Några saker att bocka av

Senaste fågelobservationen: steglits. De var fina. Det gick till ungefär som vanligt: jag fick syn på några fåglar som jag inte kände igen, tittade så noga och nära jag kunde och gick sen hem till fågelboken. Jag tror på den metoden framför att lära mig alla fåglar för.st och titta efter dem sen.

Senaste prestationen: sytt kuddfodral. Det blev inte så fint eller noga, och det uppstod en liten konstruktionsmiss, men å andra sidan tog det en dryg halvtimme och nu är det gjort.

Senaste frustrationen: min suspekta sjukdom. Jag har fortfarande ingen röst över huvud taget. Det är en ganska märklig situation. Jag kan till exempel inte prata i telefon. Idag hade jag ett telefonmöte som fick gå till så att jag var med och lyssnade, och så fick jag chatta med Pär och skriva till honom vad jag ville säga. Det funkade väl ok. Men jag kan inte hälsa på grannarna i hissen eller säga "tack" till kassörskan på Coop när jag tar emot växelpengarna. Jag kan få fram en väsning, eller en viskning, inte mer.

Värre är att jag inte kan träna. Jag blir galen. Det är fint väder, jag vill springa. Jag vill gå till gymet och kämpa, men det är inte läge för det. En passiv livsstil är verkligen INTE min melodi. Jag vill bara skrika.... nej, just det - det kan jag inte heller!

En kärleksfull helg till ända

Jag har tappat rösten. Det har hänt förut och det brukar ju vara lite kul sådär, men nu är jag inne på dag tre och det har blivit värre - jag får idag inte fram ett ljud utöver viskningar - och det är nästan så att jag är lite orolig.

Det kommer sig av att jag gått med ont i halsen och känt mig lite småsjuk i flera dagar innan jag i torsdags var ute och härjade på stan. "Härjade på stan" är inte direkt en överdrift, tyvärr. Vi fick besök av vänner från Falun över helgen och inledde med middag och en utekväll som blev ganska blöt. Vi hamnade på Debaser Slussen och dansade som tokar, och jag blev så packad som jag blir typ en gång per tionde år. I vanliga fall är jag mycket måttfull med alkohol, men det här var inte en sådan kväll, och stackars Fabian blev tvungen att gå med mig hela vägen hem från Gamla stan för att jag skulle nyktra till i alla fall något.

Ja, och så vaknade jag upp på midsommarafton utan röst och svårt bakis, men det rätade upp sig efter ett tagl Vi hade en underbar dag med sillunch i Hagaparken och middag på Mattias Dahlgrens Matbaren, vilket var en mycket trevlig upplevelse. Förutom att maten var fantastisk, personalen genomtrevlig, varenda inredningsdetalj genomtänkt utan att vara för mycket, så satt vi och häpnade över hur bra musik de spelade. Det var behaglig, easy-listening-musik, men inte på det vanliga sättet. Hur ofta hör man Nick Cave på en lyxrestaurang (eller vilken restaurang som helst, förresten)? Eller kombinationen Nick Drake/Depeche Mode/Emmylou Harris/Burt Bacharach/Everything but the Girl/etc, etc? När vi frågade vem som valt musiken fick vi veta att det var Mattias Carlsson från Weeping Willows. Bara en sådan sak! Genomtänkt var ordet. Dahlgren själv var där, förresten, och gick omkring i kockkläder och såg ut att småmysa. Killen jobbar på midsommarafton!

Jag vek ner mig och åkte hem efter middagen, men de andra fortsatte till Gondolen och drack ett otal drinkar, så igår var det ombytta roller - jag var hyfsat pigg, de andra tre sammanbitet bleka. Vi hade ändå en fantastisk dag med beachvolleyboll, bad i Mälaren och grillning.

Nu ska jag fundera på hur jag ska hantera de två telefonmöten jag har inbokade imorgon...

Jag är mycket nöjd med att båda dessa (vältränade) herrar klagade över träningsvärk efter matchen igår. Bör kanske tillägga att Fabians solglasögon är ironiska.

Båt-dagen

Det var ett väldigt snack om Båtarna idag på kontoret. "När kommer Båtarna?" Håkan hade koll på nån sajt med realtidsinformation om exakt position. "Håkan, var är de nu?""De har passerat Tynningö, snart här."

