Tid, massor av tid

Livet börjar gå in i sommarläge. Från att ha haft en väldigt späckad kalender – i alla fall av och till – har jag nu plötsligt inte så mycket allt inbokat. Inomhussäsongen är över, så nu finns inga måsten på vardagskvällarna längre. Till och med helgerna är fria framöver. Det känns nästan lite tråkigt, men också ganska skönt.

Idag hade vi ett möte fram till 16 på Berget (ett annat kontor på området) och sen var det ingen idé att åka tillbaka igen, så jag fick skjuss hem av Mattias och var hemma redan vid 17. Jag kan inte minnas när det hände senast. Det kändes så otroligt lyxigt! Kvällen har varit väldigt lång, eller i alla fall mycket längre än mina vardagskvällar brukar vara. Jag började med att sätta mig i fåtöljen och läsa ut min bok, sen åt jag lite och sen färdigställde jag ett projekt som påbörjades för typ ett år sen, innan jag gick och tränade. Det där med ett år, det är pinsamt men sant. Jag har valt ut ett gäng bilder från det digitala arkivet och fått dem printade. Jag har köpt ramar till dem. Sen har det hela blivit liggande i bokhyllan.

I förra veckan tog jag tag i projektet att sätta in bilderna i ramarna (ja, du hör, det är låg nivå här), i förrgår arrangerade jag bilderna i lite olika varianter på golvet, och idag satte jag äntligen upp dem.

Där är den. Väggen.

Det var inte jobbigt, det tog inte lång tid. Det blev heller inte perfekt, eftersom jag inte har tålamod att mäta så petnoga, men det blev bra. Nu sitter jag och ser min fina samling från platsen i soffan. Ser ett porträtt (ja, faktiskt) på min älskade katt, offpiståkning i Niseko, ett gotländskt fiskeläge och magnifika Mount Fitz Roy. Bland annat. Förutom att det är väldigt vackra bilder är de valda med omsorg och samtliga förknippade med väldigt starka och positiva minnen. Jag kommer att bli glad varenda gång jag går igenom den tidigare ganska anonyma och meningslösa passagen från hallen till vardagsrummet.

Det är bara för bedrövligt att det har tagit så lång tid! Jag tycker inte att jag generellt är en oföretagsam person. Men det är väl bara så, att vissa saker liksom hakar upp sig.

Grönt och skönt

Det är nästan så det börjar bli dags för den där champagnen. Den som jag skulle dricka när jag kände mig riktigt glad igen. Jag tycker faktiskt att det mesta i livet ser ganska ljust ut för tillfället.

Idag har försommaren äntligen, äntligen kommit, men sedan några veckor har det varit lummigt, ljusgrönt och blommigt. Trots att jag har levt så många år blir jag lika överrumplad av årstiderna vartenda år. Lika barnsligt glad blir jag av att cykla, sitta ute och fika (idag: Stora Skuggan) och sätta på mig skor utan strumpor.

Jag är glad över att ha betat av en massa måsten och några lite jobbiga saker, både jobb- och fritidsrelaterade; det känns skönt. Idag är dessutom den första dagen på över en vecka som jag känner mig frisk - efter ännu en av mina mystiska förkylningar, eller vad det är, då jag är lindrigt sjuk men väldigt länge - och jag känner mig bra igen efter det ryggskott (typ) som slog till tidigare i veckan. Hemmet är i god ordning, jag är långledig (Kristi Himmelsfärd) och har haft en bra blandning av ensamtid och umgänge, av aktivitet och slapp vila.

Jag är också glad över min relation med Matte. Det vill säga den nya formen av relation vi har. Han har inte försvunnit. Han finns kvar och jag har fortfarande tillgång till valda delar av honom. Vi sågs igår och käkade middag och umgicks. Förra helgen spelade vi golf tillsammans. Det lutar åt att det blir precis så bra som jag tänkte mig.

Det finns andra saker som är glädjande också. Det finns fågelsång och vitt vin, bra böcker att läsa, roligt på jobbet och Bayern Munchen på tv. Varför leta fel? Ibland blir det bara enkelt.

Om att säga sitt hjärtas mening

Igår sa jag till någon som på sätt och vis står mig nära, men som jag å andra sidan egentligen inte alls känner: "Du är en viktig person i mitt liv". Och så gav jag honom en kram, och det hela kändes så jäkla bra att jag fortfarande är glad. Det kändes bra eftersom det var en lite oväntad - djärv om man så vill - sak att säga till någon man inte har en privat relation till. Men framför allt kändes det bra eftersom jag verkligen menar det och att det togs emot på rätt sätt. Jag alla bli ännu bättre på att säga såna där saker. Det känns viktigt.

I rätt riktning, åtminstone

Jag kan nästan säga att jag börjar komma ut på andra sidan. Tiden har gått lite, jag har varit väldigt upptagen med saker och inte hunnit eller orkat tänka så mycket. Idag när vi träffades på gymet blev jag bara glad, inte glad och sorgsen som tidigare.

De första dagarna kunde jag för mitt liv inte återkalla känslan som ledde fram till mitt beslut. Jag kom absolut inte ihåg vad det var som känts dåligt och ohållbart, jag såg bara alla bra saker och kände mig bedrövad. Nu har jag börjat komma i kapp mig själv, så att jag inte bara vet förnuftsmässigt att jag gjort rätt, jag känner det också. Även om det fortfarande är väldigt sorgligt.

