Tio år till ända

Det är väldigt snart nytt år. Nytt decennium också, det kanske är ännu större när man tänker efter. En tid att titta både bakåt och framåt - summera respektive ta sats; vad har hänt och vad ska hända?

Tio år är en lång tid. För tio år sedan hade jag inte ens fyllt 30 och var en annan människa än nu. Inte helt annan, men annorlunda. Sen dess har jag bytt jobb 4-5 gånger, rest till Argentina och Japan, flyttat tre gånger, fått en systerson, lärt känna en massa nya människor. Världshändelser har passerat som varit så omvälvande att de skakat om även mig, trots avståndet. Jag tänker framför allt på 9/11 och tsunamin 2004.

Det största som hänt för mig personligen är dock att Peter kommit in i mitt liv. Vi har ju varit ihop större delen av detta decennium, och det har varit en tidvis omtumlande tid, på alla möjliga olika vis. Som konstellation går vi dock in i 2010 med flaggan, om inte i topp, så i alla fall högt och stabilt. Det känns bra. Vi åker till våra kära vänner i Falun i kväll och tillbringar nyårsafton i vintersportens och champagens tecken. Jag ser otroligt mycket fram emot det faktiskt. Ofta tycker jag att nyårsafton känns lite pressande - allt ska vara så pampigt och skitkul. Men den här gången vet jag att det blir bra. Det snackas om längdskidåkning i morgon på dagen. Jag har inte åkt sen jag var i 10-årsåldern, så det kan bli intressant.

Jag ska fundera på nyårslöften också, får återkomma om det.

Lustig danska

Hurra, det finns internet i Danmark!

Vi bor alla - spelare, ledare och domare - i det som till vardags är elevhem för de som går på idrottsskola här (gymnasium, antar jag). Här finns det w-lan. Och tonåringar som hasar runt i tofflor och fnittrar och babblar på diverse språk. Sverige, Danmark, Finland, England, Island och Färöarna är här, så det blir en blandning av engelska och skandinaviska.

Det går ganska bra med danskan faktiskt. Under en längre konversation stöter man ofrånkomligen på ord och meningar som man inte förstår, och då går det i diket, men det går utan vidare att göra sig förstådd och förstå. Läsa går också bra. Jag läste Jyllandsposten på tåget hit, och det gick hur bra som helst. Men det finns ju en del intressanta inslag. Jag läste en artikel om det svenska Cathrin-fallen, du vet det med obducenten och rättsläkaren, och där omnämndes just Chatrin som ett "narkoluder". Det låter ju inget vidare för en svensk. Jag blev också lite förvånad när jag fick veta att tillsättning (som i domartillsättning) heter "påsättning". Det gav mig helt andra associationer, men jag brydde mig inte om att kommentera det hela.

Nu ska jag ta en tupplur inför eftermiddagens uppdrag, pojkarnas match mellan Island och England.

På väg till Danmark

Det dåliga med att jag, i ett svagt ögonblick, lät mig övertygas om att jag ska åka till Danmark och vara ungdomslandslagens domare under Nordiska mästerskapen är att det kommer att ta fyra dagar, varav två värdefulla arbetsdagar. Jag vet inte vad som väntar, jag kommer inte att känna någon (utom tränarteamet som jag är ytligt bekant med). Jag vet knappt vart jag ska (Ikast), eller hur jag ska bo eller hur saker kommer att gå till.

Det positiva med det hela är att det trots allt ska bli kul. Jag kommer att träffa några nya, icke-svenska domarkollegor och få vara i ett annat land en liten stund. Dessutom fick jag snilleblixten att åka tåg ner, så jag får ca 10 timmar på mig att sitta och jobba. Det täcker ju nästan in de två förlorade dagarna, och det finns ju inte så mycket annat att sysselsätta sig med medan jag sitter här.

Titta ut, kan man förvisso alltid göra. Det är vitt och underbart vackert ute, rimfrostigt och krispigt. Jag antar att det har snöat i hela landet, och tydligen i Danmark också, så det kommer vara så här vintrigt och fint hela vägen.

Nu befinner jag mig straxt söder om Norrköping. Snart dags för ett besök i bistron tror jag. I like tåg.

Succéfredag

Jag är fortfarande hög efter fredagskvällen, som bestod av en fantastisk konsert och en fantastisk fest. Jag har tidigare yvts över Loney, dear. Nu fick jag se honom igen och det var magiskt, magiskt. Sen spelade den ljuvlige Ed Harcourt som är multibegåvad, rolig och en gudabenådad sångare och låtskrivare. Livemusik kan vara tråkig - låta precis som på skiva - eller så kan man uppleva den med sådana här artister och då finns det inget bättre. Första gången jag såg Emil Svanängen började jag gråta för att det var så bra, och det var nära på den här gången också. Så själfullt.

Efteråt tog jag en taxi ut till företagets årliga julfest, trots att jag inte kom dit förrän framåt elva. Vid det laget hade ganska många hunnit gå hem, men om jag får uttrycka mig lite orättvist var det de roliga som var kvar, och i fin form dessutom. Det blev en mycket hjärtlig och bekräftande kväll med några nya bekantskaper. Jag har verkligen kollegor som jag tycker väldigt mycket om, och det är ännu roligare att träffa dem under sådana här förhållanden.

Nu försöker jag hålla kvar känslan så länge det går. Jag ruvar på den.

Fysisk protest?

Äntligen några soliga, kalla dagar. Äntligen några dagar hos kund; mycket uppfriskande. Jag är nöjd över det och över att alla fönster i lägenheten (utom ett, om jag ska vara ärlig) är tvättade, över att det är glöggsäsong och att huvudvärken har släppt för dagen, även om det finns risk att den är tillbaka i morgon igen.

Det är mycket, mycket att göra nu - igen, eller fortfarande kanske man ska säga. Jag funderar på om kanske kroppen protesterar en aning. Jag hävdar ju bestämt att jag sällan eller aldrig känner mig stressad, och det gör jag inte nu heller trots det jag precis skrev. Men kroppen är emot mig. Jag har gått med den här huvudvärken i flera dagar, jag är öm och stel i nacken och ryggen. När jag var hos naprapaten i förra veckan - för första gången på flera månader - kände jag allt kändes segt och trögt och vägrade ge efter. Han suckade mest lite uppgivet och konstaterade att han inte kunde göra så mycket just nu, utan att skriva mig något på näsan.

Det är intressant mer än något annat, om det nu är någon slags stress eller annat dåligt som jag inte upplever intellektuellt men som kanske visar sig på det här sättet. Men det kan för all del vara något helt annat också, hormoner eller så. Eller influensa som ligger på lur? Jag tar det lugnt så länge.

Dator darling

Okej, jag erkänner. Jag har för första gången (det är det som är erkännandet) tittat på webb-tv. Det är väldigt omodernt av mig och allt det där, men eftersom jag inte tittar så mycket på tv över huvud taget ser jag sällan något behov.

Men nu missade jag utmärkta SVT-produktionen "Morden" i onsdags och njöt av att kunna se om den nu, när jag hade tid och det inte fanns något annat att se på tv.

