Jag är kattvakt. Det är väldigt mysigt. Under helgen har jag flyttat in i några kompisars väldigt fina radhus, och jag låtsas att jag bor här och så har jag två synnerligen välbyggda, silkeslena katter som sällskap. De går mest runt och spinner och vill buffas. Även den blygare av dem har accepterat min närvaro och hoppar upp till mig i soffan och vill vara nära.
De som känner mig vet att jag är barnsligt förtjust i djur, men katter har verkligen en extra speciell plats i mitt hjärta. Jag följer en kattfotograf på instagram och hens bilder får ofta mitt hjärta att hoppa till. Det är något med det majestätiska som jag blir så berörd av.
Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag är hemma själv en lördagkväll, vilket händer ganska ofta, men det är hur som helst annorlunda att vara ensam hemma hos nån annan. Jag har laddat med massor att läsa, jag har sett ett avsnitt House of cards på netflix på plattan, men klockan är ändå inte mer än 8. Vad gör jag nu då? Nå, det går ingen som helst nöd på mig. Jag kan surfa lite, kolla lite mer netflix och lägga mig tidigt. Det skulle kännas bra att gå upp tidigt i morgon och vårda dagen, så att jag inte står där på måndag och tycker att helgen bara försvann.
Nästa vecka blir antingen väldigt intressant eller också en vanlig, rentav lite deppig sådan. Just nu lutar det tyvärr åt det senare. Planer verkar gå i stöpet på ett tråkigt sätt, men det är inget jag kan påverka. Jag verkar över huvud taget hamna i situationer nu som är spännande men bortom min kontroll. Det är påfrestande men åtminstone händer det saker.
lördag 22 mars 2014
lördag 15 februari 2014
Pågående projekt. Attityder.
Jag har ett in-between-moment. Mellan nånting och en middag med kära vänner. Jag tillbringar den i en hotellbar med ett glas vitt vin. Jag gillar hotellbarer, de får mig att känna mig fri. Anonym. Man behöver inte smälta in, för alla är ändå så olika - i ålder, stil och syfte. Det finns liksom inget att smälta in i. Jag gillar vin också, som bekant, av ungefär samma skäl.
Jag har ett litet projekt i tillvaron som gör mig väldigt glad. Helt plötsligt, vid denna aktningsvärda ålder, har jag fått för mig både att göra nya tatueringar och att börja renovera mina gamla. De gamla, de har suttit där i över 20 år vid det här laget. Jag tänker sällan på dem. De har blivit dassiga och flutit ut till oigenkännlighet. De är en kär del av kroppen (med ett undantag; den på högerarmen som jag alltid tyckt är ful), och jag har sedan länge accepterat att de inte passar så bra till ärmlösa festklänningar, men vad fan.
Men nu fick jag en idé och har nu ett nytt motiv, som inkluderar mina kära fåglar, och en älsvärd liten illustratör vid namn Stoffe har börjat ta sig an mina gamla vrak. Jag är nästan extatisk över hans insats på min vänstra överarm. Motivet där har fått nytt liv, en massa svärta och är jättefint. Nu ska jag passa på att fixa till resten också.
Det är ett lyft helt enkelt. Jag känner mig fin. Det är som att sätta på sig en ny, riktigt fin klänning, men liksom på en annan nivå.
Det händer diverse andra saker i livet också, varav nästan allt är positivt och i olika grader spännande. Året har börjat bra. Det blir väl aldrig hundraprocentigt, men det är väl inte heller meningen. Jag brukar tänka att det finns saker som skaver; nåt problem man har som man bär runt på som en sten i skon. Det kan vara väldigt olika saker. Ohälsa av vilket slag som helst är definitivt ett sådant grus, men jag tycker inte jag har nåt sånt just nu. Några tänder som ilar en aning, men det är bara ibland. Fram till idag trodde jag att jag hade ett problem med bilen, som jag skulle behöva gå till verkstan med, och vojne vojne det är ju onödiga pengar och logistik att fixa. Men så bara löste det sig idag, av sig själv. Jag har lite strul med golfen, som vanligt, men det kommer nog lösa sig. Och så vidare.
Jag inser så klart att det här inte ens är verkliga problem, jag hävdar inte heller att de är det. Grus i skon, mot att inte ha några skor alls, typ. Men jag tror att det är relativt. Alla har rätt att tolka sin egen verklighet, så länge man inte sätter sig till doms över någon annans. Jag tror också att man till viss del kan hantera sina problem genom att völja vilken attityd man vill ha emot dem. Man förstora upp dem, eller ner. Man kan försöka vara optimistisk, eller måla fan på väggen.
