Vänvård

Från att ha varit väldigt låg väldigt länge känns det nu något bättre, tack vare en bra helg. Igår spontanumgicks jag med Victoria, idag med min syster. Det var härligt - både idag och igår. De råkar vara två av mina favoritpersoner, vi var utomhus i det fantastiska vädret, det var oprententiöst hängande. Bra grejer. Jag har pratat med ytterligare några viktiga personer också i telefon - otillräckligt men bättre än ingenting.

Det här gör att jag har filat ned något av det dåliga samvetet över att jag inte träffar mina vänner tillräckligt ofta, eller ens hör av mig. Det är inte ett dåligt samvete gentemot dem i första hand, utan mot mig själv. Det är ett väldigt dåligt, destruktivt beteende att inte vårda sina relationer . Jag älskar mina vänner och mina familj, och jag behöver dem; jag ska inte inbilla mig annat. Jag ska inte tro att jag kommer någon vart genom att isolera mig med mina problem och funderingar, det är så klart tvärtom. Nu har jag blivit påmind om det, tack så mycket.

Styrelsefri

En ny fas i mitt liv har börjat. Möjligen i det lilla formatet, men ändå. Jag är fri från mitt styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen. Jag har avgått. Inga fler tretimmarsmöten och ständiga sysslor som ska göras, i alla fall inte på den fronten. Ingen mer ångest över allt som måste åtgärdas i huset - vattenläckor på vinden, flagnande fönster, trasiga lås, porös betong på balkonger - inga fler missnöjda tanter och konflikter med lokalinnehavarna.

Det är sannolikt första gången sedan jag var 11 och satt med i elevrådsstyrelsen i Viggbyskolan som jag INTE sitter med i någon styrelse! Sedan dess har jag varit engagerad i ett antal idrottsföreningar, studentkår, kommittéer och just bostadsrättsföreningar. Jag ska nämligen alltid vara med överallt, eller har tyckt så fram till nu i alla fall. Jag har blivit äldre, klokare och bättre på att släppa taget och överlåta åt andra att vara engagerade i stället.

Jag märker det på jobbet också, att jag inte har några större problem att släppa saker. Tidigare var jag tvungen att bevaka saker, föra upp dem på listor och följa upp. Nu inser jag att sådant som inte ligger i mina händer får någon annan ta ansvar för. Faktiskt. Nu när jag precis avslutat två stora projekt som jag jobbat med har det känts befriande att slänga alla sparade mail och to do-listor - nu är det någon annan som får tänka på alla de där sakerna och se till att de blir gjorda. Livet blir enklare för mig.

På tal om jobb slog jag faktiskt på datorn nu för att jobba en stund, trots att det är en solig och varm lördagseftermiddag. Jag har ett nytt åtagande som jag har lite svårt att komma igång med. Men jag vet att när jag kommer över tröskeln kommer det att bli jätteroligt. Den - tröskeln - ska utmanas nu. Jag återkommer.

Ett mörkt förflutet

Härom kvällen uppstod en oväntad och intressant situation: jag hamnade i ett väldigt personligt samtal med en person jag inte känner, utan bara träffat som hastigast ett par gånger. Han berättade om sin unga tonårsdotter som hamnat i problem och mår väldigt dåligt. Då mindes jag - och faktiskt återberättade - den kanske värsta eller jobbigaste stunden i mitt liv, utan att riktigt veta varför jag delade det med honom. Det var väl ett utslag av sympati eller någon liknande känsla, och jag tror på något sätt att han uppskattade att höra det. Jag var inte 13 då, utan snarare 17, men det var liksom samma läge.