Det är förstås förträffligt och en outnyttjad resurs. Men det som slog mig mest är hur mycket jag älskar min dator. Den är verkligen underbar och den förgyller mitt liv. Jag är ingen extremsurfare, men jag älskar att sitta med min laptop i knät i soffan och ha tillgång till - allt. Sitta och skriva. Interagera med folk.

Don't worry. Jag älskar människor också. Och djur.

IT-mamma

På tal om min blogg på jobbet:

Min mamma berättade på telefon häromdagen att hon hade fått ett infall och googlat ("gågglat") på mitt namn. Då hade hon bland annat fått upp min jobb-blogg och läst i den och lät lite imponerad. Det tyckte jag var gulligt.

Hon är gullig, min mamma, det måste man säga.

Sammanfattning

Nej, tusan vad jag är dåligt på att blogga. Jag bloggar en del på jobbet, i och för sig, men jag försöker hålla datortiden utanför jobbet så begränsad som möjligt. Och då blir det så här.

Men om jag ska summera vad som hänt på sistone är det väl att vårt badrum är klart, sedan ett par veckor tillbaka. Det är fortfarande några småsaker som ska fixas, och man får vänta i över 5 minuter på varmvatten, men i övrigt är det fullt funktionellt. Och jättefint. Jag fick bestämma att golvet skulle vara brunt, det är jag extra nöjd med tror jag.

På jobbet har jag haft en intensiv period, som varit pressad mest därför att jag gör så otroligt många saker samtidigt. Jag jobbar inte över så mycket - det har jag inte tid med - men det tar mycket kraft att minutplanera och vara effektiv, när jag försöker hålla så många bolla i luften samtidigt. Men jag gillar det. Jag trivs otroligt bra nu, och det känns som om det är ganska bra drag för alla, efter en seg inledning på hösten.

Mycket fokus läggs på vår stundande semester. Över månadsskiftet januari-februari åker vi med kära, kära Fabian och Anna till Japan för en veckas skidåkning i Niseko och knappt en vecka i galna, underbara Tokyo. Det gör faktiskt att det är ganska lätt att så ut med att det blir mörkt för kl 16 och allt det där tunga som egentligen dominerar just nu.

Ja, och så blir det mycket volleyboll förstås. Jag har haft ganska många domaruppdrag på sistone - två idag till exempel - och det har känts riktigt bra. Det har lossnat lite faktiskt. Sådant jag tyckte var så oändligt svårt förut är lite mer överkomligt nu.

Nästa spännande projekt är mitt mentorprogram. På tisdag ska jag träffa "min tjej" för första gången, det ska bli oerhört kul. Jag kommer inte kunna skriva så mycket om det här, eftersom jag inte kan lämna ut någonting om henne, men några reflektioner blir det förstås.

Jag återkommer om det. Nu ska jag finkamma köket efter något sött.

Vink, vink (?)

När man åker båt ska man vinka till varandra - är inte det konstigt? Folk står på däck på finlandsfärjor, skärgårdsbåtar och färjan till Djurgården och vinkar och vinkar till folk på land eller på andra båtar. Seglar man förväntas man hälsa på mötande segelbåtar inom ett visst avstånd.

Jag menar, så är det ju inte någon annanstans i samhället. Vi vinkar inte från bussen till människor på trottoaren. Hälsar inte på mötande cyklister, om de så kommer på en meters avstånd.

Ja, jag tänkte bara på det när en av otaliga Viking Line gled förbi utanför fönstret i morse.

Skjuter upp lite

Jag borde blogga.
Jag borde städa; plocka undan klädhögen.
Jag borde ägna mig åt mina ideella åtaganden.
Jag borde fixa matlåda till i morgon.

Äh, fuck it. Jag glor på tv i stället.

Emil Svanängen - I love you

Det finns ett engelskt ord som jag gillar och som jag tycker saknar motsvarighet i svenskan. Det är "empowered". Kanske skulle man kunna säga "kraftfylld"? Hur som helst är det - i min tolkning av begreppet - ett underbart, underbart tillstånd. Och jag uppnår det som bäst av musik. Av underbar, underbar musik. Som nu. Som av Loney, dear. Som när något är så bra och så känslofullt att det känns som om man ska spricka.

Det här blir en jättebra avslutning på en skitbra arbetsvecka. Snart ska jag åka båten hem - det är extralyx, fredagen till ära. Hem till ett glas vin och en nästan helledig helg. *lycklig suck*

nej, jag har inte dött

Jag är verkligen inte särskilt flitig här, men det har liksom bubblat över. Det är mycket av allt - nära gränsen till för mycket - och jag koncentrerar mig mest på att balansera fram och göra precis rätt saker i rätt ordning för att det inte ska tippa över. Det går bra, men jag menar verkligen vad jag skriver: jag måste koncentrera mig.

Nu njuter jag av att det är fredagskväll och jag kan dega i soffan alldeles själv. Det var länge sen. Jag ska döma två matcher i morgon och spela själv på söndag, men resten av helgen är obokad. Det var också länge sen. Och det faktum att jag är ensam hemma ger mig ännu mer njutbar frihet. Jag tycker jättemycket om att vara med Peter, och vår samvaro har varit väldigt trevlig och behaglig en lång tid nu, men det är ju otroligt skönt att vara själv också.

Kanske blir det rentav lite mer skrivet under helgen. Men jag lovar inget.

Full av energi

För första gången på länge är jag riktigt, riktigt glad. Jag har varit lite låg eller i bästa fall rätt så likgiltig en ganska lång period nu, och inte haft någon riktig gnista. Volleybollsäsongen har startat, men jag har inte känt mig så motiverad. Det har känts jobbigt att först inte bo hemma och sen bo hemma i ett dammigt kaos. Och så vidare.

Men nu har allting bara tagit fart och jag känner hur jag har levt upp på alla plan. Två sega månader på jobbet har slagit över i överbeläggning - äntligen. Det "nya" B-laget, som jag kommer att spela med den här säsongen, börjar hitta varandra och jag måste säga att jag trivs otroligt bra med de flesta i laget.

Det största och mest inspirerande som hänt är dock den gångna helgens resa till Polen. Jag fick följa med på en fyra dagars övning med process- och visionsarbete med Svenska Volleybollförbundet. Det var styrelsen och de anställda, och ett gäng inbjudna människor, t ex valberedningsfolk som jag. Totalt nästan 40 personer som stötts och blötts under intensiva, kreativa och sociala former de här dagarna, som dessutom kröntes av EM-slutspelet för damer. Vi såg semifinaler, brons- och guldmatch i en hall med 13500 sjungande, tutande och totalt hängivna polacker - det var magiskt.

Det var så roligt och härligt att jag drabbades av en ganska svårartad separationsångest under hemresan och sen jag kom hem. Så blir det alltid när jag är iväg på sådana där saker. Det är något speciellt med att bo tillsammans, sitta uppe och prata på nätterna, lära känna med nya människor och återse gamla bekanta. Jag får en massa bekräftelse, och känner i gengäld att det finns så många människor som jag tycker väldigt mycket om. En sådan här upplevelse väcker en massa känslor och tankar som biter sig fast, långt efter det att man kommit hem. Ett tillstånd som både är behagligt och sorgligt.