Men för mig är det verkligen skönt att vara själv. Det är härligt att vakna tillsammans, men det är väldigt skönt att vakna själv också. Jag njuter ohämmat av att styra min tid till hundra procent. Det kan bli lite väl ensamt ibland, men den mesta tiden är det ett övervägande positivt tillstånd.

Vad det sen beror på kan man ju verkligen ifrågasätta.

För övrigt väntar jag ihärdigt på våren. Det är så man vill be de stackars knopparna och hukande vitsipporna om ursäkt för att det är så oförskämt kallt. Man vill be fåglarna sjunga ändå, och solen att stanna lite, lite längre när den väl tittar fram. Man vill slänga upp vinterjackor och stövlar på vinden, dricka eftermiddagskaffet i trädgården och cykla med uppknäppt jacka. Men än är vi inte där, och det är inget annat att göra än att vänta.

Det kommer inte kännas helt bra förrän den riktiga våren och värmen kommer, för då vet jag att lyckan tar överhanden oavsett hur sorgligt allting är. Jag har en halvflaska skumpa i kylen som jag har tänkt dricka nästa gång jag känner mig riktigt, riktigt glad. Men än är vi inte där - heller.

En mycket sorglig vändning

Det blev inte alls som jag trodde. Jag känner mig bara ledsen och ensam och ångerfull, trots att det var jag som valde. Men mest av allt är jag besviken på mig själv, som slänger bort en sån pärla till man, som skulle kunna fortsätta att ge mig kärlek och närhet och all frihet jag skulle be om - bara jag lät honom.

Jag menar, var annars ska jag kunna hitta en man som aldrig har skäggstubb, bor två km bort, alltid luktar gott, sover tyst och alldeles stilla, inte snusar eller röker? Som köper blommor, aldrig är sur, kommer och tittar på mig när jag spelar match, har vuxna barn, inget skit i bagaget, är vältränad? Som är så trygg i sig själv att han både kan gråta och vara oändligt snäll utan att vara mesig? Och som älskar mig?

Det är bara det att det inte gick längre. Jag insåg efter mycket moget övervägande att jag av någon störd anledning inte längre är kär nog för att kunna fortsätta. Jag är störd och/eller så är det en massa andra faktorer som styr, som jag inte rår på.

Det enda jag kan tänka på nu - eller snarare känna - är att livet har tagit en ny vändning (igen) och den här gången känns det inte ett dugg bra. Taktiken är att låta tiden gå ett tag. Allting går över.

Söndagskväll i Lamino-fåtöljen

Om det var något aprilskämt i tidningen i morse så missade jag det. Jag är en typiskt lättlurad person; omisstänksam.

Jag känner mig just nu som en ganska slö person också. Jag har haft massor av tid över idag för att träna - springa en sväng eller gå till gymet - men jag har i stället ägnat mig åt ett hejdlöst slappande och ätit kebab till middag, trots att jag hade massor av tid till att laga mat också, egentligen.

Nu ser jag - faktiskt - fram emot den kommande arbetsveckan, och inte bara för att den är kort. Jag ser också fram emot påsklovet och på lite längre sikt mot flygeln på hästgården på Gotland som jag har bokat veckan efter midsommar. Jag ska åka dit med min syster och systerson. Det är ju fullkomligt genialt, om jag får säga det själv.

Ljust och bra

Igår var en jättebra dag, och idag också för all del. Igår jobbade jag från hemmakontoret i Nacka, vilket var väldigt trevligt. Kul att träffa kollegorna och vistas i mina gamla, kända domäner. Anledningen till att jag var där just igår var att jag hade utvecklingssamtal och det i sig var positivt. Det resulterade bland annat i att jag kommer att föreslås att kliva upp ett steg i vår career pathway. Den formella beskrivningen på min nya nivå tror jag bland annat innefattar att jag är "Senior Business Consultant", och det låter väl aptitligt? Nu måste jag ärligt säga att det där inte betyder speciellt mycket för mig egentligen, men den positiva och intressanta effekten blir att kraven och förväntningarna höjs ett snäpp.

Det hände andra roliga och bra saker under dagen också, men det kanske allra roligaste var att en gammal kund ringde och pejlade läget inför eventuellt kommande uppdrag, och frågade också om hon kunde rekommendera mig till en kollega. Vi har inte haft på flera år, men det var ett väldigt lyckat projekt vi arbetade tillsammans med då för ett antal år sen, och vi fick väldigt bra kontakt, även på det personliga planet.

Dagen avslutades med ett body balance-pass - mycket jobbigt, ny release - och lite kvalitetstid med Matte som sen for iväg för att åka till fjällen. Ännu en långhelg för mig själv.

Idag har det varit riktigt vårväder, och jag har sett årets första fjäril. En rolig dag på jobbet avslutades med en spontanträff med kära, kära Jossan och värdefullt samtalande över ett glas vin, eller var det kanske två?

Det var ju vårdagjämning igår - inte undra på att livet känns lättare!

Nu laddar jag dock för den kommande årsmöteshelgen som jag inte odelat ser fram emot. Det är många svåra frågor som är aktuella just nu, och många som är frustrerade och ifrågasättande här och där. Jag har svårt att förstå varför vissa blir så arga. Vi jobbar ju alla hårt och så gott vi kan, mot samma mål dessutom. Kan man tycka. Men jag hoppas att jag oroar mig i onödan och att det i stället blir konstruktivt och trevligt. Skövde, here we come.