Stress management à la Karin

Om jag mot förmodan har några läsare kvar vill jag säga: "hallå, jo, jag lever". Med är knappt, i och för sig. Jag har inte tid att leva, jag jobbar. Typ.

Den osannolika pressen fortsätter. Jag jobbar dag och kväll, men oavsett hur mycket jag jobbar hinner jag inte med. Och så lär det fortsätta några veckor till, innan vi uppstår något slags stabilt läge.

Emellanåt tycker jag att det är kul. Det är ett härligt gäng med grymt duktiga och trevliga människor och allt det där. Men andra stunder känner jag mig mest frustrerad, stressad och lätt olycklig över att inte kunna göra ett bra jobb (det har jag inte tid med, liksom). I förra veckan fick jag magkatarrsymptom i några dagar, och en morgon märkte jag att jag hade hjärtklappning när jag stod och borstade tänderna. Jag blev inte förvånad, trots att det aldrig hänt förut. Jag blev heller inte rädd, orolig eller ännu mera stressad. Snarare tyckte jag att det var ganska intressant, och jag blev faktiskt glad över att kroppen reagerade. Tack kropp. Det var bra att du sa till. Nu fick jag anledning att fundera en sväng och byta attityd. Eller snarare påminna mig om den attityd jag egentligen har: Jag kan inte göra mer än jag gör, tiden är begränsad och jag också. Och det är inget att hetsa upp sig över.

Jag bestämde mig också för att aktivt jobba på att inte känna mig stressad eller frustrerad över sådant jag inte kan påverka (vilket är ganska mycket just nu). Jag behöver heller inte engagera mig i vartenda mail som kommer (speciellt inte när det kommer 50 om dagen). En del slänger jag bara, för de innehåller saker som någon annan får ta hand om. Och gör "någon annan" inte det, är det inte mitt problem eller i alla fall inte mitt uppdrag att lösa det.

Så det känns mycket bättre nu. Idag har jag haft lika mycket att göra som alla andra dagar, men jag har mått bra och trivts och unnade mig första utomhuslunchen på gräset nere vid vattnet.

Det finns glädjeämnen i tillvaron också. Våra nya möbler t ex. Jag kryssar runt i vardagsrummet och sitter omväxlande i vår nya, sköna soffa och i vår nya, sköna fåtölj och i min Lamino (äntligen är den min!). Det känns roligt att komma hem, nu när det börjar bli fint här hemma.

Jag hade också en otroligt skön, avslappnad och rolig helg. Vi åkte till Fabian och Anna i deras nya hus, invigde både grillen och bastun, gick på promenader, satt i solen på trappan, drack en massa vin. Jag är jäkligt bra på att byta fokus faktiskt. Helg är helg, vila är vila. Jag kan koppla bort, och jag sover gott om nätterna. Så jag ska nog överleva det här också.

Förbannade ribyxlår!

Jag gick och provade bikini idag. Det var inte särskilt smart gjort, eftersom jag kände mig lite låg redan innan. Jag blev inte gladare av synen i provrummet. Undrar om mina lår har blivit ännu större på sista tiden? Åtminstone känns det så, men jag inser att hur stora eller inte jag uppfattar dem har med just känsla att göra snarare än fysiskt mått. Nu har jag tränat lite dåligt ett tag, och har inte kunnat springa eftersom det är något fel i höften som gör ont. Dessutom har jag ätit ganska mycket godis i påsk och även den här helgen. Vips känner jag mig som en koloss. Hade jag tvärtom gjort två-tre löprundor på en vecka och inte varit på tårtkalas, som igår, hade jag sett en annan bild i spegeln trots att det är precis samma ben (de hinner knappast förändras på en vecka!).

Efter bikinidebaclet gick jag runt på stan ett tag och kände mig väldigt eländig, men sen gick jag till gymet och körde hårt, och gå gick det över lite. Dessutom tvingar jag mig själv att resonera lite förnuftigt efter att ha gått och deppat ett tag. Det finns en massa "det kunde varit värre"-resonemang att ta till. Jag kan också tänka på att benen kanske är fula men de är starka (och det är nog så viktigt); att jag är i 40-årsåldern och i god form trots allt. Men det viktigaste argumentet är ändå: det spelar faktiskt inte så himla stor roll. Visst, det skulle vara roligt att ha välsvarvade ben och det ena och det andra, men hur många mer än jag är det som bryr sig - egentligen?

En annan sak som faktiskt gjorde mig på bättre humör var att jag köpte en mascara idag som helt motsvarade mina förväntningar, den var perfekt. Ibland krävs det inte så mycket...

