Vad ska man tycka?

I morgon kommer Obama till Stockholm. Det tycker jag är lite fint. Det blir trafikkaos och kostar samhället miljarders, säkert, men jag tycker ändå att det är fint. Jag gillar verkligen honom (såvitt jag kan bedöma från min horizont).

När vi var i Panama bodde vi två nätter på ett litet hotell med bara amerikaner. Och det var verkligen litet, bara 6-7 rum, så det blev så att vi pratade med alla; rentav umgicks på kvällarna när alla hängde i restaurangen/baren/verandan/lobbyn. Ett par som vi satt och pratade en del med, och som vi tyckte var trevliga om än överdrivet pratglada, frågade oss vad vi i Sverige tycker om Obama. Vi svarade entusiastiskt att vi gillar honom. (Även om det så klart finns kritiska röster, men nog är det väl så att hans framtoning och politiska inriktning känns ganska behaglig och bekant for oss.) Det var uppenbarligen fel svar. Det satte igång en mycket lång och upprörd monolog (om än framförd av två personer, mer eller mindre i mun på varandra).

Det var ganska plågsamt att lyssna på, eftersom det var så onyanserat och lätt besvärande att varken få en syl i vädret eller känna att det var lönt att invända om man hade fått chansen. De var ärkerepublikaner som drog alla valser om hur han förstörde deras land, inskränkte amerikanernas frihet och valfrihet, spred lögner, osv, osv. De påstod att konceptet med sjukförsäkringar för de obemedlade bygger på helt falska grunder (och dessutom stjäl pengar från hederliga amerikaner och yada, yada). De hävdade att det inte är sant att en stor del av den amerikanska befolkningen inte har råd att söka vård när det blir sjuka.

Som sagt, man fick inte en syl i vädret, men vad skulle man ha sagt? Även om varken jag eller Kajsa blev övertygade om vad de sa är det ju svårt att komma som en liten svensk och hävda att man vet mer än de själva om hur det står till i deras land. För vad vet man - egentligen? Vad är mediabilder, och stor del av dem är sanna?

Jag tycker att det är ett problem över hvuud taget, när man förväntas ha en åsikt om något. Hur mycket vet man? Hur mycket är egen kunskap, inhämtad från källan? Väldigt, väldigt lite, skulle jag vilja påstå. Jag blir alltid obstinant när folk slänger sig med "sanningar" som saker och inte kan redogöra hur de vet att det är på det sättet. När jag frågar får jag svaret: "Men så ÄR det ju." Jag lovar, det har hänt ett antal gånger. Själv aktar jag mig väldigt noga för att slänga mig med påståenden över huvud taget. Jag tycker nog en massa saker, men jag uttalar dem inte vitt och brett. Skulle jag bli ertappad av någon som ber mig redovisa mina argument och/eller fakta och jag inte skulle kunna svara - det skulle aldrig vara värt det. Men det verkar jag vara ganska ensam om.