Regn, öl i plastmugg och magisk musik

En summering av helgen, eller den del av helgen som tillbringades på Stora skuggan och Where the Action is:

Vi missade de första artisterna på fredagen eftersom jag jobbade, och dessutom var det hällregn. Vi till och med stannade och tog en öl på vägen dit för att vänta ut det värsta. Men det slutade regna efter ett tag och blev helt ok. Vi såg bland annat Adiam Dymott (halvtrist; hon har egentligen bara en bra låt i mitt tycke), Seasick Steve (en positiv överraskning - underhållande bluesgubbe i Captain Beefheart-anda), Olle Ljungström (man måste ju bara gilla honom) och kvällen avslutades med Neil Young, som alla var där för att se. Jag, till skillnad från de flesta, hade en magisk stund i början när det var gitarr och munspel, banjo och "Heart of Gold". Sen var det gnissel- och 20-minuterslåtar-Young som tog över med en del klassiska bra låtar, men vid det laget hade jag sökt mig till en solstol en bit åt sidan och satt där och softade.

En ganska tråkig sak var att Peter upptäckte när vi skulle cykla hem att han tappat sin cykelnyckel, så det var bara att gå hem. Inte optimalt att gå i gummistövlar klockan halv två på natten, men hem kom vi ju.

Igår ägnade vi dagen åt att leta sydväst och regnrock, eftersom det inte verkade bli uppehåll på hela kvällen (och det blev det inte heller). Vi hoppade över Krunegård m fl, tyvärr, men det kändes lite väl tungt att hänga där i spöregnet i 10 timmar. När vi väl kom dit letade vi upp tältet med upphittat. "Fråga kan man ju alltid göra", typ. Hur sannolikt är det att en cykelnyckel hittas på en leråker där 20 000 pers trampar omkring? Men den fanns där!!! Det var det enda som hade lämnats in på hela fredagen. Helt sanslöst.

Det blev en utmärkt start. Jag lyckades uppnå en precis lagom festivalberusning och hade en fantastisk kväll. Vi charmades av Moneybrother, avNJÖT Tiger Lou, förbryllades av Duffy (vad gjorde hon där egentligen?) och sen såg jag Lonely, dear och fick någon slags emotionell chock. Jag vet inte vad som hände, men jag tyckte det var helt fantastiskt. Det var så bra så jag grät, faktiskt. Det är något som händer när jag blir så där berörd eller uppfylld av något; det är som en ohejdbar fysisk reaktion. Jag har lyssnat lite på Spotify innan, men jag kan inte säga att jag känner till musiken särskilt bra. Men det var något med scenframträdandet och själfullheten - och ett visst mått av berusning förstås. Underbart.

Kvällen kröntes sedan av Nick Cave i toppform. Vi stod nästan längst fram, och då blir det ju en redan bra konsert ännu mycket bättre. Jag tycket upplägget var lite väl likt hans konsert i höstas, men den var ju också skitbra så det var inget större problem att höra många av låtarna igen.

Så idag har jag lite separationsångest faktiskt, och en liten baksmälla. Det var roligt att gå på festival. Jag vill har mer!