Det var under mina nattsvarta gymnasieår, och en period då jag uppenbarligen mådde extra jävla uselt. Det var väldigt sent på kvällen, alla i familjen hade gått och lagt sig, och jag drabbades av någon ångestsnurra som jag inte kunde ta mig ur. Jag gick till sist ut i köket och hämtade en kniv, satte mig på golvet och övervägde att skära i mig själv. Inte för att skära sönder något och ta livet av mig, utan just för det där som man hör som förklaring; att ångesten liksom inte ryms i kroppen utan måste kanaliseras till något annat för att man ska stå ut. På den tiden hade man aldrig hört talas om unga människor - eller andra människor - som skar sig därför att de mår dåligt i själen, men jag fick uppenbarligen samma idé alldeles av mig själv.

Nu "lyckdes" jag inte genomföra något skärande utan övervägde i stället i min panikartade tillstånd att ringa en ambulans. "De måste komma och hämta mig. Jag klarar inte det här längre." Men jag ringde ingen ambulans, jag ringde Roland. Jag ringde min nära vän Roland och gick ut och satte mig på verandan utanför huset insvept i mitt överkast och vaggade fram och tillbaka tills han kom. Jag kommer ihåg att han hoppade ur en bil uppe på vägen - jag har dock inget minne av vem som kan ha skjussat honom - och så kom han och räddade mig och höll om mig och pratade tills det värsta la sig.

Det var fruktansvärt, en förfärlig upplevelse, men det lever ändå kvar som ett delvis ljust minne tack vare honom. Han kastade sig mitt i natten in i en bil (som han tvingade någon annan att köra) och kom och räddade mig. Jag kan faktiskt inte beskriva hur stor betydelse hans agerande för min skulle hade just då, och lång tid därefter. (Det var verkligen inte första eller sista gången han stöttade mig heller, men definitivt den allvarligaste.)

Ja, och se vad det har blivit av mig ändå. Men tanke på det jag skrev sist: jag har arbetat mig upp från en väldigt låg nivå. För jag vill faktiskt inte avfärda den där perioden som någon slags tonårstjafs "som alla går igenom". Det tog fram till ungefär 30-årsåldern innan jag uppnått en någorlunda stabil grund.

Det blev allvarligt det här. Men så kan det vara. Livet är allvarligt, det tycker jag faktiskt.

Ett inlägg om bekräftelse

När jag åkte tunnelbanan hem igår kväll var det en kille som tittade på mig. Han tittade när jag gick förbi honom på perrongen, och när jag stannade 15 meter längre bort hade han vänt sig om och stod åt mitt håll och tittade fortfarande.

När jag gick på tåget vlade jag demonstrativt ett dörrpar ytterligare längre bort, och satte mig medvetet med ryggen mot där han gick inte. Inte för att det var något obehagligt eller fel på killen, jag ville väl mest testa. Och så kom han och satte sig på sätet mitt emot mig i den halvtomma vagnen.

Vad betydde detta? Kanske att han tyckte att jag såg intressant ut? Snygg kanske, eller åtminstone lite söt? Jag smickrar mig med att tro något åt det hållet i alla fall.

Det kändes väldigt angenämt men samtidigt slog det an en sträng av något unket. När jag var yngre var jag helt beroende av den här typen av yttre bekräftelse. Det är en sjuka som väldigt många lider av, framför allt tjejer antar jag (tyvärr). Tjejer med svag självkänsla som suger näring ur den där bekräftelsen, men det blir aldrig någon riktig växtkraft av det. Det rinner av, fastnar inte, och man måste ha mer - nytt - hela tiden.

Nu har jag tagit mig ur det där till viss del. Nu har jag faktiskt byggt upp en hyfsat stark känsla och en äkta tro på mig själv, men den kommer nog att ha sina brister, kanske så länge jag lever. Det visar inte minst den här händelsen; att det där känslan som nästan liknar berusning så snabbt kommer tillbaka. Glädjen över att bli sedd... Det är bara det att en främling som eventuellt tycker att jag ser söt ut, det har liksom inte med mig att göra. Han ser inte mig, han ser möjligen hur jag ser ut, liksom.