Mitt enda egentliga problem just nu är att jag har deklarerat att jag (faktiskt av högst egoistiska skäl) tänker avgå som ordförande och ur styrelsen i min volleybollförening i samband med årsmötet på måndag. Det finns ingen ersättare. Just i det här fallet jobbar jag på att välja attityden att det är klubbens problem och inte mitt, med blandad framgång. Det är möjligt att det inte är ok att vara egoistisk i det här läget; att jag borde ställa upp. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort min beskärda del, och det står jag för. Vi får se hur det går.
Nu ska jag vidare och lämna mellanläget.
Jag har ett litet projekt i tillvaron som gör mig väldigt glad. Helt plötsligt, vid denna aktningsvärda ålder, har jag fått för mig både att göra nya tatueringar och att börja renovera mina gamla. De gamla, de har suttit där i över 20 år vid det här laget. Jag tänker sällan på dem. De har blivit dassiga och flutit ut till oigenkännlighet. De är en kär del av kroppen (med ett undantag; den på högerarmen som jag alltid tyckt är ful), och jag har sedan länge accepterat att de inte passar så bra till ärmlösa festklänningar, men vad fan.
Men nu fick jag en idé och har nu ett nytt motiv, som inkluderar mina kära fåglar, och en älsvärd liten illustratör vid namn Stoffe har börjat ta sig an mina gamla vrak. Jag är nästan extatisk över hans insats på min vänstra överarm. Motivet där har fått nytt liv, en massa svärta och är jättefint. Nu ska jag passa på att fixa till resten också.
Det är ett lyft helt enkelt. Jag känner mig fin. Det är som att sätta på sig en ny, riktigt fin klänning, men liksom på en annan nivå.
Det händer diverse andra saker i livet också, varav nästan allt är positivt och i olika grader spännande. Året har börjat bra. Det blir väl aldrig hundraprocentigt, men det är väl inte heller meningen. Jag brukar tänka att det finns saker som skaver; nåt problem man har som man bär runt på som en sten i skon. Det kan vara väldigt olika saker. Ohälsa av vilket slag som helst är definitivt ett sådant grus, men jag tycker inte jag har nåt sånt just nu. Några tänder som ilar en aning, men det är bara ibland. Fram till idag trodde jag att jag hade ett problem med bilen, som jag skulle behöva gå till verkstan med, och vojne vojne det är ju onödiga pengar och logistik att fixa. Men så bara löste det sig idag, av sig själv. Jag har lite strul med golfen, som vanligt, men det kommer nog lösa sig. Och så vidare.
Jag inser så klart att det här inte ens är verkliga problem, jag hävdar inte heller att de är det. Grus i skon, mot att inte ha några skor alls, typ. Men jag tror att det är relativt. Alla har rätt att tolka sin egen verklighet, så länge man inte sätter sig till doms över någon annans. Jag tror också att man till viss del kan hantera sina problem genom att völja vilken attityd man vill ha emot dem. Man förstora upp dem, eller ner. Man kan försöka vara optimistisk, eller måla fan på väggen.
Mitt enda egentliga problem just nu är att jag har deklarerat att jag (faktiskt av högst egoistiska skäl) tänker avgå som ordförande och ur styrelsen i min volleybollförening i samband med årsmötet på måndag. Det finns ingen ersättare. Just i det här fallet jobbar jag på att välja attityden att det är klubbens problem och inte mitt, med blandad framgång. Det är möjligt att det inte är ok att vara egoistisk i det här läget; att jag borde ställa upp. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort min beskärda del, och det står jag för. Vi får se hur det går.
Nu ska jag vidare och lämna mellanläget.
lördag 18 januari 2014
Svanar och sexuell läggning
Jag gjorde genidraget att städa lägenheten när jag kom hem igår, ganska tidigt, från jobbet. Eventuellt är jag lite slarvig, men det tar faktiskt inte särskilt lång tid att städa hemma hos mig. Nu plockade jag bort en massa småprylar, skor och papper som bara funnits där och stökat ner, och jag dammade och dammsög, så att jag i morse vaknade upp till en fräsch lägenhet. Väldigt skönt. Det känns så värt att inte behöva städningen som ett helgprojekt som skulle ha solkat ner min helg. Smart där, Karin.