På tal om positivt så går det faktiskt framåt i lägenheten också. Idag har de börjat gjuta golv i badrummet och all rördragning verkar vara klar. Enligt planen ska det bara vara tre veckor kvar nu. Vi får väl se...

Egen härd är guld värd

Det var inte så farligt. Det var förstås dammigt som fan när vi kom hem, men vi har lyckats tajma så bra att all bilning är gjord i vår lägenhet nu. Det kommer inte bli SÅ mycket mer jobb som dammar och låter. Men vi får leva så här ett bra tag till, men ett öppet schakt till grannarna ovanför och under; med provisorisk förvaring av prylar man behöver; framför allt, med ett evigt springande ner till bottenvåningen för att gå på toaletten, diska, hämta skurvatten, borsta tänderna...

Men vi är hemma i alla fall, det känns skönt. Jag kan ta på mig vilka kläder jag vill på morgonen, läsa min egen tidning och dela kudde med min gamla katt om nätterna.

Hem ljuva hem

Jag längtar hem. Trots att vår lägenhet är täckt av plast, damm och skoavtryck från smutsiga hantverkare längtar jag hem. Det har fungerat bra att bo hos mamma och styvfar i 2½ vecka, men det tär på tålamodet och jag vill hem.

De är jättebra människor, båda två. Generösa och engagerade i mig och Peter, omhändertagande och sociala. Men de har också vissa egenskaper och beteenden som jag skulle kunna reta ihjäl mig på om det inte var därför att jag bestämt mig för från dag 1 att jag måste lägga sordin på sådana känslor om jag skulle överleva med att bo här.

Någonting man inte kan klaga på men som jag har det kämpigt med är att man måste umgås hela tiden när man är här. Jag och Peter har en utmärkt balans hemma när det gäller att bara vara tillsammans. Vi behöver inte prata hela tiden, det är lugnt och skönt. Här kan man inte ens sitta och läsa tidningen till frukost utan att konversera. De - framför allt min mor - har en tendens att kommentera artiklar i tidningen stup i kvarten. Antingen från en av delarna man redan läst (irriterande; "Ja, jag läste det") eller en som man inte läst (irriterande; jag vill upptäcka tidningen själv).

Värst av allt är dock strukturen i det här hushållet. Mamma gör 100 % av allt hushållsrelaterat arbete, det gör mig ytterst illa berörd. Min styvfar kommer till bordet när maten är klar och kan resa sig och gå utan att ens ta bort sig egen tekopp efter frukosten. Gör han det så är det fullt av smulor på hans plats som han inte ser eller bryr sig om. Å andra sidan är mamma helt bortkopplad när det gäller allt tekniskt och hantverksmässigt. När jag var sjuk härom dagen skulle hon visa mig hur man sätter på en dvd-film med de fyra fjärrkontroller som finns till hemmabioanläggningen, det kunde hon inte.

De är säkert nöjda med den där uppdelningen och borde inte lägga mig i. Det gör jag inte heller, men jag mår illa av att se det. De lever precis som min mormor och morfar, med samma maktbalans. Anna Anka hade varit stolt.

Hur som helst flyttar vi hem i morgon. Jag får äntligen hämta min katt på pensionatet och flytta hem. Puh.

Fylltratt?

Igår gjorde jag en intressant betraktelse. Totalt matt efter sex timmars träning (träningsläger) kom jag hem till dukat bord, fick ett glas champagne som fylldes på vid ett tillfälle. Därefter drack jag ett eller ett och ett halvt glas vin. Av det blev jag absolut inte berusad, men inte heller piggare, och gick ganska omgående och la mig.

Men då kom Peter inrusande med Jannes alcometer som han tyckte att jag skulle testa. Han själv, som drack minst ett par glas mer än jag och som dessutom hade tagit en öl på eftermiddagen, hade mätt upp 0.7 - precis samma som Janne. Min mor blåste 0.9. Och jag? Svar: 1.3.

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet om det bara är mängden man dricker som ger utslag eller om andra faktorer påverkar också, men i vilket fall som helst var det ju förbluffande högt. Det finns förstås individuella skillnader, förutom att jag som relativt småväxt tjej har mindre blodvolym än till exempel Peter. Jag kanske har någon slags anlag för att snabbt komma upp i hög promillehalt. Intressant.

Nu har jag inte för vana att kombinera alkohol med bilkörning, men det har väl hänt att jag tagit ett mindre glas vin om jag vet att jag inte ska köra än på några timmar. Det borde jag nog sluta med. Man är väl klen helt enkelt.

Ge bort andras pengar!

Naturen är bäst, det är ju det jag alltid har hävdat! Se bara här hur vackert det kan bli.

Välgörenhet är något som är vackert på ett annat vis. Vattenfall skänker pengar till World Childhood Foundations satsning Uppdrag Barn genom att bloggar och microbloggar länkar till deras kampanjsajt. Den skrev om kampanjen, så att jag upptäckte den, var förvisso mest kritisk över att de inte hade lyckats få ihop så mycket pengar, men jag tycker att initiativet är värt en applåd i alla fall.

Ännu bättre är det förstås när jag kan skänka pengar utan att öppna min egen plånbok. Så där, 20 spänn till utsatta barn!

Längtan ut

Det är brittsommar så det står härliga till, och solen fullkomligt flödar. Speciellt på morgonen är det fantastiskt, då solen står lågt och allt badar i ljus. Man blir bländad, vatten och fönster blänker och glittrar. Det värmer lite, även om luften är kylig. Då är det väldigt, väldigt svårt att gå till jobbet. Jag vill inget hellre än att bara promenera, sitta på en parkbänk och läsa. Gå i skogen.

Man kanske skulle ta ledigt...

En sorglig betraktelse om en död råtta

När jag var ute och sprang igår passerade jag en döende råtta. Den satt på gångbanan och blödde om nosen (råttgift, råttgift) och flyttade sig inte trots att jag närmade mig (i flygande fläng, bör tilläggas; jag var ju alltså ute och sprang, som jag sa).

När Peter gick förbi 10 minuter senare petade han på den med foten och då pep den. Ytterligare en timme senare var den död, och han puttade ut den i gräset.

Det hela var förfärligt. Trots att man tycker att de är äckliga när de springer omkring här och där var det beklämmande att se den dö. Jag har jublat över kommunens bekämpningskampanj under sommaren, men jag hade liksom tänkt mig att de skulle dra sig undan i en jordhög någonstans och dra sin sista suck utom synhåll.

Vad säger man om den inställningen? Det är ungefär som att gladeligen köpa förpackat kött från ICA och låtsas som om man inte vet under vilka förhållanden de stackars djuren har levt, fraktats och slaktats. Förvisso köper jag bara svenskt kött, och helst ekologiskt, men ändå. Dags att ta sig en funderare kanske.

Snart hej då till badrummet

Vårt hus är plötsligt fullt av hantverkare som bilar och river, springer runt och sprider dammiga hand- och skoavtryck och har belamrat vår minimala tomt med stora bodar. Men det är ganska trevligt. Det är liv och rörelse. Om några dagar kommer de till oss. Då är det tack och godnatt och inget vatten i lägenheten i sju veckor, men det kan man ta när man tänker på hur fint det blir när det är klart. Peter och jag köpslår för att komma framåt. Den senaste dealen är att jag får välja färg på golvet i badrummet mot att han får bestämma att vi ska lägga pengar på dold rördragning. Allt har sitt pris.

