Jag blir lyrisk av att sitta i en trädgård till ett halvrackligt med trevligt hotell och lyssna på syrsor blandat med ljudet av mopeder på gatan utanför, titta på eldflugor och små ödlor som kilar längst trädstammarna och driicka Captain Morgan i plastmuggar som kajsa snodde med sig på Arlanda.
Vi åkte över till Isla cozumel i morse efter fyra dagar i vimlet i playa del Carmen. Det är lugnare här, märker man direkt. Inte en massa barer och partyparty - här är det dykning som gäller (eller snorkling för såna som jag). Enligt uppgift ska revet här utanför vara det näst största i världen (?) och tänk att det ska vi utforska i morgon!
fredag 27 december 2013
tisdag 17 december 2013
Serious nedräkning
Det är nära nu. Det känns som om vi åker i morgon, men det är ännu några dagar kvar. Dock - äntligen har det blivit väldigt verkligt och resfebern smyger sig på, dock i form av barnslig förtjusning och sprittande förväntan. Bara positivt. Allt är under kontroll. Trots att jag har haft några stressiga veckor på sistone känner jag mig förberedd och lugn, packningen är på plats och den kommer att klara både mått och vikt för handbagage.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
Jag har som sagt gjort två fantastiska resor i år redan, så jag har inte - fram tills för nån vecka sen - varit taggad på riktigt. Men jag märker nu till min glädje att jag riktigt bubblar. Jag var förbi hos Kajsa tidigare i kväll och vi diskuterade packning, vår gemensamma reskassa ("grodan") och shortslängder som två fnissiga tonåringar.
Det senaste halvåret eller så har jag känt nån slags hatkärlek till mitt jobb. Jag jobbar i så otroligt sköna team med bra och väldigt kompetenta kollegor, men som vi har slitit! Just nu ska det bli väldigt, väldigt skönt att slippa de eviga supportfrågorna (i alla fall de 60 % som det känns som man inte kan lösa); slippa de olösliga (?) diskussionerna om processer, organisation och budget; slippa det stora Projektet som ätit upp alla inblandade. Jag tar time-out ett tag från allt det, från pendeltåget och gråvädret och mörkret. Dessutom flyr jag från julen och måste-gå-på-nån-rolig-nyårsfest-stressen. Bara bonus, som jag ser det.
Hasta la vista.
lördag 14 december 2013
Dags att summera - igen
Jag fick ett mail igår från en vän som summerade sitt år 2013 och ville dela det med sina vänner. Det var ett skönt initiativ, och kul läsning. Jag slogs av hur hon, som vanligt, har gjort en massa saker och tagit en massa modiga beslut. Idag när jag gick in på Facebook möttes jag av en summering av mina "stora händelser" under 2013. Det var också härligt, jag blev faktiskt rörd. Och så började jag titta på mina fotoalbum på Facebook, från mina resor och annat, och insåg för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen hur många fantastiska saker jag varit med om egentligen.
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
Mitt år 2013 har kanske inte innehållit lika många stora beslut och reflektioner över min livssituation som min kompis, men det har varit ett bra år. Årets första dag vaknade jag upp i en hotellsäng i Goa, troligen av ljuden av att AC'n slog på igen efter det vanliga strömavbrottet på morgonen. Årets sista dag kommer jag att somna i en bungalow på en strand i Mexico.
Jag har inte flyttat, jag har inte bytt jobb. Inga förändringar i hälsan, inga nya viktiga personer i tillvaron; jag har inte ens bytt frisyr. Det största i det vardagliga som hänt är att jag för ett par månader sedan avslutade den märkliga men välgörande relation jag levt i - eller delvis i - under över ett år. När jag skriver att jag delvis var i relationen menar jag att den inte upptog en särksilt stor del av mitt liv och tillvaro. Därmed inte sagt att den var oviktig eller oseriös, men den hade av de skälen inte förutsättningarna att överleva. Plötsligt gick det inte längre, och jag är nu riktig singel, för första gången på väldigt länge.
Jag har köpt en egen bil också. Det kanske man inte kan säga är direkt livsavgörande, men det har faktiskt varit väldigt, väldigt positivt. Det ger en handlingsfrihet - och rörelsefrihet - som är värd mycket.
Några speciellt minnesvärda händelser under det gångna året:
- Besöket på Långmossen med Jossan där jag fick uppleva hennes barndoms smultronställe och hänga med hennes fina släktingar under ett underbart dygn i början av juli.
- Vår vistelse på Seagullcove Lodge i Boca Chica, Panama - paradisiskt. (Och jag kan förstås rada upp hundra andra fantastiska upplevelser från den resan.)
- Utflykt i Vaxholm med mitt fina volleybollag en vacker höstdag i oktober. Det var bara så otroligt mysigt och trivsamt.
- Helgkonferensen på Yasuragi med drygt 300 pers, som var trevlig från början till slut, men extra roligt var att mitt lag var bäst av 30 i mångkamp-/teambuildingtävlingen på lördageftermiddagen. Vi vann! Jag var med och vann nånting på prestation, det händer inte så värst ofta.
- Av de väldigt många golfrundorna under sommaren var nog den på Romeleåsen med Kajsa och min kära kusin Carina mest minnesvärd, även om spelet inte var det just den dagen.
- Min syster och jag hade bra och intressanta samtal under helgen när vi var ute på Sandhamn med vår mamma.
Ja, det finns förstås många, många mer. Det finns ju helt odramatiska ögonblick som sveper förbi när jag känner ren lycka. Tillfällen på jobbet, samtal med folk, ljuvliga middagar, glädjen över att få en fin komplimang av någon, känslan av berusning som riktigt, riktigt bra musik kan åstadkomma.
En bild som får summera mitt år, som avslutning. Rapporter kommer säkerligen från Mexico också...
torsdag 14 november 2013
Training mania
Efter att ha tränat 17 av de 18 senaste dagarna tyckte jag att det kändes ok med en vilodag. Alla träningspass är inte stenhårda eller långa, men vissa är det. En del består av volleyboll, andra av gym eller gruppträning. Utöver det promenerar jag ganska mycket. Det blir några km om dagen i alla fall; till och från tåget, fram och tillbaka mellan byggnader på Scania; på helgerna går jag oftast en sväng både lördag och söndag bara för att komma ut i dagsljus.
Det känns så himla bra. Det är den bästa känslan, när man är stark och frisk och har energi kvar även efter det att förbrukat massor av den på ett träningspass.
Vadan detta? Nja, inget särskilt. Jag är singel igen, golfsäsongen är nedlagd, och jag har haft en period av ovanligt lite annat inbokat på kvällarna. Inga styrelsemöten och sånt, bara härlig egentid. Nu är det slut med det på ett tag. De närmaste veckorna har jag otäckt mycket i kalendern, men en del roliga grejer också och sen innan man vet ordet av har det blivit december och vi åker till Mexico.
Det går ganska bra nu helt enkelt. Jag gör inte så hemskt mycker mer än jobbar, tränar och vilar, men det känns rätt för stunden. Därav inte så mycket mer att rapportera. Hälsningar, en tråkmåns.
Det känns så himla bra. Det är den bästa känslan, när man är stark och frisk och har energi kvar även efter det att förbrukat massor av den på ett träningspass.
Vadan detta? Nja, inget särskilt. Jag är singel igen, golfsäsongen är nedlagd, och jag har haft en period av ovanligt lite annat inbokat på kvällarna. Inga styrelsemöten och sånt, bara härlig egentid. Nu är det slut med det på ett tag. De närmaste veckorna har jag otäckt mycket i kalendern, men en del roliga grejer också och sen innan man vet ordet av har det blivit december och vi åker till Mexico.
Det går ganska bra nu helt enkelt. Jag gör inte så hemskt mycker mer än jobbar, tränar och vilar, men det känns rätt för stunden. Därav inte så mycket mer att rapportera. Hälsningar, en tråkmåns.
söndag 20 oktober 2013
Starstruck på Waldemarsudde
I morse vaknade jag klockan 7 av en ganska obehaglig dröm, och somnade inte om. Jag låg och jäste i sängen i en dryg halvtimme, men sen gick jag upp... till en helt oplanerad dag. En lång, oskriven dag - jag var nästan lite orolig. Inga direkta idéer om vad jag skulle göra heller.
Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.
Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.
Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.
Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.
Men det blev otroligt bra allting. En effekt av att jag har haft en svacka (jag skulle till och med kalla det en lättare depression) är att jag funderat en massa och fått ny energi, nu när jag tagit mig ut på andra sidan. En insikt jag kommit till är att jag i stället för att beklaga mig över att jag är så tråkig och aldrig gör nånting, och att jag helt försakar mina kulturella intressen, så kan jag ju faktiskt börja göra saker. Världens mest självklara slutsats, men ändå inte fullt så enkel i praktiken. Jag ÄR ju intresserad av konst, foto, film och faktiskt även teater och annan scenkonst. Och jag har det för mina fötter; jag bor ju för fan i Stockholm.
Så idag åkte jag helt enkelt in till stan, tog spårvagnen ut på Djurgården (jag gillar spårvagn, det känns fortfarande exotiskt i Stockholm) och gick på Waldemarsudde. Jag tittade på Skagenmålarna och gick för mig själv och reflekterade över det jag såg. Det var intressant. Jag tittade på Carl Malmstens möbler och fascinerades över framför allt hans makalösa skåp. Jag gick runt i det som var prins Eugens hem och det hände saker i kroppen, emotionella saker. Det första som nästan gav mig hjärtklappning, eller i alla fall fick mig att dra efter andan, var när jag kom in i en av salongerna och såg Ernst Josphssons Strömkarlen, "the" Strömkarlen. (Jag har kanske varit där och sett den förut, men det har jag i sådana fall glömt.) Jag har inget speciellt förhållande till den, jag tyckte bara att det var häftigt att plötsligt se originalet av en väldigt, väldigt känd målning. Lite som att bli starstruck.
Det andra som hände var att jag såg en av prins Eugens egna målningar, en skogsbacke och en sjö (förmodligen i Tyresö), tidig vår. Jag blev tårögd. Det är så jäkla häftigt när det händer, att kroppen reagerar på något känslomässigt. När jag blir så tagen eller påverkad att det yttrar sig fysiskt. Det är inte så ofta det händer, men det händer och det gör mig själaglad. Det får mig att känna att jag lever.
Allt det här är saker som jag upplever i min ensamhet, men det gör mig ingenting. Visst, jag skriver om det nu, men det är väldigt få som kommer att läsa det. Det viktigaste är hur som helst min egen upplevelse; hur den berikar mitt liv och får det att kännas mer meningsfullt. Även om det "bara" är konst. Eller just därför.
Ingen mer opera, tack
Okej, jag borde vara gammal och mogen nog att kunna konstatera: jag gillar nog inte opera. Jag kan gilla areor eller stycken ur dem, gilla tonen hos vissa sångare och uppskatta det rent musikaliska. Men att se en operaföreställning, nej tack. Igår såg jag - nästan genomled - en komprimerad version av Carmen på Spagettioperan på Regina. Sångarna var jätteduktiga och charmiga, men jag står bara inte ut med dessa mossiga stories - var tvungen att läsa synopsis i programmet för att få en susning om vad fan de höll på med, och det var stormande förälskelser hit och dit, Michaela kommer med bud till Don José från hans mor och by the way så ska de gifta sig; sen blir någon deporterad, Carmen gör slut för att snubben måste gå till jobbet, blir kär i en tjurfäktare i stället och sen mördas hon på slutet av oklar anledning. Herregud!
Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.
Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.
Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.
Dessutom har jag svårt för det övermelodramatiska, hur skådespelarna springer några snabba steg över scenen och stannar upp en en konstlad pose, det vevas med armarna. Det allra värsta är nog ändå hur "dialogen" mellan sångstyckena ska sjungas fram med dessa stora brösttoner. "Älskar du mig ej?" "Neeeej (*vibrato*)" osv.
Nej, det ska mycket till innan jag går på något liknande igen. Men det var trevligt att hänga med mamma lite och bli bjuden på trerättersmiddag.
Den stora behållningen med kvällen var dock att jag träffade min favoritgranne när jag precis var på väg ut och skulle gå till tunnelbanan. Vi stod och pratade i trapphuset ett bra tag, han är så otroligt trevlig och vettig, och så sa han till mig (som ju faktiskt hade piffat upp mig lite): "You look stunning!" Det var riktigt, riktigt fint att höra.
lördag 12 oktober 2013
Jag hjärta volleyboll
Jag älskar verkligen min sport. Jag vet att jag har gnällt lite över föreningslivet och allt ideellt arbete, men själva sporten - den är underbar.
Som idag, matchdag. Jag förberedde mig genom att vara ute i solen på förmiddagen, tog det lugnt. Det är vissa rutiner som är viktiga. Jag måste ha nyrakade, fina ben; jag tar på mig ett speciellt halsband (ett bärnstenshjärta som jag har haft sen jag var liten); idag har jag dessutom nymålade, blå naglar. Det är viktigt att det blir rätt med sömnen och maten, så att jag känner mig fräsch och bra i kroppen när jag kommer till matchen.
Sen känslan när jag kommer till hallen. Jag vet inte hur många tusen gånger jag har varit i Forsgrenska hallen. När man kommer dit på helgerna är det speciellt. Direkt när man kommer in i byggnaden och börjar gå uppför trapporna hör man det signifikanta ljudet av volleybollmatch. Lag som tjoar över en vunnen boll, visselpiporna, bollstudsar. Jag kommer i stämning direkt.
Idag var det vårt c-lag som spelade innan. Jag kom tidigt så jag hann se en större del av matchen, och det var direkt rörande. De var så himla duktiga och kämpade och lyckades ta två set av ett bättre lag. Sen var det vår tur. Jag är i en bra period nu, det flyter. Det är en så otroligt skön känsla att jobba hårt med kroppen och få den att göra som jag vill. I min roll som spelfördelare är min uppgift att få andra att glänsa, och det är så kul när det blir så. Jag jobbar upp en servemottagning och passar till någon av hjältinnorna i laget som sätter en stenhård smash i golvet på andra sidan. Det är kraftfullt och härligt. Sen springer alla in mot mitten av plan och jublar och kör vår grej, man gör high ten lite till höger och vänster, strålar och ställer upp sig inför nästa serve; planerar vad som ska ske i nästa boll, stämmer av, peppar.
Jag känner mig som Ribéry.
(Sen råkade vi förlora matchen idag, eftersom motståndarna var ett nummer för stora för oss, men det gjorde inte så mycket. Spelar man riktigt bra och uppnår den här euforiska kämpaglöden, då gör det inte så mycket att få spö.)
Som idag, matchdag. Jag förberedde mig genom att vara ute i solen på förmiddagen, tog det lugnt. Det är vissa rutiner som är viktiga. Jag måste ha nyrakade, fina ben; jag tar på mig ett speciellt halsband (ett bärnstenshjärta som jag har haft sen jag var liten); idag har jag dessutom nymålade, blå naglar. Det är viktigt att det blir rätt med sömnen och maten, så att jag känner mig fräsch och bra i kroppen när jag kommer till matchen.
Sen känslan när jag kommer till hallen. Jag vet inte hur många tusen gånger jag har varit i Forsgrenska hallen. När man kommer dit på helgerna är det speciellt. Direkt när man kommer in i byggnaden och börjar gå uppför trapporna hör man det signifikanta ljudet av volleybollmatch. Lag som tjoar över en vunnen boll, visselpiporna, bollstudsar. Jag kommer i stämning direkt.
Idag var det vårt c-lag som spelade innan. Jag kom tidigt så jag hann se en större del av matchen, och det var direkt rörande. De var så himla duktiga och kämpade och lyckades ta två set av ett bättre lag. Sen var det vår tur. Jag är i en bra period nu, det flyter. Det är en så otroligt skön känsla att jobba hårt med kroppen och få den att göra som jag vill. I min roll som spelfördelare är min uppgift att få andra att glänsa, och det är så kul när det blir så. Jag jobbar upp en servemottagning och passar till någon av hjältinnorna i laget som sätter en stenhård smash i golvet på andra sidan. Det är kraftfullt och härligt. Sen springer alla in mot mitten av plan och jublar och kör vår grej, man gör high ten lite till höger och vänster, strålar och ställer upp sig inför nästa serve; planerar vad som ska ske i nästa boll, stämmer av, peppar.
Jag känner mig som Ribéry.
(Sen råkade vi förlora matchen idag, eftersom motståndarna var ett nummer för stora för oss, men det gjorde inte så mycket. Spelar man riktigt bra och uppnår den här euforiska kämpaglöden, då gör det inte så mycket att få spö.)
fredag 11 oktober 2013
En period av upp och ner
Det har varit några väldigt känslofyllda veckor, som gått både i dur och moll. Jag har varit rejält nere, med allt vad det innebär av grubbel och tvivel - på allt. Kanske har det utlösts av att bubblan jag befunnit mig i det senaste dryga året har spruckit, eller också har bubblan spruckit på grund av att jag blivit deppig och ifrågasättande. Sprucken är den i alla fall, och den kommer inte bli hel igen, utan det finns bara en väg ut och den är väldigt sorglig för båda inblandade. För mig känns det förfärligt, och ändå är det inte mig det är mest synd om i det här.
Min depression ska jag inte älta om här. Den är inte värre än att jag kan jobba och fungera ungefär som normalt, men jag har varit lättretlig, gråtmild och brottats med den vanliga gamla byken. Det blir så ibland. Sen går det över. Jobbigt så länge det varar, men det är ingen fara med mig.
Det har dessutom funnits ljusglimtar också. Jag hade några fina dagar i London; fina i bemärkelsen soliga och varma (uteserveringsvarma), men också så tillvida att jag gick runt och njöt och trivdes. Dessutom träffade jag härliga människor alla tre kvällarna jag var där. Allra roligast var att återse Jacki och Colin från vår underbara Indien-semester i vintras. Det är så jäkla kul när sånt där blir av. Man träffar folk man verkligen gillar och får kontakt med, och så säger man att man ska höras av och ses, men det rinner så lätt ut i sanden. På kort tid lär man inte känna varandra så himla bra, man åker hem till sitt och så kommer alla goda avsikter på skam. Men inte den här gången. Jacki har varit bra på att höra av sig då och då, och när jag nu åkte dit hade de möjlighet att åka in till London och träffa mig. Kul!
Den allra senaste veckan har jag också haft några riktigt fina möten som har lyft mig. Jag hade en spontan, härlig, vindränkt och kärleksfull kväll med några av mina närmaste vänner förra helgen. I veckan har jag sedan haft två väldigt personliga och intressanta samtal med olika personer. De har gjort mig glatt förvånad. Det är nästan som en sorg i mitt liv att det är så svårt att komma nära andra människor, frånsett sådana man redan känner väldigt bra. Nu blev jag överbevisad - det går visst. I det ena fallet åt jag lunch med en kollega som jag egentligen inte känner, men vi satt och pratade i 1,5 timme och häpnade båda över hur lika vi är i hur vi tänker. Hon skulle kunna bli en vän, om vi fortsätter på samma linje.
Som alltid med svackor går jag alltid stärkt ur dem. Allt det här ifrågasättandet har en uppsida. När spiralen börjar vända uppåt igen får jag en massa insikter och motivation att förändra saker. I stället för att älta hur värdelös jag är, får jag idéer om hur jag ska jobba med mig själv för att bli lite bättre. Det är en skön känsla. Den börjar infinna sig nu. Även om jag har en slags sorgearbete att ta mig igenom samtidigt.
Min depression ska jag inte älta om här. Den är inte värre än att jag kan jobba och fungera ungefär som normalt, men jag har varit lättretlig, gråtmild och brottats med den vanliga gamla byken. Det blir så ibland. Sen går det över. Jobbigt så länge det varar, men det är ingen fara med mig.
 |
| Kaffe, scones och marmelad - på uteservering! |
 |
| Otroligt mysig bakgata i samma kvarter som mitt hotell (Bathurst Mews). |
 |
| Spitalfields market. |
Som alltid med svackor går jag alltid stärkt ur dem. Allt det här ifrågasättandet har en uppsida. När spiralen börjar vända uppåt igen får jag en massa insikter och motivation att förändra saker. I stället för att älta hur värdelös jag är, får jag idéer om hur jag ska jobba med mig själv för att bli lite bättre. Det är en skön känsla. Den börjar infinna sig nu. Även om jag har en slags sorgearbete att ta mig igenom samtidigt.
fredag 20 september 2013
Snart: Mind the gap
Jag varit på några exotiska resor, två bara i år, men nu ska jag till London och det känns nästan lika exotiskt. Eller snarare: jag ser fram emot det lika mycket och har nästan lite resfeber.
Att resa i Europa är väl knappast särskilt märkvärdigt. Det är lättillgängligt, man kan flyga till London för några hundralappar över en helg om man vill. Men den där staden har ändå ett magiskt skimmer för mig. Jag har varit där kanske 4-5 gånger, men senast var det för säkert 15 år sen. Ändå är känslorna starka. Jag älskar tunnelbanan, att allt känns lite skitigt och ingrott. Jag älskar fönstren som man drar upp för att öppna och smala hotelltrappor som är klädda i heltäckningsmatta - alla såna hopplösa företeelser. Jag läntar efter att få köpa degiga trekantsmackor till lunch och sätta mig i en park och titta på sjöfåglar i dammen. Vandra runt lite planlöst. Shoppa saker som inte går att hitta hemma.
Jag får inte alls samma känsla av andra städer. Tvärtom är jag en av få som inte omedelbart älskar Paris och Rom - de gör inte så mycket för mig, jag kan inte greppa dem och jag känner mig inte hemma där.
Jag var mycket noga med att boka ett hotell med fri wifi, så det är inte omöjligt att det kommer en inlägg eller två därifrån.
Att resa i Europa är väl knappast särskilt märkvärdigt. Det är lättillgängligt, man kan flyga till London för några hundralappar över en helg om man vill. Men den där staden har ändå ett magiskt skimmer för mig. Jag har varit där kanske 4-5 gånger, men senast var det för säkert 15 år sen. Ändå är känslorna starka. Jag älskar tunnelbanan, att allt känns lite skitigt och ingrott. Jag älskar fönstren som man drar upp för att öppna och smala hotelltrappor som är klädda i heltäckningsmatta - alla såna hopplösa företeelser. Jag läntar efter att få köpa degiga trekantsmackor till lunch och sätta mig i en park och titta på sjöfåglar i dammen. Vandra runt lite planlöst. Shoppa saker som inte går att hitta hemma.
