Sju veckors kaos väntar

Igår kom barackerna på plats, som kommer att bli vårt badrum under två månader. Stambytet är här!

Efter flera år av förberedelser som stött på patrull, konflikter och till och med en rättsprocess är det nu äntligen dags. Snart kan vi ta farväl av vårt kvaddade badkar, toalettsitsen i brun bakelit och det spruckna kaklet. Det kommer att bli sorgligt - INTE. Men faktum är att vårt badrum gjorde att vi kunde köpa den lägenhet vi bor i nu. Alla av kvinnligt kön som var på visningen tittade in och skrek i högan sky: "Aldrig att jag skulle sätta min fot i det här äckliga badrummet." Utom jag, då. Men det tackar vi för, vi fick lägenheten för utropspris och kommer att göra en rejäl slant om vi säljer den.

Planen är att vi ska evakuera, åtminstone delar av tiden. Det kommer ju att bli lite struligt, men jag tycker nästan att det ska bli lite mysigt också. Jag har avtalat med mamma att vi kan bo hos dem ett tag, och det kan nog bli riktigt trevligt. Bo i villa - det har jag inte gjort på nästan 20 år. Inte bott med min mamma heller, annat än på semestern. Det blir spännande.

För övrigt har tillvaron förändrats radikalt i och med att semestern tog slut. Annan dygnsrytm, andra kläder, nya, sunda vanor (både Peter och jag är inställda på konceptet "mycket träning, sundare mat, minimalt med alkohol" osv en tid framöver nu). Dessutom har det rasslat till ordentligt i almanackan som nu har återtagit sin vanliga, plottriga skepnad med aktiviteter, aktiviteter och åter aktiviteter. Man är back in business, helt enkelt.

De sista dagarna

Idag ringde en kollega till mig. Jag såg namnet på displayen men min ledighetshjärna lyckades inte koppla över huvud taget vem det var (och det är ändå en person jag jobbat med ganska mycket). Poletten trillade ned direkt när jag hörde hans röst, så det var ingen fara, men jag tyckte det var ett lustigt bevis på att jag kopplat bort jobbet helt och befinner mig djupt in i semestervärlden.

Men jag börjar faktiskt komma upp till ytan igen. Denna sista semestervecka har vädret vänt till lite mer höstlikt, och nu de sista dagarna är vi hemma (den sista trippen, till Norrtälje, blir inställd fick jag precis veta). Vardagen känns inte längre lika avlägsen. Jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till jobbet, men jag inser att det kommer kännas helt ok när jag väl är där. Min semester har varit lång och jättebra.

Vi var ute på Utö söndag till tisdag. Peter har verkligen lärt mig genom åren att uppskatta tältning, men det här blev faktiskt ingen lyckad campning. Det var ett stort ungdomsgäng på den annars nästan tomma campingplatsen, och andra natten höll de fanimej igång HELA natten och skrek som apor. De såg väldigt unga ut, inte mer än 15-16 och hade ingen direkt känsla för att de inte var ensamma där. Peter gick faktiskt ut och sa till vid ett tillfälle, men det glömdes snabbt bort. Så jag sov inte mer än ett par timmar.

Vädret blev inte heller så fantastiskt som SMHI utlovat, men det var helt ok. Det var varmt och vi badade, men det var inte direkt gassande sol. Å andra sidan märkte vi dirket när vi närmade oss fastlandet att molntäcket var betydligt tjockare över land, och det började regna också. Vädret är generellt bättre i skärgården, och vi har tillbringat ganska mycket tid där de senaste veckorna. Jag är faktiskt mer solbränd efter den här semestern än jag tror att jag någonsin har varit.

Men nu är det snart slut, som sagt. Först dock, en helg med Fabian och Anna. Det blir kul.

Mitt sommarlov

Jag är helt världsfrånvänd. Jag är så upptagen med att ha semester att allt annat försvinner. Ingen tanke på jobbet eller andra vardagliga företeelser, och jag är inte speciellt social (jag umgås med min lilla familj, och vill inget annat). Jag låter bara dagarna flyta på i ett otroligt behagligt tempo, och fyller dem med badande, vin och romaner. Det blir en och annan löprunda, jag dammsuger en vända eller tvättar bilen - för att sedan återgå till detta underbara stadium av frihet från ansvar och åtaganden och ett stort förråd av ledig tid.