Från ettiden och framåt tömdes stället och hela företaget stod uppe på våra takterrasser eller nere på piren och betraktade spektaklet, men det var ett spektakel i positiv mening. Hela fjärden skummade av båtar som följde Volvo Ocean Race-seglarna in mot stan. Småbåtar, segelbåtar, militär-, RIB- och polisbåtar. Det var riktigt mäktigt faktist. Dramatiskt.

Jag hade god lust att ta en bild på klungorna och konsulter som stod och tittade i solen, och skicka den till min stressade kund. "Se hur vi tillbringar våra dagar på kontoret." Men jag är inte säker på att de hade uppskattat skämtet.

Det är faktiskt på håret att jag är stressad också. Jag har inte varit så närvarande här på bloggen, och det beror på att det mesta av min kraft har gått åt projektet jag jobbar med (i kombination med att jag jobbar med andra saker samtidigt som ska balanseras in). Det har varit pressat läge, minst sagt, de senaste veckorna. Men jag tycker att det är njutbart. Jag har kanske något masochistiskt drag, men jag blir triggad av de här svåra lägena. Jag har många goda projektledaregenskaper, men min diplomatiska och lite försiktiga sida är inte ena av dem. Den måste jag utmana och motarbeta, och det är utvecklande.

Mer om festivalen

Jag måste korrigera två saker från förra inlägget:

1. Det där magiskt bra bandet, som egentligen är ett enmansprojekt, heter Loney, dear och inget annat. Jag hade missuppfattat. Jag måste köpa alla hans skivor.

2. Jag glömde nämna Pixies, trots att det var en av mina absoluta höjdpunkter med festivalen, i alla fall i förhand. Spelningen var inte fantastisk, de lät rätt mycket som på skiva, men det kan ju vara en kvalitet i sig. Och det var ju jättekul att förflyttas till den där delen av 90-talet då det hände så många viktiga saker i mitt liv.

Det var bara det jag ville säga. Nu måste jag gå och lägga mig så att jag är pigg till i morgon, som blir en ödesdag.

Regn, öl i plastmugg och magisk musik

En summering av helgen, eller den del av helgen som tillbringades på Stora skuggan och Where the Action is:

Vi missade de första artisterna på fredagen eftersom jag jobbade, och dessutom var det hällregn. Vi till och med stannade och tog en öl på vägen dit för att vänta ut det värsta. Men det slutade regna efter ett tag och blev helt ok. Vi såg bland annat Adiam Dymott (halvtrist; hon har egentligen bara en bra låt i mitt tycke), Seasick Steve (en positiv överraskning - underhållande bluesgubbe i Captain Beefheart-anda), Olle Ljungström (man måste ju bara gilla honom) och kvällen avslutades med Neil Young, som alla var där för att se. Jag, till skillnad från de flesta, hade en magisk stund i början när det var gitarr och munspel, banjo och "Heart of Gold". Sen var det gnissel- och 20-minuterslåtar-Young som tog över med en del klassiska bra låtar, men vid det laget hade jag sökt mig till en solstol en bit åt sidan och satt där och softade.

En ganska tråkig sak var att Peter upptäckte när vi skulle cykla hem att han tappat sin cykelnyckel, så det var bara att gå hem. Inte optimalt att gå i gummistövlar klockan halv två på natten, men hem kom vi ju.

Igår ägnade vi dagen åt att leta sydväst och regnrock, eftersom det inte verkade bli uppehåll på hela kvällen (och det blev det inte heller). Vi hoppade över Krunegård m fl, tyvärr, men det kändes lite väl tungt att hänga där i spöregnet i 10 timmar. När vi väl kom dit letade vi upp tältet med upphittat. "Fråga kan man ju alltid göra", typ. Hur sannolikt är det att en cykelnyckel hittas på en leråker där 20 000 pers trampar omkring? Men den fanns där!!! Det var det enda som hade lämnats in på hela fredagen. Helt sanslöst.

Det blev en utmärkt start. Jag lyckades uppnå en precis lagom festivalberusning och hade en fantastisk kväll. Vi charmades av Moneybrother, avNJÖT Tiger Lou, förbryllades av Duffy (vad gjorde hon där egentligen?) och sen såg jag Lonely, dear och fick någon slags emotionell chock. Jag vet inte vad som hände, men jag tyckte det var helt fantastiskt. Det var så bra så jag grät, faktiskt. Det är något som händer när jag blir så där berörd eller uppfylld av något; det är som en ohejdbar fysisk reaktion. Jag har lyssnat lite på Spotify innan, men jag kan inte säga att jag känner till musiken särskilt bra. Men det var något med scenframträdandet och själfullheten - och ett visst mått av berusning förstås. Underbart.