Jag får inte alls samma känsla av andra städer. Tvärtom är jag en av få som inte omedelbart älskar Paris och Rom - de gör inte så mycket för mig, jag kan inte greppa dem och jag känner mig inte hemma där.
Jag var mycket noga med att boka ett hotell med fri wifi, så det är inte omöjligt att det kommer en inlägg eller två därifrån.
tisdag 10 september 2013
Luften har gått ur
För första gången, vad jag kan minnas, är jag in i märgen trött på att jobba ideellt. Jag vill bara inte längre.
Alltsedan mellanstadiet, då jag debuterade som aktiv i elevrådet, har jag varit engagerad i saker. Jag har konstant suttit i ett otal styrelser, elevkårer, varit mentor, coachat och utbildat. Jag har hjälpt till, ställt upp, fixat och administrerat. Just nu står det mig plötsligt upp i halsen.
Allt är inte jobbigt, allt hänger inte på mig, men tillräckligt mycket. Även i åtaganden som inte är så betungande ruvar problem. Överallt problem. Jag orkar inte med det, alla dessa problem gör mig illamående, och jag vill bara fly från allt. Jag vill bara vara fri; jag vill råda över min fritid och göra sånt jag vill, inte sånt jag måste (eller upplever att jag måste).
Varifrån det här kommer, och varför det kommer just nu, vet jag inte riktigt. Min korta och enda mandatperiod i det nationella förbundets styrelse gjorde definitivt sitt till. Det var där allergin mot problem utvecklades och jag har inte blivit kvitt den. Utöver det är det nog en kombination av flera saker. Så här efter sommaren, när semesterkänslan fortfarande hänger kvar, åtminstone som ett skirt minne, är frihetslängtan extra stor. Och just den perioden råkar sammanfalla att väldigt mycket ska fixas och komma på plats, till exempel inför en idrottssäsong som ska sättas igång. Dålig kombo.
Dessutom spelar det faktiskt in att jag börjat spela golf och blivit besatt av det. Jag vill lägga min lediga tid på att träna eller spela golf, så länge säsongen nu tillåter. Jag vill spendera mina helger på att gå sköna 18-hålsrundor, inte åka på träningsläger eller sitta hemma och administrera.
Jag vet inte, det kanske går över. Eller så har jag bara blivit less. Jag har dragit mitt strå till stacken, minst sagt, och nu finns det ingen energi kvar längre till att jobba för andra.
På tal om det måste jag nu övegå till att förbereda styrelsemötet i morgon kväll. Jag är ju trots allt ordförande.
Alltsedan mellanstadiet, då jag debuterade som aktiv i elevrådet, har jag varit engagerad i saker. Jag har konstant suttit i ett otal styrelser, elevkårer, varit mentor, coachat och utbildat. Jag har hjälpt till, ställt upp, fixat och administrerat. Just nu står det mig plötsligt upp i halsen.
Allt är inte jobbigt, allt hänger inte på mig, men tillräckligt mycket. Även i åtaganden som inte är så betungande ruvar problem. Överallt problem. Jag orkar inte med det, alla dessa problem gör mig illamående, och jag vill bara fly från allt. Jag vill bara vara fri; jag vill råda över min fritid och göra sånt jag vill, inte sånt jag måste (eller upplever att jag måste).
Varifrån det här kommer, och varför det kommer just nu, vet jag inte riktigt. Min korta och enda mandatperiod i det nationella förbundets styrelse gjorde definitivt sitt till. Det var där allergin mot problem utvecklades och jag har inte blivit kvitt den. Utöver det är det nog en kombination av flera saker. Så här efter sommaren, när semesterkänslan fortfarande hänger kvar, åtminstone som ett skirt minne, är frihetslängtan extra stor. Och just den perioden råkar sammanfalla att väldigt mycket ska fixas och komma på plats, till exempel inför en idrottssäsong som ska sättas igång. Dålig kombo.
Dessutom spelar det faktiskt in att jag börjat spela golf och blivit besatt av det. Jag vill lägga min lediga tid på att träna eller spela golf, så länge säsongen nu tillåter. Jag vill spendera mina helger på att gå sköna 18-hålsrundor, inte åka på träningsläger eller sitta hemma och administrera.
Jag vet inte, det kanske går över. Eller så har jag bara blivit less. Jag har dragit mitt strå till stacken, minst sagt, och nu finns det ingen energi kvar längre till att jobba för andra.
På tal om det måste jag nu övegå till att förbereda styrelsemötet i morgon kväll. Jag är ju trots allt ordförande.
tisdag 3 september 2013
Vad ska man tycka?
I morgon kommer Obama till Stockholm. Det tycker jag är lite fint. Det blir trafikkaos och kostar samhället miljarders, säkert, men jag tycker ändå att det är fint. Jag gillar verkligen honom (såvitt jag kan bedöma från min horizont).
När vi var i Panama bodde vi två nätter på ett litet hotell med bara amerikaner. Och det var verkligen litet, bara 6-7 rum, så det blev så att vi pratade med alla; rentav umgicks på kvällarna när alla hängde i restaurangen/baren/verandan/lobbyn. Ett par som vi satt och pratade en del med, och som vi tyckte var trevliga om än överdrivet pratglada, frågade oss vad vi i Sverige tycker om Obama. Vi svarade entusiastiskt att vi gillar honom. (Även om det så klart finns kritiska röster, men nog är det väl så att hans framtoning och politiska inriktning känns ganska behaglig och bekant for oss.) Det var uppenbarligen fel svar. Det satte igång en mycket lång och upprörd monolog (om än framförd av två personer, mer eller mindre i mun på varandra).
Det var ganska plågsamt att lyssna på, eftersom det var så onyanserat och lätt besvärande att varken få en syl i vädret eller känna att det var lönt att invända om man hade fått chansen. De var ärkerepublikaner som drog alla valser om hur han förstörde deras land, inskränkte amerikanernas frihet och valfrihet, spred lögner, osv, osv. De påstod att konceptet med sjukförsäkringar för de obemedlade bygger på helt falska grunder (och dessutom stjäl pengar från hederliga amerikaner och yada, yada). De hävdade att det inte är sant att en stor del av den amerikanska befolkningen inte har råd att söka vård när det blir sjuka.
Som sagt, man fick inte en syl i vädret, men vad skulle man ha sagt? Även om varken jag eller Kajsa blev övertygade om vad de sa är det ju svårt att komma som en liten svensk och hävda att man vet mer än de själva om hur det står till i deras land. För vad vet man - egentligen? Vad är mediabilder, och stor del av dem är sanna?
Jag tycker att det är ett problem över hvuud taget, när man förväntas ha en åsikt om något. Hur mycket vet man? Hur mycket är egen kunskap, inhämtad från källan? Väldigt, väldigt lite, skulle jag vilja påstå. Jag blir alltid obstinant när folk slänger sig med "sanningar" som saker och inte kan redogöra hur de vet att det är på det sättet. När jag frågar får jag svaret: "Men så ÄR det ju." Jag lovar, det har hänt ett antal gånger. Själv aktar jag mig väldigt noga för att slänga mig med påståenden över huvud taget. Jag tycker nog en massa saker, men jag uttalar dem inte vitt och brett. Skulle jag bli ertappad av någon som ber mig redovisa mina argument och/eller fakta och jag inte skulle kunna svara - det skulle aldrig vara värt det. Men det verkar jag vara ganska ensam om.
När vi var i Panama bodde vi två nätter på ett litet hotell med bara amerikaner. Och det var verkligen litet, bara 6-7 rum, så det blev så att vi pratade med alla; rentav umgicks på kvällarna när alla hängde i restaurangen/baren/verandan/lobbyn. Ett par som vi satt och pratade en del med, och som vi tyckte var trevliga om än överdrivet pratglada, frågade oss vad vi i Sverige tycker om Obama. Vi svarade entusiastiskt att vi gillar honom. (Även om det så klart finns kritiska röster, men nog är det väl så att hans framtoning och politiska inriktning känns ganska behaglig och bekant for oss.) Det var uppenbarligen fel svar. Det satte igång en mycket lång och upprörd monolog (om än framförd av två personer, mer eller mindre i mun på varandra).
Det var ganska plågsamt att lyssna på, eftersom det var så onyanserat och lätt besvärande att varken få en syl i vädret eller känna att det var lönt att invända om man hade fått chansen. De var ärkerepublikaner som drog alla valser om hur han förstörde deras land, inskränkte amerikanernas frihet och valfrihet, spred lögner, osv, osv. De påstod att konceptet med sjukförsäkringar för de obemedlade bygger på helt falska grunder (och dessutom stjäl pengar från hederliga amerikaner och yada, yada). De hävdade att det inte är sant att en stor del av den amerikanska befolkningen inte har råd att söka vård när det blir sjuka.
Som sagt, man fick inte en syl i vädret, men vad skulle man ha sagt? Även om varken jag eller Kajsa blev övertygade om vad de sa är det ju svårt att komma som en liten svensk och hävda att man vet mer än de själva om hur det står till i deras land. För vad vet man - egentligen? Vad är mediabilder, och stor del av dem är sanna?
Jag tycker att det är ett problem över hvuud taget, när man förväntas ha en åsikt om något. Hur mycket vet man? Hur mycket är egen kunskap, inhämtad från källan? Väldigt, väldigt lite, skulle jag vilja påstå. Jag blir alltid obstinant när folk slänger sig med "sanningar" som saker och inte kan redogöra hur de vet att det är på det sättet. När jag frågar får jag svaret: "Men så ÄR det ju." Jag lovar, det har hänt ett antal gånger. Själv aktar jag mig väldigt noga för att slänga mig med påståenden över huvud taget. Jag tycker nog en massa saker, men jag uttalar dem inte vitt och brett. Skulle jag bli ertappad av någon som ber mig redovisa mina argument och/eller fakta och jag inte skulle kunna svara - det skulle aldrig vara värt det. Men det verkar jag vara ganska ensam om.
måndag 29 juli 2013
Semester - halvtid
Jag har hittills inte genomfört något av mina sommar-/semesterprojekt. Jag har inte sålt mina utsorterade cd-skivor, lämnat in bilen för att fixa framskärmen eller ens öppnat spanskaböckerna. Jag har inte frostat av frysen, inte fixat backup på mina digitala bilder och inte kollat igenom mina PPM-placeringar. Trots horder av ledig tid har jag varken gått på museum inne i stan eller hyrt kajak. I morgon åker jag och hälsar på pappa i Norrtälje, och sen far Kajsa och jag iväg på vår roadtrip, och sen är semestern slut.
Men det gör ingenting.
Jag borde ha lärt mig att det sällan blir särskilt mycket av de där planerade projekten. Man gör andra saker i stället; sånt som faller en in. Eller gör ingenting och behöver inte känna sig mindre duktig för det. Det är inte fy skam att vara duktig på att slappa och koppla bort jobbet och ha det bra helt utan ett digert program.
Dessutom HAR jag ju faktiskt gjort en del också. Jag har varit på golfresa, campat på Utö, badat en massa, träffat lite folk och tränat på dagtid - en otrolig lyx för mig. Och, som sagt, det är otroliga två veckor kvar av semestern också! Kajsa och jag har haft en grundlig genomgång av vår fantastiska campingbil, som blir vårt hem under de kommande 10 dagarna eller så. Det ska bli otroligt kul! Lagom planerat - dvs lite planer men mycket stor flexibilitet - och inslag av äventyr. Packning pågår.