Uppenbarligen har jag inte ens skrivit någonting här, trots att jag har haft all tid i världen, men jag har helt enkelt inte haft lust.

Om jag ändå ska försöka summera vecka 1-3½ av semestern:

• ett antal turer till skärgården;
• en vecka på Gotland, som rymde det vanliga, trevliga umgänget med Peters stora familj/släkt; en begravning; nakenbad på Fårö; rökta flundror; orkidéepromenader; close encounter med råbock och total hänförelse inför naturen på norra delen av ön;
• tid hemma;
• ... ja, vad har jag gjort egentligen?

En stor grej till:
Tidigare den här veckan såg jag döden i vitögat och uppfyllde ett åtagande som jag ångrat mången gång att jag tackat ja till: jag var i Södertälje och dömde en internationell turnering. Visserligen för juniorer, men de europeiska lagen på den här nivån skulle jag säga håller högre klass än den svenska elitserien. Alltså ett internationellt arrangemang med allt vad det innebär av strikta - och för mig nya - rutiner, och matcher på en nivå jag inte är van vid. Efter förra säsongen, då jag knappt dömt alls utan brottats med med mina tvivel om att fortsätta över huvud taget, och på det en lång sommar, var jag extremt dåligt matchad. Men jag hade lyckats förbereda mig mentalt så bra att det gick bra. Det gick riktigt bra. En av mina två matcher skulle jag nog klassa som en av de bästa jag genomfört.

Det var bra. Det var ett stort lyft, som övertygade mig om att jag ska fortsätta eftersom jag faktiskt kan det där om jag bara lyckas förbereda mig rätt och hitta den rätta koncentrationen.

Je suis une elitdomare!

Karin syr en kjol

Jag bedriver min semester i det lilla formatet, så här långt. Förutom en liten skärgårdstripp har jag varit hemma, och till stor del ensam. (Peter var först ute och paddlade, och nu har han stuckit i förväg till Gotland.) Jag bedriver mina dagar med att träna, titta lite på Tour de France som sagt; jag har travat runt i stan lite. Igår ägnade jag större delen av dagen åt att slutföra ett sy-projekt som påbörjades för två-tre år sedan. Nu har jag sytt min första kjol, efter mönster och allt. Det var lite knixigt, men inte oöverstigligt. Mönstret var märkt med två pluppar av fyra i svårighetsgrad, vad det nu betyder.

När jag till exempel syr avslöjas en av mina sämre egenskaper. Oftast har jag ett stort tålamod och är ganska noggrann, men det gäller inte när jag gör saker med händerna. Jag kan inte riktigt och då orkar jag inte vara noga, utan tror att jag kan göra saker lite på en höft. Det blir oftast inte så bra. När man syr ska man sprätta upp och göra om när det blir snett eller fel, men jag har en tendens att tycka "äsch, det gör inte så mycket" och strunta i det. I fallet med kjolen var det framför allt på ett ställe där två sömmar skulle mötas som jag misslyckades med. Jag tyckte att jag nålade noga, men när jag såg resultatet var det snett. Men det kommer inte att synas så mycket. Dessutom hittar jag på något konstigt argument om att jag ju var ganska duktig ändå som sydde min första kjol, och då kan ingen förvänta sig ett perfekt resultat. (Men om jag hade haft det där tålamodet hade jag inte nöjt mig förrän det var perfekt. Som Peter. Jag beundrar honom för det.)

Hur som helst, på tal om lågmäld och ensam semester; i morgon ska jag i alla fall åka på utflykt och träffa vänner. Det kommer att bli underbart, jag längtar. Jossan, jag hämtar upp dig i vrålåket kl 9!