I helgen väntar nedpackning av prylar från köket och tömning av badrumsskåp. Dessutom måste man tänka ut vad som kan stuvas undan i de rum som ska förseglas mot damm, och vilka kläder man ska ta med hem till mamma där vi ska bo de första veckorna. Det där med kläderna blir svårt för mig. Jag byter kläder hela tiden, har aldrig samma plagg två dagar i rad och helst inte med mindre än två veckors mellanrum heller. Det blir svårt att upprätthålla, om jag inte ska ta med mig hela garderoben. (Garderoberna, om jag ska vara ärlig.) Och skor. Vilka skor ska jag ta med?

Ja, det är ju inte så att vi inte kommer kunna åka hem till lägenheten och hämta och byta grejer, men ändå, ni fattar.

Å andra sidan kan det nog klassas som ett i-landsproblem.

Hata Aftonbladet & co

Min hållning till kvällstidningar är synnerligen föraktfull, och min avsky får nytt blod titt som tätt, tyvärr. Jag hatar dem, inte bara därför att de skriver och beter som som de gör, utan också därför att de får mig att ägna negativ energi åt att hata dem. Jag vill inte att de ska finnas, kan de inte bara dö och försvinna?

Detta plötsliga utbrott kommer sig naturligtvis av dagens löpsedel. Aftonbladet. Jag tror fanimej de är värst. "Tre gravida kvinnor döda i svininfluensa. Så skyddar du dig." Alltså, egentligen behöver jag inte kommentera det för det är så idiotiskt att det talar för sig själv. Men:

1. Tre gravida kvinnor döda - ja, i USA!
   
2. Tre gravida kvinnor döda - ok, det är jättehemskt, men om det "bara" är tre ur USA's gigantiska befolkning kanske det inte är så otroligt många, om nu gravida kvinnor är speciellt utsatta.
3. AB gör allt för att hetsa upp stämningen ytterligare kring denna förbannade influensa. Inse: den är ingen sensation och kommer förmodligen inte bli det heller.
   
4. AB gör allt för att skrämma upp stackars gravida kvinnor, som redan från början förmodligen är väldigt oroliga över en massa saker eftersom de är gravida.
5. Så skyddar du dig - jo, tack, vi har läst det i alla tidningar varje dag i en månad. Det sitter anslag från Socialstyrelsen på varenda arbetsplats. Är det någon i Sverige som INTE vet hur man skyddar sig?

Och så vidare.

Men förutom det har min dag varit ganska bra.

Nystart

Jag försöker köra lite mer renlevnadsstuk nu, efter en semester med alldeles för mycket vin, glassar och allmän skörlevnad. Av min intensiva träning blev det inte heller så mycket under sommaren. Det började bra, men sen blev det mest sol och bad och bokläsning i soffan.

Det lustiga är att när jag väl bestämmer mig för uppskärpning är det så lätt. Suget efter sötsaker och småätande försvinner, och kroppen vill träna hela tiden. Den känns tightare och fräschare efter bara några dagars ökad träningsdos. Det har förstås ingenting med verkligheten att göra utan är bara psykologi, men det spelar ingen större roll. Det är ett väldigt mycket mer angenämt tillstånd än den där svullkänslan när man äter fel och för mycket och bara degar. Men jag har förvisso inga problem att unna mig sådana perioder också, speciellt inte under semestern. Det är lite som med årstider - tillstånden måste växla för att man ska kunna uppskatta dem.

Nu har det äntligen börjat släppa med löpträningen också. Nu i veckan hade jag min första runda på mycket länge som kändes riktigt bra (eller i alla fall förhållandevis bra; det var inte skitjobbigt). Eftersom det har gått lite trögt nu ett tag, efter ett långt uppehåll i början av sommaren, har jag tillåtit mig att gå när jag tycker det blir för tungt. Nu gick jag 50 meter på ett ställe, och tog mig direkt efter uppför en ganska brant och seg backe utan några som helst problem.

Det är stärkande. Och det är så otroligt skönt efteråt. Jag älskar känslan i benen och bålen efter en längre löprunda, och nu längtar jag tills jag kan öka på distanserna mer. Förra sommaren, när jag tränade inför halvmarathon sprang jag rundor på 13-15 km utan problem. Nu är jag väldigt peppad att ta mig tillbaka till den nivån. Halvmarathon nästa år igen, under 2 timmar, är mitt mål. Det låter modest kanske, men en hyfsad utmaning för mig som springer långsamt.

Sju veckors kaos väntar

Igår kom barackerna på plats, som kommer att bli vårt badrum under två månader. Stambytet är här!

Efter flera år av förberedelser som stött på patrull, konflikter och till och med en rättsprocess är det nu äntligen dags. Snart kan vi ta farväl av vårt kvaddade badkar, toalettsitsen i brun bakelit och det spruckna kaklet. Det kommer att bli sorgligt - INTE. Men faktum är att vårt badrum gjorde att vi kunde köpa den lägenhet vi bor i nu. Alla av kvinnligt kön som var på visningen tittade in och skrek i högan sky: "Aldrig att jag skulle sätta min fot i det här äckliga badrummet." Utom jag, då. Men det tackar vi för, vi fick lägenheten för utropspris och kommer att göra en rejäl slant om vi säljer den.

Planen är att vi ska evakuera, åtminstone delar av tiden. Det kommer ju att bli lite struligt, men jag tycker nästan att det ska bli lite mysigt också. Jag har avtalat med mamma att vi kan bo hos dem ett tag, och det kan nog bli riktigt trevligt. Bo i villa - det har jag inte gjort på nästan 20 år. Inte bott med min mamma heller, annat än på semestern. Det blir spännande.

För övrigt har tillvaron förändrats radikalt i och med att semestern tog slut. Annan dygnsrytm, andra kläder, nya, sunda vanor (både Peter och jag är inställda på konceptet "mycket träning, sundare mat, minimalt med alkohol" osv en tid framöver nu). Dessutom har det rasslat till ordentligt i almanackan som nu har återtagit sin vanliga, plottriga skepnad med aktiviteter, aktiviteter och åter aktiviteter. Man är back in business, helt enkelt.

De sista dagarna

Idag ringde en kollega till mig. Jag såg namnet på displayen men min ledighetshjärna lyckades inte koppla över huvud taget vem det var (och det är ändå en person jag jobbat med ganska mycket). Poletten trillade ned direkt när jag hörde hans röst, så det var ingen fara, men jag tyckte det var ett lustigt bevis på att jag kopplat bort jobbet helt och befinner mig djupt in i semestervärlden.

Men jag börjar faktiskt komma upp till ytan igen. Denna sista semestervecka har vädret vänt till lite mer höstlikt, och nu de sista dagarna är vi hemma (den sista trippen, till Norrtälje, blir inställd fick jag precis veta). Vardagen känns inte längre lika avlägsen. Jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till jobbet, men jag inser att det kommer kännas helt ok när jag väl är där. Min semester har varit lång och jättebra.