Men det gör ingenting.
Jag borde ha lärt mig att det sällan blir särskilt mycket av de där planerade projekten. Man gör andra saker i stället; sånt som faller en in. Eller gör ingenting och behöver inte känna sig mindre duktig för det. Det är inte fy skam att vara duktig på att slappa och koppla bort jobbet och ha det bra helt utan ett digert program.
Dessutom HAR jag ju faktiskt gjort en del också. Jag har varit på golfresa, campat på Utö, badat en massa, träffat lite folk och tränat på dagtid - en otrolig lyx för mig. Och, som sagt, det är otroliga två veckor kvar av semestern också! Kajsa och jag har haft en grundlig genomgång av vår fantastiska campingbil, som blir vårt hem under de kommande 10 dagarna eller så. Det ska bli otroligt kul! Lagom planerat - dvs lite planer men mycket stor flexibilitet - och inslag av äventyr. Packning pågår.
torsdag 25 juli 2013
Solocampar
Jag ligger i ett tält, på ett mycket bekvämt thermarest och uppblåsbar kudde, lyssnar på min stjärnmärkt-lista på Spotify (dvs den bästa musik jag över huvud taget kan tänka mig), läser med ficklampa och ser hur mörkret lägrar sig utanför. Fram till för ett tag sen satt jag nere på stranden och såg på solnedgången, drack rödvin och läste samma fantastiska roman (bengt ohlsson, han är magnifik; lika bra som John irwing och mina andra absoluta favoriter).
Det kanske är sorgligt att åka ensam till utö och kampa, men so be it. Jag njuter i fulla drag. den här dagen har varit fantastisk. Jag kom hit kl 10, gick direkt och hyrde en cykel - en underbar, oväxlad sak med cykelkorg - trampade sen till campingen och slog upp mitt tält. Sen for jag till klipporna och badade och låg i solen. När jag tröttnade cyklade jag vidare lite planlöst. Underbart att rulla fram på grusvägar och stigar, genom barrskog, förbi fårhagar, ner till havet. Jag stannade och plockade blåbär, betraktade en stilig spillkråka, stte mig på en klippa och bara njöt.
Nu framåt kvällen har jag strosat runt i gruvbyn, tog ett glas vin på värdshuset och åt sen en utsökt middag på dannekrogen. när jag kom fram till (den charmige) hovmästaren och närmast ursäktande sa: "jag skulle vilja äta här och jag är alldeles ensam" utbrast han spontant: "gud, vad skönt" och fick mig att känna mig väldigt välkommen. Han höll mig lätt på axeln när han visade mig till mitt bord, och sen bjöd han mig av lite oklar anledning på kaffet. Det kändes så himla, himla bra.
Jag har förvisso inget problem med att göra saker själv och bryr mig inte jättemycket om vad andra kan tänkas tycka om det, men helt oberörd är jag inte heller. Det var så skönt att mötas av någon som från hjärtat inte heller tyckte nåt om det utan tog emot mig som en betydelsefull gäst.
Jag hade hoppats på att A skulle komma hit i morgon och att jag skulle få visa honom denna underbara ö. Nu blir det inte så, men det käns helt ok. Antingen stannar jag kvar ändå. Jag är HELT FRI att göra vad jag vill. Det är så värt.
Det kanske är sorgligt att åka ensam till utö och kampa, men so be it. Jag njuter i fulla drag. den här dagen har varit fantastisk. Jag kom hit kl 10, gick direkt och hyrde en cykel - en underbar, oväxlad sak med cykelkorg - trampade sen till campingen och slog upp mitt tält. Sen for jag till klipporna och badade och låg i solen. När jag tröttnade cyklade jag vidare lite planlöst. Underbart att rulla fram på grusvägar och stigar, genom barrskog, förbi fårhagar, ner till havet. Jag stannade och plockade blåbär, betraktade en stilig spillkråka, stte mig på en klippa och bara njöt.
Nu framåt kvällen har jag strosat runt i gruvbyn, tog ett glas vin på värdshuset och åt sen en utsökt middag på dannekrogen. när jag kom fram till (den charmige) hovmästaren och närmast ursäktande sa: "jag skulle vilja äta här och jag är alldeles ensam" utbrast han spontant: "gud, vad skönt" och fick mig att känna mig väldigt välkommen. Han höll mig lätt på axeln när han visade mig till mitt bord, och sen bjöd han mig av lite oklar anledning på kaffet. Det kändes så himla, himla bra.
Jag har förvisso inget problem med att göra saker själv och bryr mig inte jättemycket om vad andra kan tänkas tycka om det, men helt oberörd är jag inte heller. Det var så skönt att mötas av någon som från hjärtat inte heller tyckte nåt om det utan tog emot mig som en betydelsefull gäst.
Jag hade hoppats på att A skulle komma hit i morgon och att jag skulle få visa honom denna underbara ö. Nu blir det inte så, men det käns helt ok. Antingen stannar jag kvar ändå. Jag är HELT FRI att göra vad jag vill. Det är så värt.
måndag 22 juli 2013
Väldigt omärkvärdig semester, så här långt
Man skulle kunna tro att den här så kallade bloggen somnat in för gott. Eller man kanske kunde tycka att den borde göra det, eftersom varken jag eller någon annan är här. Men jag fick lite ny energi när jag igår fick meddelande om att någon kommenterat på ett inlägg. Förvisso var det på ett flera månader gammalt inlägg, skrivet av "Anonym" och på norska. Dessutom handlade det inte om något jag skrivit, utan om vilka kroppsvätskor som är och inte är inblandade i analsex. Men ändå...
Allvarligt talat; jag skulle kanske vara lite mer ambitiös med att skriva om jag samtidigt orkade och ville berätta för fler att jag gör det. Men å andra sidan handlar det här inte så mycket om ambition. Det är skönt att skriva ibland - och om det är 0, 10 eller 100 läsare av det spelar mindre roll. Jag var extremt produktiv på flera sätt när jag var yngre, och det mesta av min kreativitet och behov av att uttrycka mig har tyvärr falnat. Men det har inte dött och ibland vill jag skriva, bara. Så bloggen får bli kvar, helt utan krav eller förväntningar - från någon.
De senaste månaderna har dock den mesta energin gått åt att klara av framför allt jobbet. Det har också varit lite strul med mannen jag träffar, vilket till min stora förvåning gjort mig helt förtvivlad. Trots att det egentligen inte är "en siffra rätt" med honom finns det några siffror som är väldigt rätt, och han har kommit att betyda mycket. Men allt det där är under kontroll för stunden.
Att jag plockar fram datorn just nu är inte bara den norska kommentarens förtjänst, utan beror också på det faktum att jag nu äntligen har semester. Ett stort lugn har lägrat sig. Och jag har de närmaste 10 dagarna eller så ingen egentlig plan utan bara oändliga mängder av tid att disponera. Det gör mig lite orolig. Jag vill inte känna att jag bara slösar bort semestern på "ingenting". Så kände jag inte innan, eftersom jag tänkte att jag alltid kan spela golf - här, där, ensam eller med diverse folk - men jag har väldigt ont i handen. Det är antingen en överbelastningsskada, en inflammation i några ledband eller så, eller kanske både och. Men det gör väldigt ont när jag spelar, vilket naturligtvis gör det omöjligt. Jag kan döva det med Ipren, så att det efter typ hål 3 eller så går bra, men det känns inte riktigt... långsiktigt. Det bästa vore förstås att bara vila i några veckor, men det känns outhärdligt med tanke på att inställningen och viljan säger: spela varje dag.
Nu i kväll började jag därför titta på flygresor och överväga olika alternativ för att åka bort några dagar. Jag har inte riktigt någon lust, ingen destination som lockar extremt mycket och det kommer inte bli billigt. Det är en fin sommar, och jag känner inget omedelbart behov av att lämna landet. Det känns ju heller inte vettigt att lägga ut x antal tusenlappar på att åka bort nånstans bara för att jag har ont i handen och inte kan spela golf.
Nåja, det är i-landsproblem. Antingen struntar jag i pengarna och drar nånstans i alla fall, eller så håller jag mig hemmavid och gör vettiga saker ändå. Det kommer inte bli dåligt. Det är skönt att vara hemma också. Idag har jag varit och badat, cyklat i sakta mak in till stan och tagit TBE-spruta, lagat ett lass mat och tagit en kvällspromenad. Igår städade jag, spelade golf med A, gymmade och tittade på Varg Veum på tv. Där emellan har jag suttit och läst, ringt och pratat med folk som jag inte tycker att jag hinner ringa annars, jag har lyssnat på musik, tvättat bilen och suttit i min trädgård. Alltså, det är inga dåliga dagar. Det är bra, lediga och fria dagar. Som en en typisk lördag, men som en i raden av massor av lördagar, utan någon ångest över att helgen snart är slut och man måste jobba igen. (Till saken hör också att jag ju redan haft två fantastiska semestrar i år, så jag känner inte att jag måste maxa med en massa resor och häftiga upplevelser.)
Och den där kommentaren från Norge, jag ids inte ens ta bort den. Det kanske gjord någon nöjd att få ha skrivit den, vad vet jag. Grattis till dig, lilla gubben. I couldn't care less.
Allvarligt talat; jag skulle kanske vara lite mer ambitiös med att skriva om jag samtidigt orkade och ville berätta för fler att jag gör det. Men å andra sidan handlar det här inte så mycket om ambition. Det är skönt att skriva ibland - och om det är 0, 10 eller 100 läsare av det spelar mindre roll. Jag var extremt produktiv på flera sätt när jag var yngre, och det mesta av min kreativitet och behov av att uttrycka mig har tyvärr falnat. Men det har inte dött och ibland vill jag skriva, bara. Så bloggen får bli kvar, helt utan krav eller förväntningar - från någon.
De senaste månaderna har dock den mesta energin gått åt att klara av framför allt jobbet. Det har också varit lite strul med mannen jag träffar, vilket till min stora förvåning gjort mig helt förtvivlad. Trots att det egentligen inte är "en siffra rätt" med honom finns det några siffror som är väldigt rätt, och han har kommit att betyda mycket. Men allt det där är under kontroll för stunden.
Att jag plockar fram datorn just nu är inte bara den norska kommentarens förtjänst, utan beror också på det faktum att jag nu äntligen har semester. Ett stort lugn har lägrat sig. Och jag har de närmaste 10 dagarna eller så ingen egentlig plan utan bara oändliga mängder av tid att disponera. Det gör mig lite orolig. Jag vill inte känna att jag bara slösar bort semestern på "ingenting". Så kände jag inte innan, eftersom jag tänkte att jag alltid kan spela golf - här, där, ensam eller med diverse folk - men jag har väldigt ont i handen. Det är antingen en överbelastningsskada, en inflammation i några ledband eller så, eller kanske både och. Men det gör väldigt ont när jag spelar, vilket naturligtvis gör det omöjligt. Jag kan döva det med Ipren, så att det efter typ hål 3 eller så går bra, men det känns inte riktigt... långsiktigt. Det bästa vore förstås att bara vila i några veckor, men det känns outhärdligt med tanke på att inställningen och viljan säger: spela varje dag.