Jag reagerar nog därför att jag känner mig lite svag för tillfället. Svag och oälskad. Jag ser andra tendenser på det också, men dem ska jag inte gå in på här. I stället kan jag konstatera att jag i kväll också, för andra gången på kort tid, har sagt till folk at jag skulle vilja vara mentor för en ung tjej, eller flera. Jag vill lära dem att det faktiskt går att ta sig ur det där självförstörande träsket av tvivel - på egen hand. Ja, det låter kanske lite motsägelsefullt just nu om jag samtidigt känner mig vek själv, men jag har som sagt arbetat mig upp rätt bra mot när jag var tonåring. Jag har en del knep som jag vill lära ut. Dags att göra slag i saken, kanske. Google nästa.

Mitt påsklov

En mycket lång (påsk-)ledighet är snart till ända och jag har haft hur mycket tid som helst till att blogga. Kan man tycka. Men jag har gjort andra saker.

Jag har suttit i solen på balkongen och läst. Jag, som tycker mig vara ganska intresserad av litteratur, har hamnat i ett stim av deckare. Det känns så där för intellektet, men nu har jag faktiskt läst ut en riktigt bra, av Jo Nesbö (norskt ö; vet inte hur man får till det på tangentbordet). Den hade en intelligent intrig och allt det där som man tycker att man borde kunna kräva av vilken deckare som helst - det är ju liksom det de är till för - men den hade även andra kvaliteter.

Jag har också cyklat en massa; till Volkswagen för att leta fyndpriser; till gymet; till stan - Peter och jag åkte runt lite här och där och stannade och åt varsin kreativt sammansatt galette på det förtjusande stället Byn på Torsgatan. Gå dit!

Jag har rensat avlopp, agerat frisör åt Peter, lagat mat, joggat - det känns redan lite lättare faktiskt, men så går det också bättre när jag kan koncentrera mig på annat; P3 dokumentär i MP3-spelaren är en hit. Jag har sett Star Wars på tv och varit sällskap/påhejjare när Peter fixade i ordning motorcykeln som faktiskt gick igång efter ett tag. Vi snackar nu om den motorcykel som inofficiellt är min, eller i alla fall avsedd för mig om jag tar tag i det där med körkort. Han spontanköpte en gammal skräphög för 2000 spänn i höstas. Den är inte körd på flera år, repig och allmänt risig; från 80-talet nångång. Men den är rätt så tuff faktiskt. Jag blev inspirerad så fort jag hörde motorljuden och såg Peter provköra fram och tillbaka några vändor på gatan utanför. Frågan är om man omedelbart ska slita bort dekalen som sitter på sidan, eller om den ska få sitta kvar för att den är så bisarr? Texten lyder: "Sup hårt med dina lokala nordmän." Ja, det tål att tänkas på.


Men nu är det alltså Annandag påsks kväll och det ska faktiskt bli riktigt skönt att gå till jobbet i morgon igen. Utvilad och halvless på att inte träffa folk.

Öppen som en bok

Jag borde kanske börja skriva om lite mer angelägna saker. Jag inser att det inte är så intressant hur jag tvålar in mina fötter - för någon. Även om det inte var det som mitt förra inlägg handlade om egentligen. Typ.

Jag vill gärna berätta om mig själv; lämna ut mig själv, i alla fall lagom mycket. Inte bara när jag skriver här, utan alltid. Jag har hört alltför många gånger att jag är svår att komma inpå livet, och det stör mig lika mycket varje gång. Det är verkligen inget medvetet val; jag vill inte vara en hemlig, inbunden tråkmåns och tycker oftast inte att det finns skäl att hålla inne med privata saker.

I de stunder då jag är elak mot mig själv kan jag tänka att jag inte når fram till folk eftersom jag inte är en intressant person. Men nu har jag blivit gammal och klok nog att inse att det inte är sant. Jag är banne mig inte mer ointressant än någon annan. Jag kanske till och mer är MER intressant än vissa. Än många?

Nej, det är nog bara så att det mesta med mig går lite långsamt. Det går visst att lära känna mig, om man inte har så bråttom. Jag tror rentav att man kan lära känna mig genom att läsa hur jag tvålar in mina fötter. Typ.