Vi var ute på Utö söndag till tisdag. Peter har verkligen lärt mig genom åren att uppskatta tältning, men det här blev faktiskt ingen lyckad campning. Det var ett stort ungdomsgäng på den annars nästan tomma campingplatsen, och andra natten höll de fanimej igång HELA natten och skrek som apor. De såg väldigt unga ut, inte mer än 15-16 och hade ingen direkt känsla för att de inte var ensamma där. Peter gick faktiskt ut och sa till vid ett tillfälle, men det glömdes snabbt bort. Så jag sov inte mer än ett par timmar.

Vädret blev inte heller så fantastiskt som SMHI utlovat, men det var helt ok. Det var varmt och vi badade, men det var inte direkt gassande sol. Å andra sidan märkte vi dirket när vi närmade oss fastlandet att molntäcket var betydligt tjockare över land, och det började regna också. Vädret är generellt bättre i skärgården, och vi har tillbringat ganska mycket tid där de senaste veckorna. Jag är faktiskt mer solbränd efter den här semestern än jag tror att jag någonsin har varit.

Men nu är det snart slut, som sagt. Först dock, en helg med Fabian och Anna. Det blir kul.

Mitt sommarlov

Jag är helt världsfrånvänd. Jag är så upptagen med att ha semester att allt annat försvinner. Ingen tanke på jobbet eller andra vardagliga företeelser, och jag är inte speciellt social (jag umgås med min lilla familj, och vill inget annat). Jag låter bara dagarna flyta på i ett otroligt behagligt tempo, och fyller dem med badande, vin och romaner. Det blir en och annan löprunda, jag dammsuger en vända eller tvättar bilen - för att sedan återgå till detta underbara stadium av frihet från ansvar och åtaganden och ett stort förråd av ledig tid.

Uppenbarligen har jag inte ens skrivit någonting här, trots att jag har haft all tid i världen, men jag har helt enkelt inte haft lust.

Om jag ändå ska försöka summera vecka 1-3½ av semestern:

• ett antal turer till skärgården;
• en vecka på Gotland, som rymde det vanliga, trevliga umgänget med Peters stora familj/släkt; en begravning; nakenbad på Fårö; rökta flundror; orkidéepromenader; close encounter med råbock och total hänförelse inför naturen på norra delen av ön;
• tid hemma;
• ... ja, vad har jag gjort egentligen?

En stor grej till:
Tidigare den här veckan såg jag döden i vitögat och uppfyllde ett åtagande som jag ångrat mången gång att jag tackat ja till: jag var i Södertälje och dömde en internationell turnering. Visserligen för juniorer, men de europeiska lagen på den här nivån skulle jag säga håller högre klass än den svenska elitserien. Alltså ett internationellt arrangemang med allt vad det innebär av strikta - och för mig nya - rutiner, och matcher på en nivå jag inte är van vid. Efter förra säsongen, då jag knappt dömt alls utan brottats med med mina tvivel om att fortsätta över huvud taget, och på det en lång sommar, var jag extremt dåligt matchad. Men jag hade lyckats förbereda mig mentalt så bra att det gick bra. Det gick riktigt bra. En av mina två matcher skulle jag nog klassa som en av de bästa jag genomfört.

Det var bra. Det var ett stort lyft, som övertygade mig om att jag ska fortsätta eftersom jag faktiskt kan det där om jag bara lyckas förbereda mig rätt och hitta den rätta koncentrationen.

Je suis une elitdomare!

Karin syr en kjol

Jag bedriver min semester i det lilla formatet, så här långt. Förutom en liten skärgårdstripp har jag varit hemma, och till stor del ensam. (Peter var först ute och paddlade, och nu har han stuckit i förväg till Gotland.) Jag bedriver mina dagar med att träna, titta lite på Tour de France som sagt; jag har travat runt i stan lite. Igår ägnade jag större delen av dagen åt att slutföra ett sy-projekt som påbörjades för två-tre år sedan. Nu har jag sytt min första kjol, efter mönster och allt. Det var lite knixigt, men inte oöverstigligt. Mönstret var märkt med två pluppar av fyra i svårighetsgrad, vad det nu betyder.

När jag till exempel syr avslöjas en av mina sämre egenskaper. Oftast har jag ett stort tålamod och är ganska noggrann, men det gäller inte när jag gör saker med händerna. Jag kan inte riktigt och då orkar jag inte vara noga, utan tror att jag kan göra saker lite på en höft. Det blir oftast inte så bra. När man syr ska man sprätta upp och göra om när det blir snett eller fel, men jag har en tendens att tycka "äsch, det gör inte så mycket" och strunta i det. I fallet med kjolen var det framför allt på ett ställe där två sömmar skulle mötas som jag misslyckades med. Jag tyckte att jag nålade noga, men när jag såg resultatet var det snett. Men det kommer inte att synas så mycket. Dessutom hittar jag på något konstigt argument om att jag ju var ganska duktig ändå som sydde min första kjol, och då kan ingen förvänta sig ett perfekt resultat. (Men om jag hade haft det där tålamodet hade jag inte nöjt mig förrän det var perfekt. Som Peter. Jag beundrar honom för det.)

Hur som helst, på tal om lågmäld och ensam semester; i morgon ska jag i alla fall åka på utflykt och träffa vänner. Det kommer att bli underbart, jag längtar. Jossan, jag hämtar upp dig i vrålåket kl 9!

Cykelnörd

Som jag säkert har kommenterat förut har jag en fantastisk förmåga att engagera mig i sport, trots att jag hävdar att jag inte har något generellt sportintresse. Men det väcks liksom till liv när det är mästerskap eller andra tv-sändningar som jag börjar följa. Just nu är det Tour de France.

Jag har förvisso följt touren de senaste åren. Både jag och Peter har blivit helt hooked på bergsetapperna, lagstrategierna, den makalösa uthålligheten och farten - och kanske framför allt Roberto Vacchi och Anders Adamson som kommenterar.

Dagens etapp var dock något alldeles extra - en stor sportupplevelse. En bergsetapp där bröderna Schleck slet för varandra, Armstrong jagade (7-faldig vinnare, comeback i år efter flera års frånvaro, för den oinvigde), den omtalade turbulensen i Astana-stallet visade sig, fjolårssegraren Sastre försökte men misslyckades, osv, osv. Det var underbart. Solen strålade ute, men jag satt klistrad i soffan. Det var underbart.

Nu måste jag sova, så jag orkar med morgondagens tempolopp.

Min ludna hjälte

Jag var hos veterinären med Pekka igår. Han måste vaccineras för att få bo på kattpensionat, och jag passade på att resonera med doktorn om hans allmäntillstånd. Hon var mycket imponerad av hur gott skick han är i med tanke på sin höga ålder (17), men jag fick bland annat höra att han nog ser lite dåligt och att han har artros. Nu ska han äta kosttillskott.