I väntan på sen

Just nu skjuter jag allting till sen. Sen ska jag ringa den-och-den; sen ska jag städa; sen ska jag leta soffbord till vår nya soffa, fixa lås till cykeln. Sen ska jag leva och andas. Nu gäller mer överlevnad. Jobba, äta, sova, jobba mer. Det är inte bara det att jag jobbar mycket, det tar så förbannat mycket kraft också. I mitt huvudsakliga projekt, eller i alla fall det jag lägger mest tid på, närmar sig dagen D och temperaturen och stressnivån har stigit med 300 procent bara den här veckan. Plötsligt hörs höjda röster, det gestikuleras och ifrågasätts. Folk sitter i ännu mer möten med varandra och allt senare på kvällarna. Telefonen ringer konstant, och jag får mer mail än jag någonsin varit med om under hela mitt yrkesliv.

Själv har jag inte längre grepp om mina grejer, och jag får faktiskt flyktkänslor - speciellt i kombination med de höjda rösterna och ifrågasättandena. Nu är det inte roligt längre, nu är det bara kamp. Men när jag suckade inför en av de gestikulerande och mest stressade idag sa han bara med ett stort leende: "Äh, det här är som att göra lumpen. Det är det närmaste kommer att komma. Efteråt kommer vi skratta och minnas den här tiden med ömhet." Han har säkert rätt, jag är bara ovan. Och det finns faktiskt mycket hjärta i det också.

Efter ett sista jobbrace hemma i soffan ska jag nu gå och lägga mig. I morgon kommer en flyttfirma och hämtar det ångestladdade pianot och kör det till tippen. Det är ett av de dummaste besluten jag fattat någonsin tror jag, att säga att vi kunde låta det ingå i köpet av lägenheten. Jag har inte spelat en sekund på det och det har bara varit i vägen. Jag har tänkt att jag kommer att få betala mycket dyrt för min dumhet för att kunna få det bortfraktat, men när jag väl tog tag i det hittade jag några som gör det för 1000 spänn (vitt). Jag hade tänkt mig något mycket värre, och en tyngd lättar från mina axlar. Karin, den store rensaren - det passar mitt sinnelag alldeles utmärkt att det försvinner. Saker (eller kläder, mail, gamla papper) som inte används ska bara bort.

Men NU ska jag sova.

Nu är den här!

De senaste dagarnas vårspaning:

• humla
• fjäril
• scilla
• lunch på balkongen
• gick i bara kortärmad tröja hem från gymet nu på eftermiddagen - det var svalt men inte alls obehagligt.

(Att jag mötte folk på hemvägen som gick i vinterjacka och rentav handskar och mössa bekräftar bara min uppfattning att folk i allmänhet har en konstig inställning till väder. De använder varken hjärna, sinnen eller termometer för att lista ut hur de ska klä sig. Jag förstår det inte.)

Möbelrockad

Vi har möblerat om hemma. Det är bara att inse att "biblioteket", som jag har drömt om att ha som sitta-och-läsa-rum, aldrig kommer bli annat än ett skräprum. Nu ska vi i stället flytta dit tv'n och göra om vardagsrummet till hängarställe. Som en första åtgärd har vi flyttat ut bokhyllorna, så att jag nu kan sitta och titta över vår ganska ansenliga samling böcker när jag sitter i soffan. Det känns bra. Det är en bra känsla att vara omgiven av böcker. Och när jag höll på och plocka med böckerna och arrangera om dem på sitt nya ställe blev jag otroligt glad över hur många bra böcker vi har - och hur många av dem jag fortfarande inte har läst. De har högt affektionsvärde, helt klart.

Påsken artar sig i helt rätt riktning. Det är soligt och fint; jag har torkat av balkongmöblerna och ställt ut påskliljor; vi var på lång promenad igår; man vill bara vara ute. Samtidigt har vi dyrt och heligt lovat att hallen ska vara fixad innan helgen är slut, så det blir en del inomhusaktiviteter också. Jag ska göra den sista målningen, Peter ska lägga golv. Sen kan vi förhoppningsvis återinviga garderoben - som även den är upplag för diverse målnings- och byggprylar - och sätta upp skohyllan, så att vi kan återgå till ett normalt liv UTAN skor som står över hela lägenheten. Det ska bli lite ordning, helt enkelt.

Att jag slog på datorn nu var dock för att sätta mig och jobba några timmar. Tiden räcker inte till, jag har två brinnande projekt samtidigt, och mitt tredje, ständigt försummade. Jag behöver beta av några dokument som behöver skrivas, ett gäng mail som behöver skickas i förebyggande syfte, så att nästa vecka blir dräglig. Men jag har inte så mycket emot det faktiskt. Det blir så mycket ledigt nu i alla fall, och fyra ograverade sovmornar i sträck, så det stör mig inte att lägga några timmar på jobb.