Nu i kväll började jag därför titta på flygresor och överväga olika alternativ för att åka bort några dagar. Jag har inte riktigt någon lust, ingen destination som lockar extremt mycket och det kommer inte bli billigt. Det är en fin sommar, och jag känner inget omedelbart behov av att lämna landet. Det känns ju heller inte vettigt att lägga ut x antal tusenlappar på att åka bort nånstans bara för att jag har ont i handen och inte kan spela golf.
Nåja, det är i-landsproblem. Antingen struntar jag i pengarna och drar nånstans i alla fall, eller så håller jag mig hemmavid och gör vettiga saker ändå. Det kommer inte bli dåligt. Det är skönt att vara hemma också. Idag har jag varit och badat, cyklat i sakta mak in till stan och tagit TBE-spruta, lagat ett lass mat och tagit en kvällspromenad. Igår städade jag, spelade golf med A, gymmade och tittade på Varg Veum på tv. Där emellan har jag suttit och läst, ringt och pratat med folk som jag inte tycker att jag hinner ringa annars, jag har lyssnat på musik, tvättat bilen och suttit i min trädgård. Alltså, det är inga dåliga dagar. Det är bra, lediga och fria dagar. Som en en typisk lördag, men som en i raden av massor av lördagar, utan någon ångest över att helgen snart är slut och man måste jobba igen. (Till saken hör också att jag ju redan haft två fantastiska semestrar i år, så jag känner inte att jag måste maxa med en massa resor och häftiga upplevelser.)
Och den där kommentaren från Norge, jag ids inte ens ta bort den. Det kanske gjord någon nöjd att få ha skrivit den, vad vet jag. Grattis till dig, lilla gubben. I couldn't care less.
fredag 21 juni 2013
Inga små grodor
För första gången jag kan minnas firar jag inte midsommar. Jag är mol allena. Jag har inte ätit sill och druckit snaps och sjungit utan stekte en bit lax, drack vitt vin och lyssnade på jethro tull.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.
tisdag 4 juni 2013
om att utnyttja tiden
Jag skriver och kommunicerar hela dagarna. När kvällen kommer är orden slut. Kan det vara så? Är det därför bloggen blivit mer eller mindre övergiven? Eller är det för att jag är omotiverad över att ingen läser? Att bloggande är iskallt? Det är nog ja och nej på alla frågorna. Inte för att jag bryr mig om det är trendigt att blogga eller inte, men det finns ju onekligen andra medier där man uttrycka sig både mer lättillgängligt och mer direkt, rentav visuellt.
Jag kan säga så mycket i alla fall att jag tänker inte skylla på att jag inte har tid. Tid har man alltid. I alla fall om man som jag lever utan familj som man måste umgås med. Jag jobbar ganska mycket, lägger mycket tid på golf och träning, är ordförande i två föreningar, men jag påstår ändå att jag har tid. Mycket att göra betyder inte automatiskt att tiden inte räcker till. Jag är inte i full aktion under dygnets alla vakna timmar, verkligen inte. Jag åker t ex pendeltåg (som nu) två timmar om dagen. Då är det inte mycket aktion kan jag lova.
Om inte annat skulle jag kunna breda ut mig -här i min alldeles egna blogg - om politik, världens orättvisor och inlägg i samhällsdebatten. Det är bara det att jag har så svårt att engagera mig. Jag får flyktkänslor när jag läser och hör om kravaller, inbördeskrig, asylärenden och nätmobbing. Jag distanserar mig och önskar att det inte fanns. När man får höra: Du kan göra skillnad, tänker jag: "Nej, det kan jag inte alls." Det är alltför stora frågor. Om jag skulle göra något skulle det bli en droppe i havet, om ens det.
Detta gör mig kanske till en hemsk människa, men jag känner faktiskt inte så. Dels tror jag att det är mänskligt att känna så, dels är jag inte en passiv, egoistisk person som inte gör något för någon eller för världen jag lever i. Jag hjälper folk på olika sätt, jag källsorterar, jag upprörs och reagerar på vissa saker, även om det inte är "rätt" saker.
Det är faktiskt något jag har lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Det gagnar ingen.
Jag kan säga så mycket i alla fall att jag tänker inte skylla på att jag inte har tid. Tid har man alltid. I alla fall om man som jag lever utan familj som man måste umgås med. Jag jobbar ganska mycket, lägger mycket tid på golf och träning, är ordförande i två föreningar, men jag påstår ändå att jag har tid. Mycket att göra betyder inte automatiskt att tiden inte räcker till. Jag är inte i full aktion under dygnets alla vakna timmar, verkligen inte. Jag åker t ex pendeltåg (som nu) två timmar om dagen. Då är det inte mycket aktion kan jag lova.
Om inte annat skulle jag kunna breda ut mig -här i min alldeles egna blogg - om politik, världens orättvisor och inlägg i samhällsdebatten. Det är bara det att jag har så svårt att engagera mig. Jag får flyktkänslor när jag läser och hör om kravaller, inbördeskrig, asylärenden och nätmobbing. Jag distanserar mig och önskar att det inte fanns. När man får höra: Du kan göra skillnad, tänker jag: "Nej, det kan jag inte alls." Det är alltför stora frågor. Om jag skulle göra något skulle det bli en droppe i havet, om ens det.
Detta gör mig kanske till en hemsk människa, men jag känner faktiskt inte så. Dels tror jag att det är mänskligt att känna så, dels är jag inte en passiv, egoistisk person som inte gör något för någon eller för världen jag lever i. Jag hjälper folk på olika sätt, jag källsorterar, jag upprörs och reagerar på vissa saker, även om det inte är "rätt" saker.
Det är faktiskt något jag har lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Det gagnar ingen.
tisdag 7 maj 2013
Panama del 4
Idag kom jag till jobbet kl 7.30 och gick därifrån vid 19. När jag kom hem, framåt åtta, var jag så trött och frustrerad att jag kände mig gråtfärdig. Och den första riktiga försommardagen har jag suttit inlåst på ett kontor. Bittert! Semestern känns vid det här laget väldigt avlägsen. Men jag har ju sagt att jag skulle avsluta odyssén, so here we go:
Dag 11-12: Vi insåg ganska tidigt att det skulle bli lite problematiskt att ta sig ifrån Bocas del Toro, eftersom vi tänkte åka på Annandag påsk då precis alla andra skulle åka hem också. Att flyga hem var bara att glömma, och vi hade heller ingen lust att sitta på buss till Panama city i 10 timmar, men jag kom på den briljanta idén att åka tillbaka till David och ta flyget därifrån. Det var inget problem att boka.
Efter lite pyssel kunde vi ta oss dit också. Vi delade en taxi med tre andra; 25 dollar per huvud för tre timmars färd kändes helt ok. Det blev några timmar över i David innan flyget, som vi spenderade vid en hotellpool och hade det utmärkt bra, trots att det var typ 40 grader.
Väl framme i Panama city hoppade vi på en buss och åkte en dryg timme längst Interamericana och klev av vid ett ställe vi identifierat via min guidebok - som är väldigt bra att ha även om Kajsa hånar mig lite för den. (Åka buss i Panama är väldigt smidigt. Det finns hur många som helst och de går tätt. Vi blev inte klara över om det fanns någon tidtabell, eller om principen är att bussen går när den är full. Vi lutar åt det senare alternativet.)
El Palmar visade sig vara en liten pärla. Ett pytteställe med några schyssta villor, några surfställen och två-tre hotell. Vi klev rakt in på urcharmiga Manglar Lodge och kände direkt: här vill vi bo! Ett litet ställe med bara 5-6 rum, en fin trädgård med två katter, jättetrevlig personal och glada amerikanska gäster. Det råkade finnas ett rum kvar - vårt vanliga flyt - som var otroligt fint med en stor balkong ut mot trädgården.
Vi fick en sista fin dag på stranden. Det var svårt att bada till en början eftersom det var så stenigt, men när tidvattnet dragit undan var det långgrunt och fint. På eftermiddagen åkte vi in till närmaste lilla stad, ungefär en mil bort, för att shoppa, men det gick sådär. Det fanns helt enkelt inte särskilt intressanta saker att köpa, men det blev kul ändå.
Dagen därpå, hemresedagen, lyckades vi bättre. Vi vinkade adjö på morgonen, åkte in till Panama igen men fortsatte direkt med taxi bort till ett av flera fantastiska shoppingcenter. Taktiken var att åka nära flygplatsen, så att vi inte skulle fastna i rusningstrafiken, vilket var ett smart drag. Tyvärr blev det bara några timmar där, då vi fick turas om att springa runt respektive att passa packningen. Jag fick den välbekanta shopping-lyckorus-känslan av utbudet av affärer, men hann som sagt inte omsätta den i någon större utsträckning. Men det är inget att klaga över, köpa saker kan man göra någon annan gång.
Det kändes så klart väldigt vemodigt att lämna värmen och kliva in på flygplatsen, och att sen veckla in sig i en flygstol i 10 timmar, men vi hade råflyt igen och fick dela själva på en tresits i ett i övrigt smockfullt plan. Jag lyckades faktiskt sova en hel del också, så det var nog den smidigaste långflygningen någonsin.
Men, som sagt, allt det där börjar redan kännas avlägset. Solbrännan har bleknat och man är trött och utarbetad igen. Det känns väldigt välkommet med en långhelg igen. Bara en arbetsdag kvar att ta sig igenom.
Dag 11-12: Vi insåg ganska tidigt att det skulle bli lite problematiskt att ta sig ifrån Bocas del Toro, eftersom vi tänkte åka på Annandag påsk då precis alla andra skulle åka hem också. Att flyga hem var bara att glömma, och vi hade heller ingen lust att sitta på buss till Panama city i 10 timmar, men jag kom på den briljanta idén att åka tillbaka till David och ta flyget därifrån. Det var inget problem att boka.
Efter lite pyssel kunde vi ta oss dit också. Vi delade en taxi med tre andra; 25 dollar per huvud för tre timmars färd kändes helt ok. Det blev några timmar över i David innan flyget, som vi spenderade vid en hotellpool och hade det utmärkt bra, trots att det var typ 40 grader.
Väl framme i Panama city hoppade vi på en buss och åkte en dryg timme längst Interamericana och klev av vid ett ställe vi identifierat via min guidebok - som är väldigt bra att ha även om Kajsa hånar mig lite för den. (Åka buss i Panama är väldigt smidigt. Det finns hur många som helst och de går tätt. Vi blev inte klara över om det fanns någon tidtabell, eller om principen är att bussen går när den är full. Vi lutar åt det senare alternativet.)
El Palmar visade sig vara en liten pärla. Ett pytteställe med några schyssta villor, några surfställen och två-tre hotell. Vi klev rakt in på urcharmiga Manglar Lodge och kände direkt: här vill vi bo! Ett litet ställe med bara 5-6 rum, en fin trädgård med två katter, jättetrevlig personal och glada amerikanska gäster. Det råkade finnas ett rum kvar - vårt vanliga flyt - som var otroligt fint med en stor balkong ut mot trädgården.
Dagen därpå, hemresedagen, lyckades vi bättre. Vi vinkade adjö på morgonen, åkte in till Panama igen men fortsatte direkt med taxi bort till ett av flera fantastiska shoppingcenter. Taktiken var att åka nära flygplatsen, så att vi inte skulle fastna i rusningstrafiken, vilket var ett smart drag. Tyvärr blev det bara några timmar där, då vi fick turas om att springa runt respektive att passa packningen. Jag fick den välbekanta shopping-lyckorus-känslan av utbudet av affärer, men hann som sagt inte omsätta den i någon större utsträckning. Men det är inget att klaga över, köpa saker kan man göra någon annan gång.