Det togs också blodprov, vilket var en riktig pärs för samtliga inblandade, för att ta reda på sköldkörtelstatus. Hans förändrade beteende - att han jamar (ännu) mer än tidigare, att han verkar orolig och springer runt i lägenheten på nätterna - kan bero på förändringar i sköldkörteln som utvecklas till giftstruma. Alternativ två är att han börjar bli senil helt enkelt, vilket varit min spontana gissning. Vi får svar i nästa vecka. Njurstatus fick jag svar om på en gång, och den var bra. Det är väl annars det man hört blir problem hos gamla katter.

Jag känner verkligen en stor och varm kärlek till min katt, och jag blir lite mallig när jag får höra att han är fin och fräsch för sin ålder (som om det var min förtjänst?). Han kommer inte att hänga med hur länge som helst, men jag är glad så länge han är en del av familjen.

Jag har inte tid, jag är ledig

Efter bara några dagar är jag uppenbarligen i semesterdvala till den grad att jag inte tar mig för att blogga. Å andra sidan händer det inte så mycket. Det bästa var att jag såg en räv utanför vårt hus häromdagen, sent på kvällen. Den kom springande uppför trappan från Östervägen och vek sen av, så jag hann inte se mer än en glimt, men en räv var det med en rejäl plym till svans. En stadsräv.

Det var förvisso trevligt i helgen också när Jessica kom på besök. Vi grillade och hade vinprovning - ja, det dyraste vinet var godast - och sen åkte vi in till Gondolen och drack drinkar. När vi satt där och beundrade utsikten och fick syn på Gröna Lund kom Peter på att han absolut ville testa Insane, så hux flux tog vi Djurgårdsfärjan över och gick på Grönan vid halv elva eller något i den stilen. Lite annorlunda, speciellt i jämförelse med Gondolen. Jag nöjde mig med att åka Vilda musen. Läskiga saker måste jag ladda lite mer för.

Och idag har det äntligen varit badväder igen. Det har varit varmt och skönt uteväder i flera dagar, men först idag molnfritt och rejält varmt. Jag måste erkänna det: jag älskar att sola och bada. Jag älskar värmen och jag är fåfäng nog att gilla att bli solbränd. Åker man till stranden med Peter dröjer det fem minuter innan han frågar: "Vad ska vi göra nu då?". För mig tar det väldigt lång tid innan jag blir rastlös. Jag kan ligga där och läsa, slumra och titta på folk i många timmar. En förutsättning är förstås att jag kan bada emellanåt. Det har jag gjort 7-8 gånger idag, minst.

I morgon väntar sämre väder. Då får det bli en nyttodag. Och motionsträff med syster.

Fem veckors frihet - börjar nu!

Nu har jag lagt in ett out of office-reply till den 17 augusti, stängt ned outlook och intranät. Nu har jag semester. I över en månad. Det känns helt overkligt. Jag har jobbat ganska intensivt fram till nu, även om jag unnade mig lite lugnare, kortare dagar nu den sista veckan. Känner mig inte direkt förberedd på ledighet, men jag ska nog kunna vänja mig. Å andra sidan lämnar jag inte med känslan av att jag har en massa ogjora saker. Tvärtom har jag betat av ungefär det jag hade tänkt mig.

Fem veckor i sträck - det har jag aldrig haft. Det känns otroligt lyxigt. Jag kommer kunna slösa med dagar, rentav.

Nej, nu stänger jag av datorn också. Wow.

Nedtrappning

Upps, det blev visst ett litet uppehåll i mitt annars hyfsat flitiga skrivande. Det beror på.... eh, jag vet inte. Ingenting just. Det har blivit juli, Peter har kommit hem, Tour de France har börjat. Vi drack ett antal strawberry daquiris i helgen, jag har börjat springa igen, jobbar min sista vecka på ett mycket ödsligt kontor. Det har kort sagt inte hänt så mycket.

Det finns faktiskt fördelar med att jobba, trots att jag är nästan ensam om det. Denna sista vecka unnar jag mig att ta det LUGNT för första gången på ett år eller så. Jag kan utyttja lite flex, ta en lång promenad på lunchen, rensa i stökiga mappar. Jag hinner ändå göra det jag ska. Det är njutbart faktiskt.

Utmaningen är bara att inte ta det FÖR lugnt; att mentalt påbörja semestern innan fredag eftermiddag.

Om utbudet av parasoller

Äntligen använder jag min nya mini-pc-med-mobilt bredband som det var tänkt (förutom att ha lyxen att kunna surfa var man vill i lägenheten - köket, soffan, balkongen). Jag sitter i skuggan under ett träd i Hagaparken och har tagit med inte bara bok utan även den här. Den behagliga värmen har övergått i riktig hetta. Man kan inte vara inne, man kan i princip inte vara i solen, men det här är perfekt.

Cykla går bra också, då fläktar det. Jag har ägnat förmiddagen åt att flänga runt och leta efter ett parasoll till balkongen. Mindre parasoll är inte lätt att hitta, kan jag konstatera. Det finns REN SKIT på Jysk och ÖB och sådana ställen för en eller ett par hundralappar. Eller så finns det ett fint, rejält stycke på Bauhaus för 700 spänn, som jag till slut ändå köpte med argumentet: "Äh, det är bara pengar". Peter har tjatat länge om parasoll på balkongen, men jag har avfärdat det. Fram till i morse, då det faktiskt inte gick att vara där.

Förresten så tycker jag att butiker som säljer utemöbler, parasoller och liknande diskriminerar folk som bor i lägenhet. Det finns ju bara gigantiska saker, som passar på stora villaaltaner. Tänk vad mycket mer affärer de hade kunnat göra om de haft ett större utbud av snygga, smarta grejer för mindre ytor.

Sen har det inte hänt något mer, men jag njuter av att ta det lugnt. Leker semester.

Att väga sina ord

För övrigt så cyklade jag förbi ett demonstrationståg idag, som handlade om situationen i Iran. Som svensk antar jag att det nästan är självklart att jag sympatiserar med oppositionen och de som just nu kämpar för demokratisering av landet. MEN jag måste säga att jag blev riktigt irriterad över ett av plakaten jag såg bland demonstranterna. "Stoppa massakern i Iran", stod det. Jag förstår allvaret i situationen och att det är oacceptabelt att människor har dött - men massaker?

Jag blev irriterad över att saken börjar få alltför stora proportioner, men framför allt känns det respektlöst att använda sådana ord med dramatiska händelser i andra länder i åtanke, Sudan till exempel. Men det kanske inte räknas för det ligger i Afrika?

Premiärdopp i slutet av juni - skandal!

Nackdelen med att åka själv ut i skärgården är att man inte kan smörja in sig på ryggen. Då kan det hända att man bränner sig där. Det kan också hända att man glömmer att smörja in t ex baksidan av armarna, så att även de antar en lätt rosa nyans. Men det kan det vara värt. Nu har jag äntligen fått BADA - friskt men inte svinkallt - och ligga på en klippa och kika på båtar och måsar, och livet känns så mycket bättre med en gång.

Tyvärr hade den annars så trevliga Framfickan på Grinda förvandlats till Stureplan just idag. Det var proppfullt av folk som anlänt via stora, stora båtar och personalen kändes inte så där skärgårdstrevlig som jag minns den utan som ett gäng överdrivet självmedvetna säsongare från Åre eller nåt, vilket kanske är precis vad det är.

