Skjuter upp lite

Jag borde blogga.
Jag borde städa; plocka undan klädhögen.
Jag borde ägna mig åt mina ideella åtaganden.
Jag borde fixa matlåda till i morgon.

Äh, fuck it. Jag glor på tv i stället.

Emil Svanängen - I love you

Det finns ett engelskt ord som jag gillar och som jag tycker saknar motsvarighet i svenskan. Det är "empowered". Kanske skulle man kunna säga "kraftfylld"? Hur som helst är det - i min tolkning av begreppet - ett underbart, underbart tillstånd. Och jag uppnår det som bäst av musik. Av underbar, underbar musik. Som nu. Som av Loney, dear. Som när något är så bra och så känslofullt att det känns som om man ska spricka.

Det här blir en jättebra avslutning på en skitbra arbetsvecka. Snart ska jag åka båten hem - det är extralyx, fredagen till ära. Hem till ett glas vin och en nästan helledig helg. *lycklig suck*

nej, jag har inte dött

Jag är verkligen inte särskilt flitig här, men det har liksom bubblat över. Det är mycket av allt - nära gränsen till för mycket - och jag koncentrerar mig mest på att balansera fram och göra precis rätt saker i rätt ordning för att det inte ska tippa över. Det går bra, men jag menar verkligen vad jag skriver: jag måste koncentrera mig.

Nu njuter jag av att det är fredagskväll och jag kan dega i soffan alldeles själv. Det var länge sen. Jag ska döma två matcher i morgon och spela själv på söndag, men resten av helgen är obokad. Det var också länge sen. Och det faktum att jag är ensam hemma ger mig ännu mer njutbar frihet. Jag tycker jättemycket om att vara med Peter, och vår samvaro har varit väldigt trevlig och behaglig en lång tid nu, men det är ju otroligt skönt att vara själv också.

Kanske blir det rentav lite mer skrivet under helgen. Men jag lovar inget.

Full av energi

För första gången på länge är jag riktigt, riktigt glad. Jag har varit lite låg eller i bästa fall rätt så likgiltig en ganska lång period nu, och inte haft någon riktig gnista. Volleybollsäsongen har startat, men jag har inte känt mig så motiverad. Det har känts jobbigt att först inte bo hemma och sen bo hemma i ett dammigt kaos. Och så vidare.

Men nu har allting bara tagit fart och jag känner hur jag har levt upp på alla plan. Två sega månader på jobbet har slagit över i överbeläggning - äntligen. Det "nya" B-laget, som jag kommer att spela med den här säsongen, börjar hitta varandra och jag måste säga att jag trivs otroligt bra med de flesta i laget.

Det största och mest inspirerande som hänt är dock den gångna helgens resa till Polen. Jag fick följa med på en fyra dagars övning med process- och visionsarbete med Svenska Volleybollförbundet. Det var styrelsen och de anställda, och ett gäng inbjudna människor, t ex valberedningsfolk som jag. Totalt nästan 40 personer som stötts och blötts under intensiva, kreativa och sociala former de här dagarna, som dessutom kröntes av EM-slutspelet för damer. Vi såg semifinaler, brons- och guldmatch i en hall med 13500 sjungande, tutande och totalt hängivna polacker - det var magiskt.

Det var så roligt och härligt att jag drabbades av en ganska svårartad separationsångest under hemresan och sen jag kom hem. Så blir det alltid när jag är iväg på sådana där saker. Det är något speciellt med att bo tillsammans, sitta uppe och prata på nätterna, lära känna med nya människor och återse gamla bekanta. Jag får en massa bekräftelse, och känner i gengäld att det finns så många människor som jag tycker väldigt mycket om. En sådan här upplevelse väcker en massa känslor och tankar som biter sig fast, långt efter det att man kommit hem. Ett tillstånd som både är behagligt och sorgligt.

På tal om positivt så går det faktiskt framåt i lägenheten också. Idag har de börjat gjuta golv i badrummet och all rördragning verkar vara klar. Enligt planen ska det bara vara tre veckor kvar nu. Vi får väl se...