När jag var ute och sprang igår passerade jag en döende råtta. Den satt på gångbanan och blödde om nosen (råttgift, råttgift) och flyttade sig inte trots att jag närmade mig (i flygande fläng, bör tilläggas; jag var ju alltså ute och sprang, som jag sa).
När Peter gick förbi 10 minuter senare petade han på den med foten och då pep den. Ytterligare en timme senare var den död, och han puttade ut den i gräset.
Det hela var förfärligt. Trots att man tycker att de är äckliga när de springer omkring här och där var det beklämmande att se den dö. Jag har jublat över kommunens bekämpningskampanj under sommaren, men jag hade liksom tänkt mig att de skulle dra sig undan i en jordhög någonstans och dra sin sista suck utom synhåll.
Vad säger man om den inställningen? Det är ungefär som att gladeligen köpa förpackat kött från ICA och låtsas som om man inte vet under vilka förhållanden de stackars djuren har levt, fraktats och slaktats. Förvisso köper jag bara svenskt kött, och helst ekologiskt, men ändå. Dags att ta sig en funderare kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar