Starstruck på Waldemarsudde

I morse vaknade jag klockan 7 av en ganska obehaglig dröm, och somnade inte om. Jag låg och jäste i sängen i en dryg halvtimme, men sen gick jag upp... till en helt oplanerad dag. En lång, oskriven dag - jag var nästan lite orolig. Inga direkta idéer om vad jag skulle göra heller.

Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.

Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.

Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.

Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.

Ingen mer opera, tack

Okej, jag borde vara gammal och mogen nog att kunna konstatera: jag gillar nog inte opera. Jag kan gilla areor eller stycken ur dem, gilla tonen hos vissa sångare och uppskatta det rent musikaliska. Men att se en operaföreställning, nej tack. Igår såg jag - nästan genomled - en komprimerad version av Carmen på Spagettioperan på Regina. Sångarna var jätteduktiga och charmiga, men jag står bara inte ut med dessa mossiga stories - var tvungen att läsa synopsis i programmet för att få en susning om vad fan de höll på med, och det var stormande förälskelser hit och dit, Michaela kommer med bud till Don José från hans mor och by the way så ska de gifta sig; sen blir någon deporterad, Carmen gör slut för att snubben måste gå till jobbet, blir kär i en tjurfäktare i stället och sen mördas hon på slutet av oklar anledning. Herregud!

Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.

Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.

Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.

Jag hjärta volleyboll

Jag älskar verkligen min sport. Jag vet att jag har gnällt lite över föreningslivet och allt ideellt arbete, men själva sporten - den är underbar.

Som idag, matchdag. Jag förberedde mig genom att vara ute i solen på förmiddagen, tog det lugnt. Det är vissa rutiner som är viktiga. Jag måste ha nyrakade, fina ben; jag tar på mig ett speciellt halsband (ett bärnstenshjärta som jag har haft sen jag var liten); idag har jag dessutom nymålade, blå naglar. Det är viktigt att det blir rätt med sömnen och maten, så att jag känner mig fräsch och bra i kroppen när jag kommer till matchen.

Sen känslan när jag kommer till hallen. Jag vet inte hur många tusen gånger jag har varit i Forsgrenska hallen. När man kommer dit på helgerna är det speciellt. Direkt när man kommer in i byggnaden och börjar gå uppför trapporna hör man det signifikanta ljudet av volleybollmatch. Lag som tjoar över en vunnen boll, visselpiporna, bollstudsar. Jag kommer i stämning direkt.

Idag var det vårt c-lag som spelade innan. Jag kom tidigt så jag hann se en större del av matchen, och det var direkt rörande. De var så himla duktiga och kämpade och lyckades ta två set av ett bättre lag. Sen var det vår tur. Jag är i en bra period nu, det flyter. Det är en så otroligt skön känsla att jobba hårt med kroppen och få den att göra som jag vill. I min roll som spelfördelare är min uppgift att få andra att glänsa, och det är så kul när det blir så. Jag jobbar upp en servemottagning och passar till någon av hjältinnorna i laget som sätter en stenhård smash i golvet på andra sidan. Det är kraftfullt och härligt. Sen springer alla in mot mitten av plan och jublar och kör vår grej, man gör high ten lite till höger och vänster, strålar och ställer upp sig inför nästa serve; planerar vad som ska ske i nästa boll, stämmer av, peppar.

Jag känner mig som Ribéry.

(Sen råkade vi förlora matchen idag, eftersom motståndarna var ett nummer för stora för oss, men det gjorde inte så mycket. Spelar man riktigt bra och uppnår den här euforiska kämpaglöden, då gör det inte så mycket att få spö.)

En period av upp och ner

Det har varit några väldigt känslofyllda veckor, som gått både i dur och moll. Jag har varit rejält nere, med allt vad det innebär av grubbel och tvivel - på allt. Kanske har det utlösts av att bubblan jag befunnit mig i det senaste dryga året har spruckit, eller också har bubblan spruckit på grund av att jag blivit deppig och ifrågasättande. Sprucken är den i alla fall, och den kommer inte bli hel igen, utan det finns bara en väg ut och den är väldigt sorglig för båda inblandade. För mig känns det förfärligt, och ändå är det inte mig det är mest synd om i det här.

Min depression ska jag inte älta om här. Den är inte värre än att jag kan jobba och fungera ungefär som normalt, men jag har varit lättretlig, gråtmild och brottats med den vanliga gamla byken. Det blir så ibland. Sen går det över. Jobbigt så länge det varar, men det är ingen fara med mig.

Kaffe, scones och marmelad - på uteservering!

Det har dessutom funnits ljusglimtar också. Jag hade några fina dagar i London; fina i bemärkelsen soliga och varma (uteserveringsvarma), men också så tillvida att jag gick runt och njöt och trivdes. Dessutom träffade jag härliga människor alla tre kvällarna jag var där. Allra roligast var att återse Jacki och Colin från vår underbara Indien-semester i vintras. Det är så jäkla kul när sånt där blir av. Man träffar folk man verkligen gillar och får kontakt med, och så säger man att man ska höras av och ses, men det rinner så lätt ut i sanden. På kort tid lär man inte känna varandra så himla bra, man åker hem till sitt och så kommer alla goda avsikter på skam. Men inte den här gången. Jacki har varit bra på att höra av sig då och då, och när jag nu åkte dit hade de möjlighet att åka in till London och träffa mig. Kul!

 Otroligt mysig bakgata i samma kvarter som mitt hotell (Bathurst Mews).

Spitalfields market.

Den allra senaste veckan har jag också haft några riktigt fina möten som har lyft mig. Jag hade en spontan, härlig, vindränkt och kärleksfull kväll med några av mina närmaste vänner förra helgen. I veckan har jag sedan haft två väldigt personliga och intressanta samtal med olika personer. De har gjort mig glatt förvånad. Det är nästan som en sorg i mitt liv att det är så svårt att komma nära andra människor, frånsett sådana man redan känner väldigt bra. Nu blev jag överbevisad - det går visst. I det ena fallet åt jag lunch med en kollega som jag egentligen inte känner, men vi satt och pratade i 1,5 timme och häpnade båda över hur lika vi är i hur vi tänker. Hon skulle kunna bli en vän, om vi fortsätter på samma linje.

Som alltid med svackor går jag alltid stärkt ur dem. Allt det här ifrågasättandet har en uppsida. När spiralen börjar vända uppåt igen får jag en massa insikter och motivation att förändra saker. I stället för att älta hur värdelös jag är, får jag idéer om hur jag ska jobba med mig själv för att bli lite bättre. Det är en skön känsla. Den börjar infinna sig nu. Även om jag har en slags sorgearbete att ta mig igenom samtidigt.