Kvällen kröntes sedan av Nick Cave i toppform. Vi stod nästan längst fram, och då blir det ju en redan bra konsert ännu mycket bättre. Jag tycket upplägget var lite väl likt hans konsert i höstas, men den var ju också skitbra så det var inget större problem att höra många av låtarna igen.

Så idag har jag lite separationsångest faktiskt, och en liten baksmälla. Det var roligt att gå på festival. Jag vill har mer!

Säg efter mig: "Jag är bäst"

Eftersom Bodil Malmsten finns borde man egentligen inte blogga, eller ens hävda att man skriver. Det blir lite futtigt, liksom. Läs till exempel vad hon skriver om högmod som en dygd, inte en synd. Hon är så klok och rolig och fullständigt charmerande. Jag började läsa hennes dikter för många, många år sedan och har slukat hennes självbiografiska böcker. Allt är underbart. Tänk om man kunde skriva så!

På tal om att skriva så där bra, och på tal om högmod, pratade vi om i helgen - jag, min syster och systerson - om vad man är bra på. Jag har haft alldeles för mycket ångest i mitt liv över min inbillade brist på talang. Nu vet jag att jag har talang för alla möjliga saker, även om jag inte har absolut gehör, är mattesnille eller proffs i någon sport. Och jag tränar mig på att både tänka på det och kunna säga det. Vid anställningsintervjuer till exempel måste man kunna plocka fram det där, och faktiskt i en del andra situationer också. Då duger det inte att komma med ett blygt: "Nej, jag vet inte. Jag är väl inte bra på något särskilt."

Pontus sa i alla fall till min syster: "Jag vet vad du är bäst på. Du är bäst på att vara mamma." Det var väl gulligt? Nio år är han. Dessutom är det sant. Min syster är bäst på att vara syster också, det måste jag komma ihåg att säga till henne.

Uppåt

Härom kvällen tog jag en oplanerad promenad i maklig takt här i Råsunda, och jag kände mig för första gången på mycket länge tillfreds, ja, kanske till och med lycklig. Lycklig på det där sättet som man blir av en promenad en fin sommarkväll; av prunkande syrener och fågelsång i alla tonarter, med svalorna i diskanten. Jag har gått på flera sådana promenader tidigare - det har varit en fin vår - men den där känslan av lätt och självklar kärlek till livet har liksom inte infunnit sig.

Jag vet vad det beror på. Jag har mer eller mindre medvetet kommit fram till att jag inte längre tänker ha ångest över min livssituation. Det är inte läge att göra något åt något just nu, så därför väljer jag att gilla läget. Och det finns ju mycket att gilla. Det finns mycket som är bra, och nu ägnar mig åt det i stället för att fokusera på brister och sorger. Tills vidare.

Så mycket lättare det blir!

Jag tillämpar därmed min allra viktigaste livsprincip, just "gilla läget". Jag kan predika den till förbannelse. Gör något åt saken eller finn dig i din situation och hitta ett sätt att uppskatta den, allt annat är waste of time. Ibland - oftast - tycker jag faktiskt att det är precis så enkelt. Andra gånger, som nu, har det tagit mig ett tag att komma dit. Så kan det vara. Jag menar inte att man ska vifta bort svårigheter eller sopa saker under mattan och förneka dem. Tvärtom: bearbeta och betrakta, ta ställning. Och hitta ett förhållningssätt.

Det har jag gjort nu. Vi får se hur länge det håller, men jag mår bra mycket bättre i alla fall.

Just nu mår jag extra bra, för jag tvingade mig iväg på en joggingrunda och den visade sig bli av den fantastiska sorten. Knepet, återigen: lyssna på radio. Det är en jättebra metod och eventuellt den enda som funkar för mig, så tillvida att jag inte hela tiden tänker på att jag springer och hur jobbigt det är. Nu lyssnade jag på P1 som alltid är grymt intressant, och allt flöt på och jag tog till och med en utökad runda inklusive en massa uppförsbackar, men det kändes bara härligt! Man är lättlurad helt enkelt...