Med nånting som kom i posten häromdagen fick jag ett doftprov på herrparfym. Hugo Boss. Det doftar ljuvligt. Jag tar fram det titt som tätt och drar in doften av man. Det kanske är patetiskt men vad ska man göra? Jag suger girigt i mig Hugo Boss och drömmer om hur den sitter på en verklig hals, intill en kind med skäggstubb; i direkt anslutning till en muskulös skuldra, och...
Jag är väldigt nöjd med min tillvaro, och med att vara singel. Jag njuter skamlöst av friheten, på alla plan. Men jag är inte immun, verkligen inte.
På tal om män så sitter jag hemma en lördagskväll och tittar på balett på tv (modern dans).Jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen uppskattar och totalt fascineras av dans som konstform. Det kanske är "svårt" och omöjligt att tolka, men det är ju så oerhört vackert, det som de gör med sina kroppar, som för övrigt är som konstverk i sig själva.
Flera olika konstarter kan slå mig med häpnad på samma sätt: att någon har tänkt ut att det ska vara precis så här. En målare, en koreograf, en kompositör har haft en vision och skapat precis just det här, som jag kan få ta del av.
Herregud, nu börjar jag gråta också! Antingen är det osedvaligt vacker balett, eller så är jag fortfarande i nån slags hyperemotionellt tillstånd. Eller så är det Hugo Boss fel.
lördag 26 april 2014
fredag 18 april 2014
Vårkänslor, och andra känslor
Jag befinner mig i en känslostorm. Det är som om hela jag har vridits upp till en överväxel, där alla intryck förstärks och allt känns mycket mer. Jag känner mig hyperemotionell, och mest är det positiva känslor som tumlar runt - faktiskt. Det blir så ibland och det är en fantastisk känsla.
Den här gången är det utlöst av något som jag nästan bara kan etikettera som kärlek. Omöjlig kärlek, men ändå kärlek. Det är underbart och får mig att känna mig fullt av liv, trots att den där aspekten av omöjlighet egentligen gör det hela ganska sorgligt. I mitt stärkta tillstånd lyckas jag dock fokusera på uppsidan, och en massa annat sveps med av bara farten. Till exempel stack jag ut och sprang i morse, innan frukosten, och njöt av det. (Träning på morgonen är verkligen inte min grej, så för mig är morgonlöpning något anmärkningsvärt.) Jag har igår och idag storstädat lägenheten så att den är superfräsch och till och med luktar såpa; jag går bara omkring här och njuter. I morse satt jag och tittade igenom foton i min telefon och började nästan gråta av rörelse när jag återupplevde vissa upplevelser som finns odödliggjorda där; när jag såg bilder på vänner som betyder så mycket för mig och andra, mer banala saker som jag bara observerat och plåtat men som ändå har en mening för mig. Återigen känslan: Mitt liv är så rikt!
Andra saker: Jag var och tränade golf idag, och det gick gudomligt bra. Den som har följt mitt golfande vet att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. För några veckor sedan var jag på vippen att lägga av helt och hållet, men jag har fått jättebra hjälp och har ändå varit försiktigt hoppfull på sistone. Jag har i princip börjat om från grunden med tekniken, och den försöker jag nu nöta in med väldigt varierande resultat. Men så idag bara satt det! Jag stod där på Brommas range och nästan skrattade för mig själv över hur kroppen plötsligt fattade. Det kändes inte omöjligt utan ganska lätt; det flöt. Jag har en lång väg kvar, och jag har inte vågat spela på bana ännu, men nu ser golf-framtiden plötsligt lite ljusare ut. Det är som ett mysterium. Lika tröstlöst som det känns när det inte funkar, lika själaglad blir man när man hittar det. Man ska bara slå iväg en liten boll, men oj, vad kul det är när man gör det bra!
Ytterligare annat: igår såg jag en fantastisk film, Optimisterna. Den handlar, otippat nog, om volleyboll, men den handlar också om åldrande, vänskap och livskraft. Den fick mig att skratta gott, men jag grät också, och jag bär den med mig och kommer att göra det ett tag. (För övrigt figurerar jag själv i filmen, eftersom jag var med i publiken till den match som spelas i filmen, mellan det norska damlaget och de svenska krutgubbarna, där norskorna är mellan 66 och 98 år.)