Det kändes så klart väldigt vemodigt att lämna värmen och kliva in på flygplatsen, och att sen veckla in sig i en flygstol i 10 timmar, men vi hade råflyt igen och fick dela själva på en tresits i ett i övrigt smockfullt plan. Jag lyckades faktiskt sova en hel del också, så det var nog den smidigaste långflygningen någonsin.Men, som sagt, allt det där börjar redan kännas avlägset. Solbrännan har bleknat och man är trött och utarbetad igen. Det känns väldigt välkommet med en långhelg igen. Bara en arbetsdag kvar att ta sig igenom.
Vi såg inte särskilt mycket av Panama city. Men några coola byggnader från taxin i alla fall..
lördag 20 april 2013
Panama del 3
Panama dag 6-10: Vi fortsatte på den inslagna vägen och åkte taxi tillbaka in till David, men denna gång till busshållplatsen. Inom en kvart satt vi instuvade i en mycket trång buss som tog oss över bergen - hiskeligt vackert - och till den lilla sunkiga hamnstaden (byn) Almirante. Därifrån båt över till huvudön i Bocas del Toro-skärgården, Isla Colon. Vi kom fram straxt efter lunchtid och ägnade i princip hela eftermiddagen åt att leta något vettigt boende, men det regnade av och till och var mulet, så det gjorde inte så mycket. Hamnade till slut på ett lågbudgetställe i ett rum utan fönster, men det uppfyllde kravet på eget badrum, det hade tre sängar och kostade 40 dollar natten. Dessutom hittade vi ett något bättre ställe att flytta till efter första natten, så med det klart kunde vi ge oss ut på byn och utforska.Den karibiska sidan är helt annorlunda än det vi sett dittills. Mer inslag av svarta än de typsika spanskättlingarna och indianstammarna, lite ruffigare men samtidigt väldigt laidback och skön stämning. I Bocas, själva staden, är det dessutom mycker mer liv och rörelse, mer utbyggt för turism, massor av restauranger och affärer. Ett tillhåll för surfare och backpackers, snarare än bekvämlighetsturister, men vi har inga som helst problem att anpassa oss. Från de lyxiga resorts vi bort på innan till loppiga kyffen - inga problem.
Det är en väldigt mysig liten stad. Husen är byggda på pålar och bryggor ut över vattnet. Det finns i princip bara trähus, med balkonger och verandor, som man föreställer sig New Orleans ungefär.
Efter första natten flyttade vi alltså till ett något fräschare ställe, där vi stannade i tre nätter, men vi insåg snabbt att det udda amerikanska hilbilly-paret som drev pensionatet dels verkade hata varandra, dels var de ordentligt alkholiserade. Vår taktik blev att hålla oss undan korselden så mycket som möjligt, och att försöka prata med landladyn Jessica tidigt på eftermiddagarna, då hon var nyligen uppstigen men ännu inte hade hunnit fyllna till. Övrig tid låg någon av dem oftast och sov på en soffa i entrén, så det var inget större problem att smita förbi. Sista natten var vi enda gästerna, och då tog vi frankt och sov i var sitt rum - ingen risk att de skulle upptäcka det heller.
Vi hade några fantastiska dagar i Bocas, även om vädret var lite växlande. En dag var vi ute på båttur och tittade på delfiner, men framför allt snorklade på korallrev. Det var en helt annan division på snorklingen än i Boca Chica. Vattnet är kristallklart och korallerna var helt magiska. Alla upptänkliga färger och former, och så förstås en massa fina fiskar. Jag flöt andäktigt runt och försökte ta in allting. Det var bland det vackraste har jag sett.En annan dag hyrde vi cyklar. Alla cyklar på Isla Colon, och det enda som finns är beachcruisers, vilket passar väldigt bra in i miljön. Vi cyklade ca 8 km upp till en milslång, vacker strand (Playa Bluff) och fann till vår häpnad att den var helt folktom. Och då menar jag helt! Trots att det var påskhelg och stället fullt med turister var det ingen där. Det var enorma vågor och extermt strömt, så det gick inte att bada; helt enkelt för farligt. Man fick stå i skummet efter vågorna när de slagit mot stranden.
När det mulnade på cyklade vi hemåt, men stannade till på ett otroligt schysst surfarställe där man bara kunde hänga i solstolar och fåtöljer, dricka öl, lyssna på musik och glo på folk.
 |
| Playa Bluff |
Ännu lite mer fortsättning följer.
onsdag 17 april 2013
Panama del 2
Jag njuter i fulla drag av att ha träningsvärk. Volleybollsäsongen är kul, men det är alltid lite skönt när den lider mot sitt slut och man kan börja lägga mer tid på annan träning. Min älskade styrketräning har i princip fått stå åt sidan ett bra tag nu, men nu är jag taggad igen. Och som alltid när man plockar upp en ny (eller nygammal) träningsform svarar kroppen med träningsvärk. Jag älskar känslan.
Men åter till reseberättelsen:
Dag 4-5: Samma taxichaffis som körde oss ut till Gamboa kom plikttroget och hämtade oss vid 8 på morgonen (efter en maffig hotellfrukost) och körde oss tillbaka till Panama city och inrikesflygplatsen. Där tog vi 55 minuter flyg till David för vidare färd mot Boca Chica vid Stillahavskusten. Vi var slappa och hade beställt hämtning vid flygplatsen. En dryg timmes taxifärd kostade 50 dollar, vilket var ett överpris, men vi tyckte båda att det var värt att komma snabbt fram i stället för att trixa med bussar som vi inte visste när eller var de gick.
Här bodde vi på det underbara lilla stället Seagullcove Lodge. En huvudbyggnad med en liten lobby, bar och restaurang med utsikt över skärgården, och en kraftigt sluttande trädgård ned mot vattnet med 6-7 bungalower. En liten strandremsa och en lång brygga med en bar på. Vårt hus låg lite åt sidan, så vi bodde som prinsessor helt för oss själva. Stället ägs av ett förtjusande amerikanskt par, drivs av ett annat förtjusande amerikanskt par, och så hade vi den älskvärde Marcello - kypare, butler och fixare i ett. (Dessutom hjälte - han hjälpte oss att fiska upp en stor tarantella ur poolen och slänga iväg den.) Rummen var jättefina, maten fantastisk, miljön vacker, och till och med det omgivande landskapet var magiskt. Värdparet hade en katt (Karin glad), det sprang små ödlor överallt, det växte ananas i trädgården och i stället för sparvar var det hummingbirds som flög omkring utanför balkongen.
Första dagen slappade vi bara vid poolen, var ute och sprang (i +35) och hade det bra. Dagen därpå åkte vi på båtutflykt rakt ut i skärgården (nationalpark även den), stannade vid en vit paradisstrand där vi omväxlande låg och gassade och snorklade på ett jättefint korallrev. Okej, jag erkänner: det var första gången jag snorklade! Det har bara inte blivit av tidigare. Men under vattenmänniskan Kajsas goda ledning gick det jättebra. Jag blev begistrad och ville inte sluta.
På eftermiddagen när vi kom tillbaka gick vi ner till byn, som bokstavligen ligger vid vägs ände, och hängde med lokalbefolkningen på en mycket enkel men charmig utomhusbar. Alla var glada och försiktigt nyfikna; några kom och hälsade och pratade lite på mer eller mindre knackig engelska. Mycket charmigt.
Hotellets brygga i morgonljus. Jag gick ned och satte mig där vid 7 på morgonen och kände något jag närmast skulle beskriva som andäkt.
Det var mycket vemodigt att åka därifrån, men nya äventyr väntade. Dags att byta kust! Fortsättning följer.
Men åter till reseberättelsen:
Dag 4-5: Samma taxichaffis som körde oss ut till Gamboa kom plikttroget och hämtade oss vid 8 på morgonen (efter en maffig hotellfrukost) och körde oss tillbaka till Panama city och inrikesflygplatsen. Där tog vi 55 minuter flyg till David för vidare färd mot Boca Chica vid Stillahavskusten. Vi var slappa och hade beställt hämtning vid flygplatsen. En dryg timmes taxifärd kostade 50 dollar, vilket var ett överpris, men vi tyckte båda att det var värt att komma snabbt fram i stället för att trixa med bussar som vi inte visste när eller var de gick.
Här bodde vi på det underbara lilla stället Seagullcove Lodge. En huvudbyggnad med en liten lobby, bar och restaurang med utsikt över skärgården, och en kraftigt sluttande trädgård ned mot vattnet med 6-7 bungalower. En liten strandremsa och en lång brygga med en bar på. Vårt hus låg lite åt sidan, så vi bodde som prinsessor helt för oss själva. Stället ägs av ett förtjusande amerikanskt par, drivs av ett annat förtjusande amerikanskt par, och så hade vi den älskvärde Marcello - kypare, butler och fixare i ett. (Dessutom hjälte - han hjälpte oss att fiska upp en stor tarantella ur poolen och slänga iväg den.) Rummen var jättefina, maten fantastisk, miljön vacker, och till och med det omgivande landskapet var magiskt. Värdparet hade en katt (Karin glad), det sprang små ödlor överallt, det växte ananas i trädgården och i stället för sparvar var det hummingbirds som flög omkring utanför balkongen.
Första dagen slappade vi bara vid poolen, var ute och sprang (i +35) och hade det bra. Dagen därpå åkte vi på båtutflykt rakt ut i skärgården (nationalpark även den), stannade vid en vit paradisstrand där vi omväxlande låg och gassade och snorklade på ett jättefint korallrev. Okej, jag erkänner: det var första gången jag snorklade! Det har bara inte blivit av tidigare. Men under vattenmänniskan Kajsas goda ledning gick det jättebra. Jag blev begistrad och ville inte sluta.På eftermiddagen när vi kom tillbaka gick vi ner till byn, som bokstavligen ligger vid vägs ände, och hängde med lokalbefolkningen på en mycket enkel men charmig utomhusbar. Alla var glada och försiktigt nyfikna; några kom och hälsade och pratade lite på mer eller mindre knackig engelska. Mycket charmigt.
Hotellets brygga i morgonljus. Jag gick ned och satte mig där vid 7 på morgonen och kände något jag närmast skulle beskriva som andäkt.Det var mycket vemodigt att åka därifrån, men nya äventyr väntade. Dags att byta kust! Fortsättning följer.
tisdag 16 april 2013
Panama del 1
Jag borde kanske (hrmm) skriva nåt, och skriva nåt om min resa. Jag har bara inte varit i rätt sinnesstämning. Men nu har jag en obokad hemmakväll; jag bokade av träningspasset och har inget annat överhängande att ta tag i. Jag är på gott humör.
Resan var förstås fantastisk. Den hade vissa likheter med vår Indien-tripp, men egentligen fler skillnader. Vi var borta i nästan två veckor, tog det väldigt lugnt, ägnade mycket tid åt sol och bad och trivdes otroligt bra både med varandra, befolkningen och det vi såg och upplevde. Det var likheter. Den stora skillnaden - förutom det uppenbara att det ju var ett helt annat land och kultur i en annan världsdel - var att vi åkte runt, och bodde mer eller mindre i kappsäck. På våra 12 dagar (11 övernattningar) bodde vi på fem olika ställen. Jag var lite orolig över att jag skulle tycka att det var för hattigt, och att vi inte skulle hinna njuta av hotellvistelserna (i de fall de var något att njuta av), men vi lyckades planera förflyttningarna så bra att vi ändå hann spendera tid på varje ställe.