Dessutom inledde jag dagen, i enlighet med en av mina nyårsambitioner, genom att ta en promenad innan frukost. Det är också genialiskt. Jag får aptit till frukosten, det känns bra att röra på sig och det är väldigt tyst och stilla ute. Idag dessutom förstärkt av ett stilla snöfall. Kort sagt har dagen så här långt börjat väldigt bra.
Jag stärks också av att jag hade en anmärkningsvärt bra arbetsdag igår. Inte av något särskilt skäl, jag bara jobbade på bra, tänkte ut bra saker och fick saker gjorda som hängt över mig länge. Däremot hände något (icke-jobbrelaterat) som var väldigt obehagligt. Jag såg något som jag önskar att jag inte hade sett.
Jag satt på ett möte i ett konferensrum med utsikt över fabriken och lastbilsuppställningsplatsen framför, när jag såg hur en liten grupp svanar kom flygande utanför. Det är inte så konstigt som det låter; de var förmodligen på väg från den lilla sjön som ligger borta vid huvudkontoret på väg mot den vik av öppet vatten som ligger några kilometer åt andra hållet. Men det är ändå lite spektakulärt att se flygande svanar, som är så stora och till synes klumpiga. Plötsligt hände något med den som flög sist. Den ryckte till och föll sen mot marken som en sten. Men inte riktigt som en sten, för den liksom singlade ner, som ett löv, med spretande vingar som dock inte flaxade. Förmodligen kom den i kontakt med högspänningsledningen som går tvärs över området, tvärdog och föll.
Det var en hemsk syn, makaber, men det såg också väldigt vackert ut på nåt sätt.
För övrigt funderar jag på saker som jag läser i tidningen. DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om den manliga könsrollen. En artikel handlade om en jubelidiot som håller alfa-hanne-kurser för män som känner sig "pussy ruled" (sic!) och behöver hitta tillbaka till sin inneboende styrka. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta, men den innehöll förviss några intressanta reflektioner kring huruvida det behövs en polaritet mellan könen för att sexuell attraktion ska väckas och behållas. Så långt kan jag hålla med, faktiskt.
Jag funderar också över artikeln om metrosexualitet, där Peter Siepen var intervjuad. Om det nu finns något sådant begrepp så tycker jag att det är positivt, det är bara det att det bara gäller män, eller...? En man får gärna leka med könsroller, ha nagellack och signalera oklar sexuell läggning - det går hem, liksom - men det känns inte som om det funkar lika bra för tjejer. En tjej som spelar med manliga attribut betraktas bara som... manlig, och därmed oattraktiv för alla utom lesbiska tjejer. Eller är det bara jag som inte kommer på några bra exempel?
På samma sätt är det konstigt att transsexuella, som det stod om idag, betraktas olika beroende på vilket håll de går åt. En man som blir - eller vill vara - kvinna blir ofta förlöjligad och skrattad åt, medan en kvinna som blir man oftast bara ses som konstig och får betydligt mindre uppmärksamhet.
Jag funderar vidare.
Dessutom inledde jag dagen, i enlighet med en av mina nyårsambitioner, genom att ta en promenad innan frukost. Det är också genialiskt. Jag får aptit till frukosten, det känns bra att röra på sig och det är väldigt tyst och stilla ute. Idag dessutom förstärkt av ett stilla snöfall. Kort sagt har dagen så här långt börjat väldigt bra.
Jag stärks också av att jag hade en anmärkningsvärt bra arbetsdag igår. Inte av något särskilt skäl, jag bara jobbade på bra, tänkte ut bra saker och fick saker gjorda som hängt över mig länge. Däremot hände något (icke-jobbrelaterat) som var väldigt obehagligt. Jag såg något som jag önskar att jag inte hade sett.
Jag satt på ett möte i ett konferensrum med utsikt över fabriken och lastbilsuppställningsplatsen framför, när jag såg hur en liten grupp svanar kom flygande utanför. Det är inte så konstigt som det låter; de var förmodligen på väg från den lilla sjön som ligger borta vid huvudkontoret på väg mot den vik av öppet vatten som ligger några kilometer åt andra hållet. Men det är ändå lite spektakulärt att se flygande svanar, som är så stora och till synes klumpiga. Plötsligt hände något med den som flög sist. Den ryckte till och föll sen mot marken som en sten. Men inte riktigt som en sten, för den liksom singlade ner, som ett löv, med spretande vingar som dock inte flaxade. Förmodligen kom den i kontakt med högspänningsledningen som går tvärs över området, tvärdog och föll.