Cykelnörd

Som jag säkert har kommenterat förut har jag en fantastisk förmåga att engagera mig i sport, trots att jag hävdar att jag inte har något generellt sportintresse. Men det väcks liksom till liv när det är mästerskap eller andra tv-sändningar som jag börjar följa. Just nu är det Tour de France.

Jag har förvisso följt touren de senaste åren. Både jag och Peter har blivit helt hooked på bergsetapperna, lagstrategierna, den makalösa uthålligheten och farten - och kanske framför allt Roberto Vacchi och Anders Adamson som kommenterar.

Dagens etapp var dock något alldeles extra - en stor sportupplevelse. En bergsetapp där bröderna Schleck slet för varandra, Armstrong jagade (7-faldig vinnare, comeback i år efter flera års frånvaro, för den oinvigde), den omtalade turbulensen i Astana-stallet visade sig, fjolårssegraren Sastre försökte men misslyckades, osv, osv. Det var underbart. Solen strålade ute, men jag satt klistrad i soffan. Det var underbart.

Nu måste jag sova, så jag orkar med morgondagens tempolopp.

Min ludna hjälte

Jag var hos veterinären med Pekka igår. Han måste vaccineras för att få bo på kattpensionat, och jag passade på att resonera med doktorn om hans allmäntillstånd. Hon var mycket imponerad av hur gott skick han är i med tanke på sin höga ålder (17), men jag fick bland annat höra att han nog ser lite dåligt och att han har artros. Nu ska han äta kosttillskott.

Det togs också blodprov, vilket var en riktig pärs för samtliga inblandade, för att ta reda på sköldkörtelstatus. Hans förändrade beteende - att han jamar (ännu) mer än tidigare, att han verkar orolig och springer runt i lägenheten på nätterna - kan bero på förändringar i sköldkörteln som utvecklas till giftstruma. Alternativ två är att han börjar bli senil helt enkelt, vilket varit min spontana gissning. Vi får svar i nästa vecka. Njurstatus fick jag svar om på en gång, och den var bra. Det är väl annars det man hört blir problem hos gamla katter.

Jag känner verkligen en stor och varm kärlek till min katt, och jag blir lite mallig när jag får höra att han är fin och fräsch för sin ålder (som om det var min förtjänst?). Han kommer inte att hänga med hur länge som helst, men jag är glad så länge han är en del av familjen.

Jag har inte tid, jag är ledig

Efter bara några dagar är jag uppenbarligen i semesterdvala till den grad att jag inte tar mig för att blogga. Å andra sidan händer det inte så mycket. Det bästa var att jag såg en räv utanför vårt hus häromdagen, sent på kvällen. Den kom springande uppför trappan från Östervägen och vek sen av, så jag hann inte se mer än en glimt, men en räv var det med en rejäl plym till svans. En stadsräv.

Det var förvisso trevligt i helgen också när Jessica kom på besök. Vi grillade och hade vinprovning - ja, det dyraste vinet var godast - och sen åkte vi in till Gondolen och drack drinkar. När vi satt där och beundrade utsikten och fick syn på Gröna Lund kom Peter på att han absolut ville testa Insane, så hux flux tog vi Djurgårdsfärjan över och gick på Grönan vid halv elva eller något i den stilen. Lite annorlunda, speciellt i jämförelse med Gondolen. Jag nöjde mig med att åka Vilda musen. Läskiga saker måste jag ladda lite mer för.

Och idag har det äntligen varit badväder igen. Det har varit varmt och skönt uteväder i flera dagar, men först idag molnfritt och rejält varmt. Jag måste erkänna det: jag älskar att sola och bada. Jag älskar värmen och jag är fåfäng nog att gilla att bli solbränd. Åker man till stranden med Peter dröjer det fem minuter innan han frågar: "Vad ska vi göra nu då?". För mig tar det väldigt lång tid innan jag blir rastlös. Jag kan ligga där och läsa, slumra och titta på folk i många timmar. En förutsättning är förstås att jag kan bada emellanåt. Det har jag gjort 7-8 gånger idag, minst.

I morgon väntar sämre väder. Då får det bli en nyttodag. Och motionsträff med syster.