Över huvud taget hade vi otroligt bra flyt, både som i tur - allting bara löste sig, trots att vi nästan inte planerat eller bokat något i förväg - och som i flow. Vi har verkligen samma preferenser, Kajsa och jag. Vi vill gå och lägga oss samtidigt, vaknar samtidigt (tidigt) och vill göra samma saker. Under de här resan har vi bott på väldigt olika slags ställen, men vi har aldrig något problem att komma överens. Båda har tyckt att det varit värt att lyxa och bo på fina ställen när vi ramlat över sådana, men vi har också varit helt okej med att spendera några nätter på riktigt sunkiga ställen för motsvarande 300 spänn natten.
En ultrakort resumé:
Dag 1-2: Panama city. Vi bodde på ett otroligt mysigt hostel med en liten trädgård med hängmattor och unga, laidback backpackers som klientel. Av själva staden såg vi inte mycket. Första kvällen promenerade vi bort mot gamla stan på måfå och satt på en parkbänk och drack öl (!). Dagen därpå åkte vi båt ca en halvtimme ut till en ö och badade och promenerade runt i hettan. Inget fantastiskt ställe, men helt ok. Framför allt fick vi en första dos sol och badade i Stilla havet.
Hostal Urraca
Dag 3: Ambitionen att på morgonen åka buss från Panama city till en närbelägen nationalpark och liten stad (Gamboa) gav vi snabbt upp och tog en taxi i stället (4-5 mil för 12 dollar). Det fanns två ställen att bo på där. Ett litet hostel, som säkert var trevligt, stod sig slätt mot det närmast grandiosa Gamboa Rainforest Resort. Vi blev försälskade direkt. Efter en förmiddag vid poolen gick vi på djungeltrek med guide i nationalparken Soberania som ligger på andra sidan floden. Fick se en hel familj coati på bara några meters håll, vrålapor, fina fåglar och intressanta träd och växter. Sen fick vi just njuta av hotellet, vårt fina rum, balkongen ut mot parken och goda drinkar i baren.
Fortsättning följer.
Resan var förstås fantastisk. Den hade vissa likheter med vår Indien-tripp, men egentligen fler skillnader. Vi var borta i nästan två veckor, tog det väldigt lugnt, ägnade mycket tid åt sol och bad och trivdes otroligt bra både med varandra, befolkningen och det vi såg och upplevde. Det var likheter. Den stora skillnaden - förutom det uppenbara att det ju var ett helt annat land och kultur i en annan världsdel - var att vi åkte runt, och bodde mer eller mindre i kappsäck. På våra 12 dagar (11 övernattningar) bodde vi på fem olika ställen. Jag var lite orolig över att jag skulle tycka att det var för hattigt, och att vi inte skulle hinna njuta av hotellvistelserna (i de fall de var något att njuta av), men vi lyckades planera förflyttningarna så bra att vi ändå hann spendera tid på varje ställe.
Över huvud taget hade vi otroligt bra flyt, både som i tur - allting bara löste sig, trots att vi nästan inte planerat eller bokat något i förväg - och som i flow. Vi har verkligen samma preferenser, Kajsa och jag. Vi vill gå och lägga oss samtidigt, vaknar samtidigt (tidigt) och vill göra samma saker. Under de här resan har vi bott på väldigt olika slags ställen, men vi har aldrig något problem att komma överens. Båda har tyckt att det varit värt att lyxa och bo på fina ställen när vi ramlat över sådana, men vi har också varit helt okej med att spendera några nätter på riktigt sunkiga ställen för motsvarande 300 spänn natten.
En ultrakort resumé:
Hostal UrracaDag 3: Ambitionen att på morgonen åka buss från Panama city till en närbelägen nationalpark och liten stad (Gamboa) gav vi snabbt upp och tog en taxi i stället (4-5 mil för 12 dollar). Det fanns två ställen att bo på där. Ett litet hostel, som säkert var trevligt, stod sig slätt mot det närmast grandiosa Gamboa Rainforest Resort. Vi blev försälskade direkt. Efter en förmiddag vid poolen gick vi på djungeltrek med guide i nationalparken Soberania som ligger på andra sidan floden. Fick se en hel familj coati på bara några meters håll, vrålapor, fina fåglar och intressanta träd och växter. Sen fick vi just njuta av hotellet, vårt fina rum, balkongen ut mot parken och goda drinkar i baren.
Fortsättning följer.
lördag 9 mars 2013
Nedräkning - igen!
Jag känner mig mentalt helt oförberedd på att jag om exakt två veckor kommer att befinna mig i ett exotiskt land - igen! Två veckor, det är helt enkelt ofattbart.
Det här är verkligen ett i-landsproblem, men jag har lite svårt att hantera att den här resan kommer så nära inpå vår fantastiska Indien-tripp att jag liksom inte hinner ladda om och längta ordenligt till nästa. Eller också beror det på att det var lite för lättvindigt att boka på nåt sätt. Det gick väldigt snabbt från idé till handling, helt enkelt eftersom allt blev så självklart. Resa över påsk när man har några lediga dagar, check. Jag har av olika skäl de ekonomiska förutsättningarna för att resa, check. Mitt förslag till destination Panama svaldes med hull och hår av både Kajsa och mig själv, check. Dessutom finns det andra faktorer som gör att vi åker nu och inte väntar. Alltså, vi drar. Väldigt snart.
Ett annat i-landsproblem - ännu större kanske - är att jag känner mig lätt stressad över hur vi ska kunna välja vad vi ska göra när vi väl är på plats. Jag har köpt en guidebok som presenterar det ena oemotståndliga förslaget efter det andra. Det finns 12 nationalparker, en lång kustremsa mot Stilla havet och en mot Karibiska havet. Panama City verkar vara en trevlig destination i sig. Det finns båtturer, ögrupper, regnskogar, vulkaner, allt från resorts till mysiga små byar uppe i bergen så väl som längst kusten. Man kan snorkla, dyka, surfa, åka på kanalen, trekka - eller bara ligga på en strand. Hur ska man kunna välja? Och hur ska vi veta att vi väljer rätt?
Ja, man kan sannerligen ha större problem än så.
Det är mycket som rör sig i livet i övrigt också. En del väldigt bra saker, andra mer ångestladdade. Och jobbet rusar på i falig takt, som vanligt. På sätt och vis ska det bli skönt att bara dra iväg från allt ett tag, även om det blir stressigt både innan och efter. Det vägs upp av att få gå i flipflops igen, bada i salta hav och möta en ny kultur. Bland annat.
Det här är verkligen ett i-landsproblem, men jag har lite svårt att hantera att den här resan kommer så nära inpå vår fantastiska Indien-tripp att jag liksom inte hinner ladda om och längta ordenligt till nästa. Eller också beror det på att det var lite för lättvindigt att boka på nåt sätt. Det gick väldigt snabbt från idé till handling, helt enkelt eftersom allt blev så självklart. Resa över påsk när man har några lediga dagar, check. Jag har av olika skäl de ekonomiska förutsättningarna för att resa, check. Mitt förslag till destination Panama svaldes med hull och hår av både Kajsa och mig själv, check. Dessutom finns det andra faktorer som gör att vi åker nu och inte väntar. Alltså, vi drar. Väldigt snart.
Ja, man kan sannerligen ha större problem än så.
Det är mycket som rör sig i livet i övrigt också. En del väldigt bra saker, andra mer ångestladdade. Och jobbet rusar på i falig takt, som vanligt. På sätt och vis ska det bli skönt att bara dra iväg från allt ett tag, även om det blir stressigt både innan och efter. Det vägs upp av att få gå i flipflops igen, bada i salta hav och möta en ny kultur. Bland annat.
måndag 18 februari 2013
Kära teknikprylar
jag är så lycklig: jag har köpt en surfplatta (samsung galaxy). jag vet, det är inget att skryta över. alla andra har redan haft såna här i flera år, men jag är ändå barnsligt nöjd och älskar den redan. nu författar jag mitt första blogginlägg på den, sittandes vid köksbordet, med en folköl och robyn på sonos, vars nod till köket som jag nyligen också investerade i och är minst lika nöjd med.
jag har haft en jättebra arbetsdag i nacka för omväxlings skull. tog båten hem - alltid samma känsla av vardagslyx. nu har jag en obokad kväll och ska laga matlåda, titta på top model (ja, jag vet, men jag kan inte låta bli), men först softa lite med resterna av morgonens dn. jag löser sudoku och övar mig på att skriva med vänster hand. det är ett ständigt projekt jag har, att försöka bli mer dubbelhänt. det är den ena förtjänsten, den andra är att utmana mina j-la mönster. jag hatar mönster och förutsägbarhet; jag vill inte vara förutsägbar. har märkt att jag ofta plockar upp en sak med den hand som råkar vara närmast, men om det är vänster byter jag till höger för att göra det jag nu ska göra med "rätt" hand. det där vill jag utmana. jag försöker diska med borsten i vänster, skära saker, göra så simpla saker som att låsa ytterdörren med vänster hand. just ytterdörren är inte svårt att göra med vänster hand, men jag märker när jag gör det att det känns extremt ovanligt - helt enkelt därför att jag sällan gör det.
nej, bort bort med konforma beteenden.
och, allvarligt, bort med pektangentbordet. jag kommer att bli galen om jag inte köper ett separat tangentbord. jag måste kunna skriva i 190, med min fingersättning som jag lärde mig på maskinskrivningen i högstadiet. blippa mig fram och skriva fel gång på gång, och sen inte hitta rätt isättningspunkt för att rätta - det kommer inte gynna min kreativitet.
nu ska jag choppa grönsaker. med vänster.
jag har haft en jättebra arbetsdag i nacka för omväxlings skull. tog båten hem - alltid samma känsla av vardagslyx. nu har jag en obokad kväll och ska laga matlåda, titta på top model (ja, jag vet, men jag kan inte låta bli), men först softa lite med resterna av morgonens dn. jag löser sudoku och övar mig på att skriva med vänster hand. det är ett ständigt projekt jag har, att försöka bli mer dubbelhänt. det är den ena förtjänsten, den andra är att utmana mina j-la mönster. jag hatar mönster och förutsägbarhet; jag vill inte vara förutsägbar. har märkt att jag ofta plockar upp en sak med den hand som råkar vara närmast, men om det är vänster byter jag till höger för att göra det jag nu ska göra med "rätt" hand. det där vill jag utmana. jag försöker diska med borsten i vänster, skära saker, göra så simpla saker som att låsa ytterdörren med vänster hand. just ytterdörren är inte svårt att göra med vänster hand, men jag märker när jag gör det att det känns extremt ovanligt - helt enkelt därför att jag sällan gör det.
nej, bort bort med konforma beteenden.
och, allvarligt, bort med pektangentbordet. jag kommer att bli galen om jag inte köper ett separat tangentbord. jag måste kunna skriva i 190, med min fingersättning som jag lärde mig på maskinskrivningen i högstadiet. blippa mig fram och skriva fel gång på gång, och sen inte hitta rätt isättningspunkt för att rätta - det kommer inte gynna min kreativitet.
nu ska jag choppa grönsaker. med vänster.
lördag 9 februari 2013
Min definition av lyx
Med min länge emotsedda sovmorgon blev det inte så mycket. Jag vaknade tidigt, som alltid efter alkohol, och kunde absolut inte somna om. Med några timmars sömn till hade jag känt mig betydligt fräschare, men det är heller inte en helt oangenäm känsla att såsa runt i det här stadiet: lätt bakis utan att må dåligt. (Vi hade ännu en underbart rolig, hjärtlig after work igår kväll. Jag älskar verkligen gänget jag jobbar med. Stämningen var på topp när jag slet mig och åkte hem, redan vid halv ett, men jag kände att jag hade hävt i mig aningen för mycket vin i ren förtjusning. Det var läge att åka hem. När jag kom hem låg jag och lyssnade på musik och ville inte stänga av och somna, för det var så bra och jag var så hög av glädje. Därav slocknade jag alldeles för sent.)