Det var en hemsk syn, makaber, men det såg också väldigt vackert ut på nåt sätt.
För övrigt funderar jag på saker som jag läser i tidningen. DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om den manliga könsrollen. En artikel handlade om en jubelidiot som håller alfa-hanne-kurser för män som känner sig "pussy ruled" (sic!) och behöver hitta tillbaka till sin inneboende styrka. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta, men den innehöll förviss några intressanta reflektioner kring huruvida det behövs en polaritet mellan könen för att sexuell attraktion ska väckas och behållas. Så långt kan jag hålla med, faktiskt.
Jag funderar också över artikeln om metrosexualitet, där Peter Siepen var intervjuad. Om det nu finns något sådant begrepp så tycker jag att det är positivt, det är bara det att det bara gäller män, eller...? En man får gärna leka med könsroller, ha nagellack och signalera oklar sexuell läggning - det går hem, liksom - men det känns inte som om det funkar lika bra för tjejer. En tjej som spelar med manliga attribut betraktas bara som... manlig, och därmed oattraktiv för alla utom lesbiska tjejer. Eller är det bara jag som inte kommer på några bra exempel?
På samma sätt är det konstigt att transsexuella, som det stod om idag, betraktas olika beroende på vilket håll de går åt. En man som blir - eller vill vara - kvinna blir ofta förlöjligad och skrattad åt, medan en kvinna som blir man oftast bara ses som konstig och får betydligt mindre uppmärksamhet.
Jag funderar vidare.
söndag 5 januari 2014
separationsångest från mexico
Oh my! Det har visst inte blivit så mycket skrivande från semestern. Och nu är den slut. Sista kvällen! Vi är tillbaka på vårt halvsunkiga hotellrum efter en argentinsk middag (kött och malbec); väskorna är packade; takfläkten viner; det blir en tidig och sorglig kväll. Man kan inte annat än att ha separationsångest efter en sån här semester! Vi har haft det så otroligt bra - igen! De här två veckorna har känts som många fler - igen! Det blir så när man gör en massa saker hela tiden, upplever, flyttar runt. Varje dag är som ett nytt äventyr.
Vi har i korthet haft fem dagar i Playa del Carmen (liv och rörelse, partyställe, fina stränder);fem dagar på cozumel (softare, mysigare, mer naturupplevelser) och nu fem dagar i Tulum (mysig liten stad med cykelavstånd till riktiga paradisstränder; lätt hippiestämning). Sista dagen har vi tyvärr haft dagsregn mer eller mindre. Det kändes deppigt till en början, men det blev en jättebra dag ändå till slut. Vi har varit ute och sprungit på de lokala gatorna, med regnvattenfyllda pot holes, kantade av risiga bostadshus med hönor på gården, lösspringande hundar, hål-i-väggen-restauranger, ödetomter och hostels/bagerier/tvätterier/drugstores osv osv. Sen åt vi en som vanligt utsökt, halvblöt och glad lunch, varpå vi trotsade regnet och cyklade iväg. Först till en fin cenote några km från stan, sen ner till en otroligt mysig beach club nere på stranden där vi satt och bara såg ut över havet och den mörkgrå himlen, de underbara pelikanerna och några spridda promenerande människor.
Det känns tungt att ta farväl av allt det vackra, de supermysiga mexikanerna, den goda maten och den sköna stämningen. I morgon påbörjas den mödosamma hemresan; hem till gråtrista vardagen. Men allt har sin tid.
Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och somna. Om ett och ett halvt dygn eller så är jag hemma igen. Märkligt.
Vi har i korthet haft fem dagar i Playa del Carmen (liv och rörelse, partyställe, fina stränder);fem dagar på cozumel (softare, mysigare, mer naturupplevelser) och nu fem dagar i Tulum (mysig liten stad med cykelavstånd till riktiga paradisstränder; lätt hippiestämning). Sista dagen har vi tyvärr haft dagsregn mer eller mindre. Det kändes deppigt till en början, men det blev en jättebra dag ändå till slut. Vi har varit ute och sprungit på de lokala gatorna, med regnvattenfyllda pot holes, kantade av risiga bostadshus med hönor på gården, lösspringande hundar, hål-i-väggen-restauranger, ödetomter och hostels/bagerier/tvätterier/drugstores osv osv. Sen åt vi en som vanligt utsökt, halvblöt och glad lunch, varpå vi trotsade regnet och cyklade iväg. Först till en fin cenote några km från stan, sen ner till en otroligt mysig beach club nere på stranden där vi satt och bara såg ut över havet och den mörkgrå himlen, de underbara pelikanerna och några spridda promenerande människor.
