Otroligt slött jullov

Jag har ännu efter tre dagar betydande träningsvärk i ljumskarna. Körde ett skönt benpass häromdagen vilket inkluderade den så kallade "gynstolen". Alla som har varit på ett gym vet vilken jag menar. Man tränar insidan av låren och den ser ut som en... ja, du fattar.

Det blir mycket träning nu, under mitt jullov. Varje dag. Igår till och med två gånger, eftersom jag först var och styrketränade och sen gick på Body balance.

I love it! När min styvfar frågade härom dagen vad som får mig att må bra i tillvaron just nu (han gillar att ställa den typen av frågor), borde svaret ha varit: träning. (Men jag svarade något annat eftersom vi har tillräckligt mycket diskussioner om hur nyttigt det är att träna mycket, och hans invändningar gör mig mest irriterad.) Jag mår oerhört bra av att slita med kroppen och känna att jag orkar. Det är mycket tillfredsställande att känna sig fysiskt trött men samtidigt stark.

Dagarna flyter på med träning och en hel del tv-tittande - Tour de Ski på dagarna och diverse annat på kvällarna. Jag läser lite också, och sitter med datorn och gör olika saker, men på det hela taget är det väldigt, väldigt lugnt. Jag hade en lista med saker jag skulle göra den här veckan, men jag tror inte ens att jag tar mig igenom den, trots att jag egentligen har hur mycket tid som helst.

Men det är nog bra så här. Det blir inte så många tillfällen under ett normalt jobbår som man kan ta några dagar ledigt och bara vila sig. Jag har ingen prestationsångest, jag måste inte göra just någonting.

Nästa stora projekt är att laga middag, om jag orkar ta mig upp ur soffan.

lõften eller kanske ansatser

Det är många som fnyser åt nyårslõften, men jag tycker inte att det är så dumt alls att ta tillfället i akt att kontemplera lite, tänka både bakåt och framåt och fundera över hur man vill att livet ska vara. Sen kan man väl tycka att man inte behöver göra det just kring nyår, och att man bör göra det oftare än en gång om året, men hellre det är inte alls, anser jag.

För egen del har jag gått ut med ett löfte publikt, nämligen att jag ska bli modigare. Med det menar jag ska bli bättre på att prata med folk, konfrontera dem eller ställa relevanta frågor, i stället för att sitta och tycka eller undra för mig själv. Jag menar också att jag behöver bli modigare på att utmana mig själv på områden där jag är osäker; våga chansa lite mer. Jag kan ge ett exempel genom att berätta om en händelse som har förföljt mig i flera år. Peter och jag stack ut i skogen för att cykla moutain bike. Jag utgick ifrån att jag inte kunde och inte vågade. I stället för att ta fart och chansa lite förbi partier med rötter och knöligheter krypkörde jag förbi, fegade ur, tappade balansen och ramlade. Dessutom kunde jag inte få loss fötterna från SPD-pedalerna och slog mig därför rätt ordentligt, både en och två gånger. Det slutade med att vi fick avbryta hela projektet och cykla hem i stället.

Så där mesig vill jag inte vara. Jag vill heller inte ha inställningen redan i förväg att jag inte kan, utan i stället våga tro att jag kanske klarar det och verkligen försöka.

Det menar jag med att bli modigare.

Jag har några andra ansatser också. Inspirerad av Peter, som alltid tar en vit månad och idkar allmän renlevnad i januari, ska även jag inleda året med att skippa allt godis och småätande, äta måttfulla portioner över huvud taget. Inget asketiskt, bara skärpa mig lite och skala bort allt onödigt. Jag har inget våldsamt behov av att banta direkt, utan är mer ute efter att känna mig lite fräschare och träna karaktären. Någon vit månad tycker jag inte heller att jag behöver, men det skadar nog inte att dra ned på vindrickandet ett tag.

Dessutom ska jag under 2011:

• träna på att inte slösa med pengar och köpa onödiga saker
• ta med matlåda oftare till jobbet
• byta jobb
• åka till New York.

Kvinna söker man, eller?

Jag måste skjuta in med ännu en höjdare från lokalblaskan, Mitt-i-Solna, avdelningen kontaktannonser:

"Jag är en kvinna som söker en man. Jag är en trevlig och mogen kvinna."

That's it. Man skulle kunna lägga till attributen: oinspirerad, ordkarg, intetsägande m fl.

Snart hejdå till 2010

Nyår närmar sig. Ett år tar slut. Har det varit ett bra år? Ja, inte det sämsta i mitt liv, men kanske inte det bästa heller. Å andra sidan skulle jag inte kunna peka ut mitt bästa år hittills. Man minns inte. Och så är ju alla år både uppåt och nedåt, hur mäter man snittet?

Höjdpunkten 2010 var absolut Japan-resan i januari-februari. Den var fantastisk från början till slut. Andra guldkorn att minnas var vissa av sommarens fantastiska dagar; båda våra turer till Österlen, picknick i en park i Halmstad, Mumford & Sons på Way out West i augusti. Jag blir också lycklig av att tänka på hur jag suttit och flabbat med mina allra närmaste vänner sent på natten på flera 40-årsfester (inkl min egen); hur jag stämde träff med min barndomsvän Ursula när vi var i Kalmar, vi har inte setts på över 25 år. Jag minns mer vardagliga men underbara dagar som när jag hängt med Camilla och hennes barn, eller en heldag med Jossan när vi hann med allt från minigolf till rökta räkor och shopping. Jag ser mig själv sitta och äta lunch i septembersolen på torget i Siena med min mamma, fira systersonens tioårsdag och bära runt på den månadsgamla och mycket efterlängtade Fredrika.