Dessutom spelade de helt vidrig musik i "baren". Covers av uttjatade sommarhits i någon sorts vämjelig, smetig version, framförda av tjej med bebisröst. Det var faktiskt en plåga att sitta där. Inte min grej, eller vad man brukar säga.
----
Röstläget: fortfarande mycket hes. Det här är helt bisarrt. Jag har inte kunnat prata ordentligt, eller inte alls, på en vecka. Men nu ska jag sluta tjata om det. Det är på bättringsvägen i alla fall.

Fakta om Solna

Jag insåg precis att min nyaste idol, Emil Svanängen (Loney dear) bor i Råsunda, som jag. En annan färsk insikt är att kvinnor i Solna har stora bröst. Jag var i centrum idag och handlade mat, och varenda en hade stora bröst. Brukar det vara så? Är det Solna-specifikt eller generellt?

Sen har jag nog inga fler lärdomar att komma med från idag. Jag har nämligen suttit i soffan hela dagen och knapprat febrilt på datorn, med undantag för några korta stunder på balkongen. Ingen röst. Status quo.

Klag

Nu känns det lite eländigt faktiskt. Jag har precis ätit mat som inte blev något vidare, och nu är jag tillbaka i soffan där jag suttit hela dagen och slitit medan sommaren passerar utanför fönstret.

Jag skulle haft semester den här veckan - veckan då badvädret äntligen kom - men i stället sitter jag med två panikprojekt som skulle kunna sysselsätta mig dygnet runt. Nu har jag inte för avsikt att jobba ens fulla dagar, men ändå.

Just nu kan jag förvisso likaväl jobba, eftersom jag inte kan göra så mycket annat. Jag är fortfarande lite hängig av den diffusa sjukdomen (vanlig förkylning kanske?) så jag kan inte träna. Jag kan heller inte umgås med någon - ta en fika på uteservering i kvällssolen - eller ens ringa, eftersom jag fortfarande inte kan prata. Det känns lite ensamt faktiskt (Peter har åkt på jobbresa). Jag brukar verkligen inte lida av att vara själv, men nu har jag inget val och då känns det annorlunda.

Nog med gnäll. Det ska vara fint väder i en massa dagar framåt. Jag hinner nog bada. Och så får jag prata med katten. Han är inte så kräsen.

Några saker att bocka av

Senaste fågelobservationen: steglits. De var fina. Det gick till ungefär som vanligt: jag fick syn på några fåglar som jag inte kände igen, tittade så noga och nära jag kunde och gick sen hem till fågelboken. Jag tror på den metoden framför att lära mig alla fåglar för.st och titta efter dem sen.

Senaste prestationen: sytt kuddfodral. Det blev inte så fint eller noga, och det uppstod en liten konstruktionsmiss, men å andra sidan tog det en dryg halvtimme och nu är det gjort.

Senaste frustrationen: min suspekta sjukdom. Jag har fortfarande ingen röst över huvud taget. Det är en ganska märklig situation. Jag kan till exempel inte prata i telefon. Idag hade jag ett telefonmöte som fick gå till så att jag var med och lyssnade, och så fick jag chatta med Pär och skriva till honom vad jag ville säga. Det funkade väl ok. Men jag kan inte hälsa på grannarna i hissen eller säga "tack" till kassörskan på Coop när jag tar emot växelpengarna. Jag kan få fram en väsning, eller en viskning, inte mer.

Värre är att jag inte kan träna. Jag blir galen. Det är fint väder, jag vill springa. Jag vill gå till gymet och kämpa, men det är inte läge för det. En passiv livsstil är verkligen INTE min melodi. Jag vill bara skrika.... nej, just det - det kan jag inte heller!

En kärleksfull helg till ända

Jag har tappat rösten. Det har hänt förut och det brukar ju vara lite kul sådär, men nu är jag inne på dag tre och det har blivit värre - jag får idag inte fram ett ljud utöver viskningar - och det är nästan så att jag är lite orolig.

Det kommer sig av att jag gått med ont i halsen och känt mig lite småsjuk i flera dagar innan jag i torsdags var ute och härjade på stan. "Härjade på stan" är inte direkt en överdrift, tyvärr. Vi fick besök av vänner från Falun över helgen och inledde med middag och en utekväll som blev ganska blöt. Vi hamnade på Debaser Slussen och dansade som tokar, och jag blev så packad som jag blir typ en gång per tionde år. I vanliga fall är jag mycket måttfull med alkohol, men det här var inte en sådan kväll, och stackars Fabian blev tvungen att gå med mig hela vägen hem från Gamla stan för att jag skulle nyktra till i alla fall något.

Ja, och så vaknade jag upp på midsommarafton utan röst och svårt bakis, men det rätade upp sig efter ett tagl Vi hade en underbar dag med sillunch i Hagaparken och middag på Mattias Dahlgrens Matbaren, vilket var en mycket trevlig upplevelse. Förutom att maten var fantastisk, personalen genomtrevlig, varenda inredningsdetalj genomtänkt utan att vara för mycket, så satt vi och häpnade över hur bra musik de spelade. Det var behaglig, easy-listening-musik, men inte på det vanliga sättet. Hur ofta hör man Nick Cave på en lyxrestaurang (eller vilken restaurang som helst, förresten)? Eller kombinationen Nick Drake/Depeche Mode/Emmylou Harris/Burt Bacharach/Everything but the Girl/etc, etc? När vi frågade vem som valt musiken fick vi veta att det var Mattias Carlsson från Weeping Willows. Bara en sådan sak! Genomtänkt var ordet. Dahlgren själv var där, förresten, och gick omkring i kockkläder och såg ut att småmysa. Killen jobbar på midsommarafton!

Jag vek ner mig och åkte hem efter middagen, men de andra fortsatte till Gondolen och drack ett otal drinkar, så igår var det ombytta roller - jag var hyfsat pigg, de andra tre sammanbitet bleka. Vi hade ändå en fantastisk dag med beachvolleyboll, bad i Mälaren och grillning.

Nu ska jag fundera på hur jag ska hantera de två telefonmöten jag har inbokade imorgon...

Jag är mycket nöjd med att båda dessa (vältränade) herrar klagade över träningsvärk efter matchen igår. Bör kanske tillägga att Fabians solglasögon är ironiska.

Båt-dagen

Det var ett väldigt snack om Båtarna idag på kontoret. "När kommer Båtarna?" Håkan hade koll på nån sajt med realtidsinformation om exakt position. "Håkan, var är de nu?""De har passerat Tynningö, snart här."

Från ettiden och framåt tömdes stället och hela företaget stod uppe på våra takterrasser eller nere på piren och betraktade spektaklet, men det var ett spektakel i positiv mening. Hela fjärden skummade av båtar som följde Volvo Ocean Race-seglarna in mot stan. Småbåtar, segelbåtar, militär-, RIB- och polisbåtar. Det var riktigt mäktigt faktist. Dramatiskt.

Jag hade god lust att ta en bild på klungorna och konsulter som stod och tittade i solen, och skicka den till min stressade kund. "Se hur vi tillbringar våra dagar på kontoret." Men jag är inte säker på att de hade uppskattat skämtet.

