Gnäll

Som så många andra är jag outsägligt trött på det färglösa, på gamla snöhögar fulla av sand, fimpar och hundbajs; bristen på riktig värme. Jag är trött över huvud taget. Jag sover och sover men är ändå trött. Humöret pendlar, jag känner mig vek. Det vore fantastiskt om det kunde bli soligt i påsk - det är precis vad jag skulle behöva: fler än två dagar ledigt i följd och skönt uteväder.

Nu sitter jag i en knäpptyst lägenhet och vet inte vad jag ska ta mig för. Peter sover fortfarande. Han var uppe tidigt i morse - svårt att sova, som vanligt - men sen gick han och la sig igen och jag kan inte göra någonting som låter, vilket är väldigt begränsande. Jag skulle behöva städa, baka något till mammas fikabesök, ringa ett antal samtal som jag sparat till idag. Jag är handlingsförlamad och blir sur över det. Dagen rinner iväg.

Rapport från hönsgården m m.

Nu går det så där ruskigt fort igen. Det känns som om fredag är dagen efter måndag, och helgerna försvinner också utan att man hinner reagera. Nu blir det dessutom så att jag är bortrest två helger på raken, vilket jag inte gillar. Även om jag gör fritidssaker känns det inte riktigt som helg, när man inte får vara hemma och skrota eller ha sovmorgon i sin egen säng.

Förra helgen var en intressant, mångkulturell upplevelse. Jag var på ett seminarium i Rom för kvinnliga domare med deltagare från 27 länder. Malin och jag satt mest och gapade i förvåning över (bland annat) vilken approach vissa av tjejerna hade, hur det fjäskades hej vilt för auktoriteterna som var där - och det var förvisso de tyngsta höjdarna inom både internationella och europeiska förbunden - och hur det skulle fotograferas till höger och vänster. Mest chockerande var dock hur extremt dåliga majoriteten var på engelska. Många kunde inte uttrycka sig över huvud taget, och man undrar hur mycket de förstod av det som sades. Språk är makt - det är faktiskt så. Det har ingenting med intelligens att göra, men självklart framstår man som mer skärpt och auktoritär om man kan uttrycka sig, jämfört med om man inte kan det. (Vi kände oss jättesmarta!)

Det där med att möta våren i Rom blev det dock inte så mycket med. Vi höll till på det olympiska centret som låg en bra bit utanför stan, och vi bemödade oss inte med att ens försöka ta oss in till händelsernas centrum. Det får bli en annan gång.

Här kan man i alla fall se en lätt kaotisk gruppbild, jag skymtar straxt till vänster.

Glädjande är för övrigt att jag till slut blivit frisk från min otroligt långdragna förkylning, eller vad det nu var. Jag är äntligen igång och tränar som vanligt, och kunde igår genomföra första löprundan på flera månader utan problem. Lika pissigt som det är att vara sjuk, lika underbart är det att inte vara det. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det. Faktiskt.

Nu ska jag snart iväg på afterwork med folk jag knappt känner. Det blir spännande.

Mållös?

Nästa vecka ska jag ha utvecklingssamtal på jobbet. Det brukar vara en intressant och givande pratstund när man väl är där, men förberedelserna är jobbiga. Nu ska jag tänka till om vilka Mål jag vill sätta upp, beskriva mina Styrkor och Förbättringsområden och skriva in allting i ett webbaserat verktyg som är föga insprierande.

Det där med att sätta mål är ganska svårt för en person som jag, som är väldigt nuorienterad. Jag gör val och överväganden NU - och utifrån hur min tillvaro ser ut nu - som avgör åt vilket håll jag går; jag styrs inte av en ledstjärna långt bort eller upp i fjärran. Jag presterar och funderar NU, och sen ser jag hur långt det bär.

För vissa personer är den inställningen helt obegriplig. Jag har haft många diskussioner med t ex min styvfar som är en typisk entreprenör, visionär och målmedveten. Hans agerande dikteras helt av de mål han har satt upp, och så ser han väl till att komma dit i de allra flesta fall. Visst, jag kan beundra det och förstå att det är nödvändigt om man vill bli framgångsrik i bemärkelsen att göra karriär och/eller tjäna stora pengar. Det kanske är helt meningslöst att traggla på med det man gör om man inte har ett högre syfte med det. Men jag måste vidhålla att här och nu är ännu viktigare för mig. Det är väl en fråga om prioritering.

Mitt här och nu, just nu, är riktigt bra, inte minst därför att jag nästan, nästan är frisk igen. Efter den värsta förkylning/halsinfektion jag kan minnas att jag haft, en penicillinkur och 3½ veckor utan träning eller annan fartfylld aktivitet, är jag nästan återställd. Det känns jättekonstigt att vara hemma hela kvällarna. Jag har inte bara undvikit träning, jag har heller inte träffat folk eftersom jag både känt mig dålig och förmodligen varit smittsam, så jag är verkligen nere i tempo. Det har varit ganska skönt också, om jag ska vara ärlig, men nu har jag mycket att ta igen, på alla fronter. Start i morgon.