Jag undrar om det syns på mig? Jag har haft en känsla de senaste dagarna av att folk tittar på mig, som att jag syns mer än vanligt. Kanske är jag snyggare än vanligt också, för jag tycker att de inte bara ser mig utan tittar på mig uppskattande. Det är nån liten nyans i blicken jag möter. Eller också är det bara inbillning, men vet du? Det spelar aboslut ingen roll, för det är känslan i mig som räknas.
Egentligen är nog mitt tillstånd ett kulminerat resultat av de senaste månaderna. Det har hänt så mycket positivt, och det är vår, och jag har dessutom saker att se fram emot (t ex min Greklandsresa). Men nu närmast, två dagar i skärgården med älskade Jossan. Påskhelgen (ledigheten!) har bara börjat.
Den här gången är det utlöst av något som jag nästan bara kan etikettera som kärlek. Omöjlig kärlek, men ändå kärlek. Det är underbart och får mig att känna mig fullt av liv, trots att den där aspekten av omöjlighet egentligen gör det hela ganska sorgligt. I mitt stärkta tillstånd lyckas jag dock fokusera på uppsidan, och en massa annat sveps med av bara farten. Till exempel stack jag ut och sprang i morse, innan frukosten, och njöt av det. (Träning på morgonen är verkligen inte min grej, så för mig är morgonlöpning något anmärkningsvärt.) Jag har igår och idag storstädat lägenheten så att den är superfräsch och till och med luktar såpa; jag går bara omkring här och njuter. I morse satt jag och tittade igenom foton i min telefon och började nästan gråta av rörelse när jag återupplevde vissa upplevelser som finns odödliggjorda där; när jag såg bilder på vänner som betyder så mycket för mig och andra, mer banala saker som jag bara observerat och plåtat men som ändå har en mening för mig. Återigen känslan: Mitt liv är så rikt!
Andra saker: Jag var och tränade golf idag, och det gick gudomligt bra. Den som har följt mitt golfande vet att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. För några veckor sedan var jag på vippen att lägga av helt och hållet, men jag har fått jättebra hjälp och har ändå varit försiktigt hoppfull på sistone. Jag har i princip börjat om från grunden med tekniken, och den försöker jag nu nöta in med väldigt varierande resultat. Men så idag bara satt det! Jag stod där på Brommas range och nästan skrattade för mig själv över hur kroppen plötsligt fattade. Det kändes inte omöjligt utan ganska lätt; det flöt. Jag har en lång väg kvar, och jag har inte vågat spela på bana ännu, men nu ser golf-framtiden plötsligt lite ljusare ut. Det är som ett mysterium. Lika tröstlöst som det känns när det inte funkar, lika själaglad blir man när man hittar det. Man ska bara slå iväg en liten boll, men oj, vad kul det är när man gör det bra!
Ytterligare annat: igår såg jag en fantastisk film, Optimisterna. Den handlar, otippat nog, om volleyboll, men den handlar också om åldrande, vänskap och livskraft. Den fick mig att skratta gott, men jag grät också, och jag bär den med mig och kommer att göra det ett tag. (För övrigt figurerar jag själv i filmen, eftersom jag var med i publiken till den match som spelas i filmen, mellan det norska damlaget och de svenska krutgubbarna, där norskorna är mellan 66 och 98 år.)
Jag undrar om det syns på mig? Jag har haft en känsla de senaste dagarna av att folk tittar på mig, som att jag syns mer än vanligt. Kanske är jag snyggare än vanligt också, för jag tycker att de inte bara ser mig utan tittar på mig uppskattande. Det är nån liten nyans i blicken jag möter. Eller också är det bara inbillning, men vet du? Det spelar aboslut ingen roll, för det är känslan i mig som räknas.
