Julefrid

Det, så att säga, lackar mot jul. Jag har faktiskt tagit det ganska lugnt nu de sista dagarna. Inte för att jag har haft lite att göra. Jag råkade bara gå ner i jul-mode lite för tidigt, och konstaterade lätt uppgivet att jag ändå inte skulle hinna med allt, typ. Förvisso var jag kvar på jobbet till 18.30 igår, och suttit med datorn en liten halvtimme idag för att skicka de mail jag glömde igår, men förutom det har jag tagit det väldigt lugnt.

I morse vaknade jag upp hos någon som jag tycker väldigt mycket om att vakna upp hos. Sen dess har jag varvat en del nyttigheter med rent slappande. Jag har strukit en klänning, hängt ut ny talgboll till mina trädgårdsfåglar, varit på gymet, bakat bröd och faktiskt lagat middagsmat. Däremellan slötittat på tennis, löst sudoku och läst tidningen väldigt grundligt.

Nu i kväll höll jag på att somna av leda framför tv'n och tog en kvällspromenad i det stilla snöfallet, med mina underbara Sorel-kängor men utan plan. Oplogat fluff och helt folktomt i mina Råsunda-kvarter. Sämre kan man ha det.

Faktum är att det nu är mindre än en vecka tills vi åker. Jag börjar få lite resfeber i så måtto att overklighetskänslan börjar kännas mer påtaglig. Har lite svårt att ta in att om några dagar befinner jag mig i ett land jag aldrig varit, i en kultur jag knappt känner, och ett klimat jag inte har erfarenhet av. De senaste veckorna har det enligt DN varit +34 och sol i Goa. Jag vet faktiskt inte vad det innebär, eller hur jag klarar av det. Det tropiska Singapore, mitt varmaste ställe hittills, är förmodligen något helt annat.

Men först jul.

Alladin 1984

Nu har jag hållit mig ett bra tag, men jag måste faktiskt bjuda på ännu en goding. Lokaltidningen Mitt I Solnas kontaktannonser bjuder som vanligt på stor underhållning:

"Vi träffades 2 gånger på Alladin. Du tappade din garderobsbricka, du jobbade nära Norra stationsgatan. Jag fick skjuts hem. Detta hände runt 1984. Kan inte glömma dig, hoppas på ett under."
....

För övrigt la jag vår beställning på diverse taxfree-prylar igår. Man kunde t ex köpa fyra flaskor (redan billig) sprit till priset av tre. En liter Captain Morgan - vår gode vän från Danmarksresan - för 145 kr. Rosévin för 19 kr. Ok, varmt rosévin på ett hotellrum i Indien känns så där, men Kajsa bangar aldrig rosévin. I summeringen av vår order, som slutade på 820 kronor, stod det att vi sparat (eller tjänat!) 840 kronor. Det tycker jag kändes bra.

Fredagssvammel

Jag vet inte om det egentligen är ok att komma hem från jobbet kl 21.10 en fredagkväll, mer än charmigt salongsberusad, efter en afterwork - i Råsunda? Men du föll det sig bara så att jag och Kajsa tyckte att vi var tvungna att ses och gå igenom den nyligen hemskickade Apollo taxfree-katalogen från pärm till pärm, för att beställa diverse sprit som kommer att ligga i vår flygstol när vi kliver på charter-planet om några veckor. Vi ska förvisso på någon slags all inclusive - oklart vad det omfattar, men vi har sett någon skrivning om "inhemsk" eller indisk öl och sprit - men oavsett det kan man faktiskt behöva en flaska Captain Morgan eller två. För magen, du vet.

Charmig eller inte så drabbar det ingen annan eftersom som jag kommer hem till min borg där jag inte stör någon annan än mig själv.

Jag pratade med någon om det i veckan, att jag är väldigt, väldigt nöjd med mitt liv som det är nu. Jag rår mig själv, men jag har tillgång till närhet, sex och bekräftelse i precis lagom doser. Just nu längtar jag inte efter något mer. Verkligen inte. Samtidigt har jag reflekterat över det här med tvåsamheten med anledning av att jag de senaste veckorna umgåtts relativt intensivt med kollegor. Bara det är värdefullt och intressant, men jag har också träffat deras respektive och i samtliga fall har jag frapperats över vilka fina par de utgör. Det är slående, i samtliga fall, hur bra de passar i hop, hur de kompletterar varandra. Hur de trivs ihop och hur de utgör en enhet som ter sig ännu större än delarna, om du förstår hur jag menar.

Jag längtar som sagt inte efter det där just nu, men det slår ändå an någon sträng i mig. Det är så där det ska vara. Så tänker jag. Och jag tänker att självklart är det det där som är meningen med livet snarare än att vara ensam. Men kommer jag någonsin att få uppleva det? Såsom de gör? Time will tell, det är det enda jag kan konstatera.