv, även om det inte var tänkt så. Jag blir behandlad som en prinsessa av en man som är ett enda stort leende och en enda stor famn där halva mänskligheten ryms. Det känns fint, och sommaren är ännu ung och jag flyter bara med.

Efter en sista hektisk vecka på jobbet räknar jag också med att snart gå ner i tempo rejält och äntligen få lite fritid som jag kan ägna åt att hänga här, på gymet, på stranden eller hemma - eller var som helst. Jag behöver luft nu. Men det är inte långt borta.

Den gyllene vardagen

Jag åker förbi spegelblanka sjöar och ängar i skymning som svalor virvlar över. Och jag känner lycka över livet som har bjudit på ännu en magisk kväll. Jag har varit på middag hos min kära vän Charlotte som är värd ett hyllande inlägg bara hon. Jag landade mitt i hennes vardag med mamma på besök från Norrland, mannen som kom hem från jobbet och tre bedårande döttrar. Jag övade svärdfäktning med den yngsta inför lördagens piratkalas, jag beundrade mellantjejens alla maskeraddräkter (från ninja turtles till snickare) och äldsta, tova, kommer garanterat köra Kenneth Anderssons målgest på fotbollsmatcherna framöver.

Jag fylls av någon slags tacksamhet över att få vara med. Och jag hoppas att jag kan förmedla något litet av min känsla av att människor i min närhet - Charlotte och Johan i det här fallet - lever fantastiska liv och ÄR fantastiska, var och en för sig och tillsammans. Jag vill att de ska känna det och stanna upp för en stund och känna det. För jag tror att de kanske glömmer bort det ibland, på samma sätt som alla andra säkert också gör när de går där o vad de tror är hjulspär och tänker att barnen kanske väsnas, fastän de bara är underbara små individer.

Livet, åh livet.

En perfekt dag, del 2

Jag måste bara få återkomma med att jag toppade med en fantastisk sista Nice-middag, och att jag nu känner mig barnsligt glad över min Spotify-snilleblixt som absolut avrundning på dagen. Jag lyssnar på Gerry Raffertys "City to City" från 1978 som man förmodligen bara kan älska om man är hans mamma eller en flicka som hittade den i form av ett kasettband som någon tappat på gatan någon gång i slutet av 70-talet och sedan lyssnat på tusen gånger i sin barndom.

Jag köpte faktiskt lp'n (?) i vuxen ålder, men har inte lyssnat på den speciellt många gånger. Nu är den ett lika kärt återseende (återhörande) igen. Speciellt under rådande omständigheter, när jag är så otroligt välvilligt inställd till det mesta.

Jag ansträngde mig lite mer idag, och letade upp en av de mer genuina restaurangerna, vars bord tar upp merparten av den smala gränden och där även lokalbefolkningen äter. Det fanns väldigt många rätter på den vanliga menyn som kändes lockande (t ex risotto med anka), men jag valde "dagens kött" som stod på griffeltavla med den där typiska, franska handstilen. Utan att riktigt veta vad jag skulle få, förutom att jag kände till huvudingrediensen, lapin (kanin), fick jag en utsökt måltid. Det var väl typ en halv kanin, kokt i tomatsås med en massa örtkryddor. Den charmige kyparen kom med en liten limoncello som digestif och sen åt jag en löjligt god chokladfondant till dessert.

Nu blir det godnatt, och troligen ännu en natts otroligt bra sömn. A tout à l'heure.

En perfekt dag (men lite dyr)

Alltså, jag måste utbrista i ett fyrfaldigt leve för det här resan. Den har blivit perfekt. Igår var det lite tråkigt och det regnade, men helt ok ändå. Det enda som egentligen störde mig var att jag inte gick till Moderna Museet här (men det började hällregna när jag var i närheten så jag prioriterade att kasta mig på spårvagnen och åka hem till hotellet i stället), och att jag åt en dålig middag. Jag vet inte hur det kommer sig, men det händer ganska ofta när jag är själv och ska ut och äta eller fika nånstans, att jag väljer dåliga ställen. Har på något sätt inte tålamod att gå runt tillräckligt länge för att hitta den där riktigt bra restaurangen. Eller så är det att jag inte har någon att resonera med, diskutera menyn med, utan jag väljer något lite för snabbt.

Restaurangen jag valde var väl inte direkt dålig, och jag fick en helt ok menymiddag för ett jättebra pris - och den innehöll musslor, vilket jag var ute efter - men det finns nog hundra ställen i närheten som hade varit trevligare och bättre och mindre turistfälleaktiga.

Nåväl, idag har jag i stället haft en helt perfekt dag. Väderprognosen igår ingav visst hopp, även om den sa att det skulle bli bara halvsol på förmiddagen och regn på eftermiddagen. Direkt när jag vaknade såg jag genom en glipa i gardinen att det var sol, och när jag öppnade lite mer såg jag inget annat än en klarblå himmel.

Så jag har haft en ljuvlig dag på stranden. Ljuvlig. Det har varit runt +25, blåst lite, så att det har varit varmt men inte outhärdligt att ligga i solen. Jag har gjort avbrott för en god baguettelunch och sen badat lite till, tills jag kände mig nöjd och övergick till att strosa, äta gudomlig glass på uteservering, softa lite på hotellrummet.

Jag kände mig helt färdig med shopping och gick i stället bort till gamla stan där det finns lite gallerier och är oändligt mysigt att bara gå runt i största allmänhet. Det var trevligt, men så råkade jag gå förbi en affär med en jättefin klänning utanför och när jag tittade in fick jag nästan hjärtklappning. Jag har aldrig varit med om att gå helt bananas i en butik, men det hände nu. Jag ville köpa ALLT i hela affären. Det var så min stil, det var billigt, det var underbart. Efter att ha provat en massa och genomgått en mycket plågsam bortväljningsprocess gick jag därifrån med "bara" fyra plagg; två toppar, en kjol och en klänning. Det hade kunnat bli väldigt mycket mer. Och jag bubblade på i ren iver på nån slags låtsasfranska eftersom jag blev så glad över kläderna och den förtjusande innehaverskan.

Ojoj, det är nog tur att jag åker hem i morgon.

Efter denna fantastiska shoppingupplevelse gick jag på lätta steg tillbaka till hotellet, bytte om till löparskor och stack ut på en varm men underbar tur längst havet. Jag sprang en bit västerut längst Promenad d' Anglais, sen vände jag och sprang andra hållet, runt udden bort till hamnen och glodde på de absurda lyxbåtarna. Det blev nog uppåt 7 km, och det gick så lätt, så lätt. Så kan det vara ibland, när man springer med rätt förutsättningar.

Så nu sitter jag här på min balkong igen, fem meter över folkvimlet och spårvagnarna, och lyssnar på musik och dricker rödvin och funderar på i vilken riktning jag ska gå för kvällens middag. Det blir bitterljuvt att åka hem i morgon, men härligt att komma hem till någon som förmodligen kommer att stå och vänta på mig på Arlanda med det varmaste leendet.