Egentligen är nog mitt tillstånd ett kulminerat resultat av de senaste månaderna. Det har hänt så mycket positivt, och det är vår, och jag har dessutom saker att se fram emot (t ex min Greklandsresa). Men nu närmast, två dagar i skärgården med älskade Jossan. Påskhelgen (ledigheten!) har bara börjat.
lördag 5 april 2014
Jag är rik
Vissa dagar känns det som jag bara jobbar, åker hem och äter min yoghurt och går och tränar, och inget händer på helgerna. Andra dagar - som nu - inser jag att jag har ett mycket rikt liv, och jag trivs väldigt bra med det.
Det som gör livet rikt är förstås till stor del andra människor. Jag har många otroligt coola, intressanta, fina människor i min närhet. Några av dem träffade jag igår, och vi hade en sån trevlig kväll att jag idag, förutom att vara trött och lite bakis, har gått runt med den ganska angenäma känslan av separationsångest. Vi är ett litet gäng (fem stycken) som jobbade tillsammans för några år sen, men nu har alla spritts för vinden. Vi ses med ojämna mellanrum och har alltid väldigt kul, men dessutom uppstår det ofta väldigt öppenhjärtliga och spännande samtal. Mer än en gång har någon av oss inlett med: "Det här har jag inte sagt till någon annan tidigare, men...", och så delar vi med oss och alla andra bidrar med sina erfarenheter och åsikter.
Nästa helg blir också social. Jag ska åka och hälsa på några kompisar och deras barn i Västervik. Jag blev så glad av att bli inbjuden att jag tackade ja direkt, trots att jag egentligen bara känner ena halvan av familjen, och att det hela omfattar nån märklig orienteringstävling som jag absolut inte är tränad för. Det ska bli väldigt kul, som en lite utflykt. Men jag känner mig nätsan lite rädd inför att jag ska springa en sträcka som förmodligen är alldeles för lång för mig, men det är också ett bra skäl till att säga ja i stället för nej. Utmana. Det är bra.
Det är ju för övrigt också så obeskrivligt härligt att det är vår. Jag blir verkligen lika överväldigad varje år, av vitsippor, fågelsång och att kunna sitta ute i solen på en parkbänk och dricka kaffe och läsa DN. Idag har jag varit ute nästan hela dagen. Nu på kvällen, när jag hade ätit middag, var jag tvungen att gå ut igen bara för att få promenera och lyssna på fåglarna.
Det som gör livet rikt är förstås till stor del andra människor. Jag har många otroligt coola, intressanta, fina människor i min närhet. Några av dem träffade jag igår, och vi hade en sån trevlig kväll att jag idag, förutom att vara trött och lite bakis, har gått runt med den ganska angenäma känslan av separationsångest. Vi är ett litet gäng (fem stycken) som jobbade tillsammans för några år sen, men nu har alla spritts för vinden. Vi ses med ojämna mellanrum och har alltid väldigt kul, men dessutom uppstår det ofta väldigt öppenhjärtliga och spännande samtal. Mer än en gång har någon av oss inlett med: "Det här har jag inte sagt till någon annan tidigare, men...", och så delar vi med oss och alla andra bidrar med sina erfarenheter och åsikter.
Nästa helg blir också social. Jag ska åka och hälsa på några kompisar och deras barn i Västervik. Jag blev så glad av att bli inbjuden att jag tackade ja direkt, trots att jag egentligen bara känner ena halvan av familjen, och att det hela omfattar nån märklig orienteringstävling som jag absolut inte är tränad för. Det ska bli väldigt kul, som en lite utflykt. Men jag känner mig nätsan lite rädd inför att jag ska springa en sträcka som förmodligen är alldeles för lång för mig, men det är också ett bra skäl till att säga ja i stället för nej. Utmana. Det är bra.
Det är ju för övrigt också så obeskrivligt härligt att det är vår. Jag blir verkligen lika överväldigad varje år, av vitsippor, fågelsång och att kunna sitta ute i solen på en parkbänk och dricka kaffe och läsa DN. Idag har jag varit ute nästan hela dagen. Nu på kvällen, när jag hade ätit middag, var jag tvungen att gå ut igen bara för att få promenera och lyssna på fåglarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