Det känns tungt att ta farväl av allt det vackra, de supermysiga mexikanerna, den goda maten och den sköna stämningen. I morgon påbörjas den mödosamma hemresan; hem till gråtrista vardagen. Men allt har sin tid.
Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och somna. Om ett och ett halvt dygn eller så är jag hemma igen. Märkligt.
fredag 27 december 2013
cozumel - dag 5
Jag blir lyrisk av att sitta i en trädgård till ett halvrackligt med trevligt hotell och lyssna på syrsor blandat med ljudet av mopeder på gatan utanför, titta på eldflugor och små ödlor som kilar längst trädstammarna och driicka Captain Morgan i plastmuggar som kajsa snodde med sig på Arlanda.
Vi åkte över till Isla cozumel i morse efter fyra dagar i vimlet i playa del Carmen. Det är lugnare här, märker man direkt. Inte en massa barer och partyparty - här är det dykning som gäller (eller snorkling för såna som jag). Enligt uppgift ska revet här utanför vara det näst största i världen (?) och tänk att det ska vi utforska i morgon!
Vi åkte över till Isla cozumel i morse efter fyra dagar i vimlet i playa del Carmen. Det är lugnare här, märker man direkt. Inte en massa barer och partyparty - här är det dykning som gäller (eller snorkling för såna som jag). Enligt uppgift ska revet här utanför vara det näst största i världen (?) och tänk att det ska vi utforska i morgon!
tisdag 17 december 2013
Serious nedräkning
Det är nära nu. Det känns som om vi åker i morgon, men det är ännu några dagar kvar. Dock - äntligen har det blivit väldigt verkligt och resfebern smyger sig på, dock i form av barnslig förtjusning och sprittande förväntan. Bara positivt. Allt är under kontroll. Trots att jag har haft några stressiga veckor på sistone känner jag mig förberedd och lugn, packningen är på plats och den kommer att klara både mått och vikt för handbagage.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
lördag 14 december 2013
Dags att summera - igen
Jag fick ett mail igår från en vän som summerade sitt år 2013 och ville dela det med sina vänner. Det var ett skönt initiativ, och kul läsning. Jag slogs av hur hon, som vanligt, har gjort en massa saker och tagit en massa modiga beslut. Idag när jag gick in på Facebook möttes jag av en summering av mina "stora händelser" under 2013. Det var också härligt, jag blev faktiskt rörd. Och så började jag titta på mina fotoalbum på Facebook, från mina resor och annat, och insåg för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen hur många fantastiska saker jag varit med om egentligen.
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
- Besöket på Långmossen med Jossan där jag fick uppleva hennes barndoms smultronställe och hänga med hennes fina släktingar under ett underbart dygn i början av juli.
- Vår vistelse på Seagullcove Lodge i Boca Chica, Panama - paradisiskt. (Och jag kan förstås rada upp hundra andra fantastiska upplevelser från den resan.)
- Utflykt i Vaxholm med mitt fina volleybollag en vacker höstdag i oktober. Det var bara så otroligt mysigt och trivsamt.
- Helgkonferensen på Yasuragi med drygt 300 pers, som var trevlig från början till slut, men extra roligt var att mitt lag var bäst av 30 i mångkamp-/teambuildingtävlingen på lördageftermiddagen. Vi vann! Jag var med och vann nånting på prestation, det händer inte så värst ofta.
- Av de väldigt många golfrundorna under sommaren var nog den på Romeleåsen med Kajsa och min kära kusin Carina mest minnesvärd, även om spelet inte var det just den dagen.
- Min syster och jag hade bra och intressanta samtal under helgen när vi var ute på Sandhamn med vår mamma.
Ja, det finns förstås många, många mer. Det finns ju helt odramatiska ögonblick som sveper förbi när jag känner ren lycka. Tillfällen på jobbet, samtal med folk, ljuvliga middagar, glädjen över att få en fin komplimang av någon, känslan av berusning som riktigt, riktigt bra musik kan åstadkomma.
En bild som får summera mitt år, som avslutning. Rapporter kommer säkerligen från Mexico också...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