Jag har varit i centrum - mitt trivsamma hemmacentrum Solna - och besökt biblioteket, köpt en semla med mig hem och uträttat lite andra småsaker. Jag älskar känslan av att komma hem mitt på dagen när det är ljust, slänga av mig alla kläder och sätta på mig något väldigt bekvämt, fixa kaffe och ha ett antal helt oplanerade timmar framför mig. Framåt sena eftermiddagen ska jag iväg och spela match, men fram tills dess kan jag göra vad som faller mig in. Titta på tv på blanka eftermiddagen om jag vill det, slänga mig ner nånstans och bara läsa, glo ut genom fönstret, ringa nån - eller låta bli. Eftersom jag är lite bakis unnar jag mig att totalt underlåta att ta tag i sådant som kan kännas som förpliktelser. Jobba finns inte på världskartan, men jag kommer nog inte ens att titta på klädhögen som har legat och väntat på strykbrädan sen förra helgen eller ta tag i projektet skovård som pockar på tack vare det ihållande snöblasket.
Det är ren lyx för mig. Jag inser att det är ännu mer lyx i andras ögon. Folk med barn. De älskar förstås sina barn och det liv de har valt, men det innebär inte att de inte kan längta efter sådan egentid som jag har hur mycket som helst av.
Nu ska jag frossa i semla. Jag kör lite renlevnad nu, med godisstopp och i princip stopp även för fikabröd och sånt, men idag gör jag ett undantag. Det är ju ändå min farmors namnsdag idag.
Jag har varit i centrum - mitt trivsamma hemmacentrum Solna - och besökt biblioteket, köpt en semla med mig hem och uträttat lite andra småsaker. Jag älskar känslan av att komma hem mitt på dagen när det är ljust, slänga av mig alla kläder och sätta på mig något väldigt bekvämt, fixa kaffe och ha ett antal helt oplanerade timmar framför mig. Framåt sena eftermiddagen ska jag iväg och spela match, men fram tills dess kan jag göra vad som faller mig in. Titta på tv på blanka eftermiddagen om jag vill det, slänga mig ner nånstans och bara läsa, glo ut genom fönstret, ringa nån - eller låta bli. Eftersom jag är lite bakis unnar jag mig att totalt underlåta att ta tag i sådant som kan kännas som förpliktelser. Jobba finns inte på världskartan, men jag kommer nog inte ens att titta på klädhögen som har legat och väntat på strykbrädan sen förra helgen eller ta tag i projektet skovård som pockar på tack vare det ihållande snöblasket.
Det är ren lyx för mig. Jag inser att det är ännu mer lyx i andras ögon. Folk med barn. De älskar förstås sina barn och det liv de har valt, men det innebär inte att de inte kan längta efter sådan egentid som jag har hur mycket som helst av.
Nu ska jag frossa i semla. Jag kör lite renlevnad nu, med godisstopp och i princip stopp även för fikabröd och sånt, men idag gör jag ett undantag. Det är ju ändå min farmors namnsdag idag.
måndag 21 januari 2013
Den bästa semestern
Jag har ytterst motvilligt börjat landa i vardagen igen, men det mesta av mig hade helst av allt velat vara kvar i Indien. I värmen, stimmet och det rödbruna dammet. Kvar i ljudet av tutande bilar, bränningar mot stranden och de halvusla coverbanden som spelade vid hotellpoolen på kvällarna. Jag saknar våra hundkompisar, taxichaffisarna som aldrig fick napp, kyparna, äggkocken, poolpojken Ganesh och alla andra sköna typer på hotellet. Jag saknar maten, den inhemska spriten som var gratis i hotellbaren (man vande sig efter ett tag och tyckte den var riktigt god).
Nog för att jag har gjort några fantastiska resor i mitt liv, och det är svårt att jämföra, men den här semestern... ja... vi satt och grät på flygbussen när vi lämnade Candolim. Det säger en del.
Förutom att resmålet i sig var så bra, har vi haft så himla kul. Kajsa och jag är verkligen otroligt kompatibla. Vi har samma preferenser, samma dygnsrytm, samma tempo. Hon är mer utåtriktad än jag, mer äventyrslysten och har hetare temperament, men vi går ändå väldigt, väldigt bra ihop. Jag lär henne saker också och tillför perspektiv som hon inte har, och vice versa.
Det blev väldigt mycket sol och bad på semestern, det måste tillstås. Men det var så underbart skönt på stranden, och så roligt att bada i vågorna. Även några av utflykterna vi gjorde blev sol och bad, eftersom vi åkte till andra stränder, men det var givande ändå. På vägen dit passerade vi en massa saker som var väldigt fascinerande att se - indiskt vardagsliv med små jordbruk, handtvättande av kläder i små pölar på gatan, barn i skoluniformer, folk som eldar skräp överallt, fritt strövande djur av diverse slag, religiösa företeelser (ett antal olika religioner i en salig blandning), allt från färgglada, stora villor av portugisiskt snitt till små skjul som folk bor i, barer och kiosker i det oändliga, vackra kvinnor i saris som obekymrat åker moppe, knotiga gubbar, zigenarkvinnor, byggarbetare med höftskynken och enkla hackor att gräva med, buffelfösare, möbelsnickare och rickshawförare. Det liksom händer något överallt, vart man än tittar. Förutom människor, djur och vacker natur: fåglar! Överallt! Otroliga mängder rovfåglar (red kite vanligast), hägrar av alla slag och färgstarka insektsätare, kungsfiskare och parakiter.
Intryck, intryck och känslor. Människor överallt, genuint trevliga och öppna. Nu är nog Goa väldigt speciellt, eftersom det är så mycket turism och en lång historia av västerlänningar, så ingenstans känner man sig uttittad eller ovälkommen. Men det råder ingen tvekan om att indier är hjärtliga och härliga, och de har humor.
Vi hade dessutom väldigt trevligt på vårt hotell, där vi lärde känna ett gäng engelsmän som vi hängde med på kvällarna. Det där med all inclusive nyttjade vi inte så mycket av - vi åt kanske en lunch och två eller tre middagar på hotellet (inklusive nyårsfesten) - men vi var duktiga på att hämta eftermiddagssnacks när vi kom hem från stranden. Och det blev ju en och annan vända till baren. Ok, många vändor. Vi satt kvar med våra kompisar till långt efter det att baren stängde vid 23. Det blev ett mycket sorgligt farväl när de åkte hem, en vecka innan oss.
Sverige ter sig kallt, fullt och torrt i jämförelse - men så känns det ju nästan alltid när man kommer hem från en utlandsresa. Som tur var träffade jag mina älskade, närmaste vänner på brunch förra lördagen när jag precis kommit hem. Hade jag bara suttit hemma och deppat och varit jetlaggad hade det varit ännu svårare att landa. Nu kämpar jag på med vardagen och försöker tycka att jobbet är kul. Det går sådär...
Kvällsdrinkar vid hotellpoolen
Nog för att jag har gjort några fantastiska resor i mitt liv, och det är svårt att jämföra, men den här semestern... ja... vi satt och grät på flygbussen när vi lämnade Candolim. Det säger en del.
Förutom att resmålet i sig var så bra, har vi haft så himla kul. Kajsa och jag är verkligen otroligt kompatibla. Vi har samma preferenser, samma dygnsrytm, samma tempo. Hon är mer utåtriktad än jag, mer äventyrslysten och har hetare temperament, men vi går ändå väldigt, väldigt bra ihop. Jag lär henne saker också och tillför perspektiv som hon inte har, och vice versa.
Det blev väldigt mycket sol och bad på semestern, det måste tillstås. Men det var så underbart skönt på stranden, och så roligt att bada i vågorna. Även några av utflykterna vi gjorde blev sol och bad, eftersom vi åkte till andra stränder, men det var givande ändå. På vägen dit passerade vi en massa saker som var väldigt fascinerande att se - indiskt vardagsliv med små jordbruk, handtvättande av kläder i små pölar på gatan, barn i skoluniformer, folk som eldar skräp överallt, fritt strövande djur av diverse slag, religiösa företeelser (ett antal olika religioner i en salig blandning), allt från färgglada, stora villor av portugisiskt snitt till små skjul som folk bor i, barer och kiosker i det oändliga, vackra kvinnor i saris som obekymrat åker moppe, knotiga gubbar, zigenarkvinnor, byggarbetare med höftskynken och enkla hackor att gräva med, buffelfösare, möbelsnickare och rickshawförare. Det liksom händer något överallt, vart man än tittar. Förutom människor, djur och vacker natur: fåglar! Överallt! Otroliga mängder rovfåglar (red kite vanligast), hägrar av alla slag och färgstarka insektsätare, kungsfiskare och parakiter.
Intryck, intryck och känslor. Människor överallt, genuint trevliga och öppna. Nu är nog Goa väldigt speciellt, eftersom det är så mycket turism och en lång historia av västerlänningar, så ingenstans känner man sig uttittad eller ovälkommen. Men det råder ingen tvekan om att indier är hjärtliga och härliga, och de har humor.
Vi hade dessutom väldigt trevligt på vårt hotell, där vi lärde känna ett gäng engelsmän som vi hängde med på kvällarna. Det där med all inclusive nyttjade vi inte så mycket av - vi åt kanske en lunch och två eller tre middagar på hotellet (inklusive nyårsfesten) - men vi var duktiga på att hämta eftermiddagssnacks när vi kom hem från stranden. Och det blev ju en och annan vända till baren. Ok, många vändor. Vi satt kvar med våra kompisar till långt efter det att baren stängde vid 23. Det blev ett mycket sorgligt farväl när de åkte hem, en vecka innan oss.
Sverige ter sig kallt, fullt och torrt i jämförelse - men så känns det ju nästan alltid när man kommer hem från en utlandsresa. Som tur var träffade jag mina älskade, närmaste vänner på brunch förra lördagen när jag precis kommit hem. Hade jag bara suttit hemma och deppat och varit jetlaggad hade det varit ännu svårare att landa. Nu kämpar jag på med vardagen och försöker tycka att jobbet är kul. Det går sådär...
Kvällsdrinkar vid hotellpoolen
Ett av hundratals bad
Djurens vänner hann klappa väldigt många hundar
Pina colada i solnedgång
Hårda förhandlingar pågår
Kajsas favorit äggkocken. Jag är med som fotoalibi
Del av delfinstim
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