Ja, ju mer jag tänker tillbaka, desto fler härliga händelser från året minns jag. Det är ju också så mycket skönare att minas det goda, sköna, glada. Jobbmässigt har det varit ett ganska slitigt år, det har varit några tunga samtal hemma, men det där känns avlägset just precis nu. Jag ska fortsätta drömma mig tillbaka, det känns mycket bättre.

Idag la jag ut ett nyårslöfte på Facebook - att jag ska bli modigare - och efterlyste andras. Det är jättemånga som har svarat, och svarat bra saker. Magnus ska ha 100 träningsdagar, Peter ska ta sånglektioner, Andreas (som verkligen inte är någon löpare) har anmält sig till Lidingöloppet. Flera har skrivit att de ska bli bättre på att leva i stunden och njuta mer, det är inspirerande och glädjande att läsa.

Det blir ett spännande nytt år, bara några timmar bort.

Julen, check

Det är så typiskt att det är patetiskt, men jag har blivit sjuk lagom till julledigheten. Vi var båda lediga dagen innan julafton, och direkt när jag vaknade kände jag att jag hade ont i halsen och var tung i huvudet. Så har det varit sedan dess, men nu har jag blivit snuvig också.

Samtidigt måste jag säga att det verkligen är förkylning light. Senast jag var sjuk, i början av hösten, var det precis samma sak. Synnerligen måttliga symptom, bara en anings feber, ingen hosta. Och det är ju bra. Men jag känner mig heller inte frisk, inte frisk nog att träna till exempel, vilket är ett stort bakslag. Det är ju det som är grejen med att vara ledig, att man kan träna på dagen och så länge man vill, utan att behöva passa någon tid. Men det är inte mycket att göra åt det. Jag får sova, promenera och läsa böcker i stället, och det kan man ju stå ut med.

Julafton blev ok, men jag bytte ställe mitt i. Vi träffade nästan hela Peters familj för traditionellt ätande och umgänge - det var trevligt - men jag hade avtalat med min syster att träffa henne också. Följaktligen satte jag mig på en ödslig förortsbuss mitt i julklappsutdelningen och åkte över till Lena. Från ett glatt och bullrigt sällskap på 15 pers till en stillsam samvaro på fyra. Det kändes bra. Jag trivs jättebra med Peters familj, och känner dem ganska väl efter nio år, men det är ändå annorlunda med ens egen familj. Blod är tjockare än vatten, helt enkelt.

Ändå är känslan efteråt att jag är glad att det är över. Jag kan inte säga att jag har stressat, men jag har inte direkt njutit av att hitta på julklappar och fixa med julmat. Det är inte plågsamt med jul - man träffar folk och har trevligt - men det är knappast min favorithögtid.

Nu har jag överlevt även juldagen, då hela Stockholm är stängt och dött, och tänkte ge mig ut på stan för att få lite liv och rörelse till livs. Eller kanske bara promenera i den långsamt singlande snön.

Några bilder för en gångs skull

Nä, det är för lite bilder här. Nu ska du få se på några bilder som jag gillar:

Will Wegman gör fantastiska bilder på fantastiska hundar (weimaraner):

Min drömbil, AMC Pacer:

En av hundratals halvtama hjortar som lever inne i Nara, Japan. De kliver runt i parker och på trottoarer som duvor ungefär. Peter har tagit bilden:

Mer en annan gång.

Blod och glögg

Jag var och lämnade blod idag, lite spontant sådär, och fick höra att det var 17:e gången jag var där. Det är väl ganska bra? Av alla filantropiska aktiviteter man borde ägna sig åt känns blodgivning som en väldigt enkel aktivitet; icke-tidskrävande (15 minuter per kvartal), trevlig (alla sköterskor är så otroligt snälla) och konkret. Man får till och med betalt i form av fika och present.

Bli blodgivare!

För övrigt funderar jag på en massa saker för tillfället. Ganska stora saker, men jag funderar på ett lättsamt sätt. Jag funderar snarare än grubblar, om du förstår vad jag menar. Det känns kreativt och spännande att leka med tankar, snarare än kravfyllt och osäkert, som det kan vara ibland.

Jag känner mig stark också, både till kropp och själ. Och frisk. (Men det borde jag inte skriva, för varje gång jag mallar mig över att jag klarat mig ifrån alla dessa sjukdomar som florerar, så åker jag dit några dagar senare.) Sedan några veckor tillbaka äter jag Omega 3-tillskott. Blir man mindre sjuk av det? Eller har det bara förmodat långsiktig effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar? Jag tycker att det känns bra i alla fall, nyttigt liksom.

Glögg måste vara bra också för hälsan. Bättre att ta en glögg än att skriva ostrukturerade blogginlägg kanske?