Det är faktiskt på håret att jag är stressad också. Jag har inte varit så närvarande här på bloggen, och det beror på att det mesta av min kraft har gått åt projektet jag jobbar med (i kombination med att jag jobbar med andra saker samtidigt som ska balanseras in). Det har varit pressat läge, minst sagt, de senaste veckorna. Men jag tycker att det är njutbart. Jag har kanske något masochistiskt drag, men jag blir triggad av de här svåra lägena. Jag har många goda projektledaregenskaper, men min diplomatiska och lite försiktiga sida är inte ena av dem. Den måste jag utmana och motarbeta, och det är utvecklande.

Mer om festivalen

Jag måste korrigera två saker från förra inlägget:

1. Det där magiskt bra bandet, som egentligen är ett enmansprojekt, heter Loney, dear och inget annat. Jag hade missuppfattat. Jag måste köpa alla hans skivor.

2. Jag glömde nämna Pixies, trots att det var en av mina absoluta höjdpunkter med festivalen, i alla fall i förhand. Spelningen var inte fantastisk, de lät rätt mycket som på skiva, men det kan ju vara en kvalitet i sig. Och det var ju jättekul att förflyttas till den där delen av 90-talet då det hände så många viktiga saker i mitt liv.

Det var bara det jag ville säga. Nu måste jag gå och lägga mig så att jag är pigg till i morgon, som blir en ödesdag.

Regn, öl i plastmugg och magisk musik

En summering av helgen, eller den del av helgen som tillbringades på Stora skuggan och Where the Action is:

Vi missade de första artisterna på fredagen eftersom jag jobbade, och dessutom var det hällregn. Vi till och med stannade och tog en öl på vägen dit för att vänta ut det värsta. Men det slutade regna efter ett tag och blev helt ok. Vi såg bland annat Adiam Dymott (halvtrist; hon har egentligen bara en bra låt i mitt tycke), Seasick Steve (en positiv överraskning - underhållande bluesgubbe i Captain Beefheart-anda), Olle Ljungström (man måste ju bara gilla honom) och kvällen avslutades med Neil Young, som alla var där för att se. Jag, till skillnad från de flesta, hade en magisk stund i början när det var gitarr och munspel, banjo och "Heart of Gold". Sen var det gnissel- och 20-minuterslåtar-Young som tog över med en del klassiska bra låtar, men vid det laget hade jag sökt mig till en solstol en bit åt sidan och satt där och softade.

En ganska tråkig sak var att Peter upptäckte när vi skulle cykla hem att han tappat sin cykelnyckel, så det var bara att gå hem. Inte optimalt att gå i gummistövlar klockan halv två på natten, men hem kom vi ju.

Igår ägnade vi dagen åt att leta sydväst och regnrock, eftersom det inte verkade bli uppehåll på hela kvällen (och det blev det inte heller). Vi hoppade över Krunegård m fl, tyvärr, men det kändes lite väl tungt att hänga där i spöregnet i 10 timmar. När vi väl kom dit letade vi upp tältet med upphittat. "Fråga kan man ju alltid göra", typ. Hur sannolikt är det att en cykelnyckel hittas på en leråker där 20 000 pers trampar omkring? Men den fanns där!!! Det var det enda som hade lämnats in på hela fredagen. Helt sanslöst.

Det blev en utmärkt start. Jag lyckades uppnå en precis lagom festivalberusning och hade en fantastisk kväll. Vi charmades av Moneybrother, avNJÖT Tiger Lou, förbryllades av Duffy (vad gjorde hon där egentligen?) och sen såg jag Lonely, dear och fick någon slags emotionell chock. Jag vet inte vad som hände, men jag tyckte det var helt fantastiskt. Det var så bra så jag grät, faktiskt. Det är något som händer när jag blir så där berörd eller uppfylld av något; det är som en ohejdbar fysisk reaktion. Jag har lyssnat lite på Spotify innan, men jag kan inte säga att jag känner till musiken särskilt bra. Men det var något med scenframträdandet och själfullheten - och ett visst mått av berusning förstås. Underbart.

Kvällen kröntes sedan av Nick Cave i toppform. Vi stod nästan längst fram, och då blir det ju en redan bra konsert ännu mycket bättre. Jag tycket upplägget var lite väl likt hans konsert i höstas, men den var ju också skitbra så det var inget större problem att höra många av låtarna igen.

Så idag har jag lite separationsångest faktiskt, och en liten baksmälla. Det var roligt att gå på festival. Jag vill har mer!

Säg efter mig: "Jag är bäst"

Eftersom Bodil Malmsten finns borde man egentligen inte blogga, eller ens hävda att man skriver. Det blir lite futtigt, liksom. Läs till exempel vad hon skriver om högmod som en dygd, inte en synd. Hon är så klok och rolig och fullständigt charmerande. Jag började läsa hennes dikter för många, många år sedan och har slukat hennes självbiografiska böcker. Allt är underbart. Tänk om man kunde skriva så!

På tal om att skriva så där bra, och på tal om högmod, pratade vi om i helgen - jag, min syster och systerson - om vad man är bra på. Jag har haft alldeles för mycket ångest i mitt liv över min inbillade brist på talang. Nu vet jag att jag har talang för alla möjliga saker, även om jag inte har absolut gehör, är mattesnille eller proffs i någon sport. Och jag tränar mig på att både tänka på det och kunna säga det. Vid anställningsintervjuer till exempel måste man kunna plocka fram det där, och faktiskt i en del andra situationer också. Då duger det inte att komma med ett blygt: "Nej, jag vet inte. Jag är väl inte bra på något särskilt."

Pontus sa i alla fall till min syster: "Jag vet vad du är bäst på. Du är bäst på att vara mamma." Det var väl gulligt? Nio år är han. Dessutom är det sant. Min syster är bäst på att vara syster också, det måste jag komma ihåg att säga till henne.

Uppåt

Härom kvällen tog jag en oplanerad promenad i maklig takt här i Råsunda, och jag kände mig för första gången på mycket länge tillfreds, ja, kanske till och med lycklig. Lycklig på det där sättet som man blir av en promenad en fin sommarkväll; av prunkande syrener och fågelsång i alla tonarter, med svalorna i diskanten. Jag har gått på flera sådana promenader tidigare - det har varit en fin vår - men den där känslan av lätt och självklar kärlek till livet har liksom inte infunnit sig.

Jag vet vad det beror på. Jag har mer eller mindre medvetet kommit fram till att jag inte längre tänker ha ångest över min livssituation. Det är inte läge att göra något åt något just nu, så därför väljer jag att gilla läget. Och det finns ju mycket att gilla. Det finns mycket som är bra, och nu ägnar mig åt det i stället för att fokusera på brister och sorger. Tills vidare.

Så mycket lättare det blir!

Jag tillämpar därmed min allra viktigaste livsprincip, just "gilla läget". Jag kan predika den till förbannelse. Gör något åt saken eller finn dig i din situation och hitta ett sätt att uppskatta den, allt annat är waste of time. Ibland - oftast - tycker jag faktiskt att det är precis så enkelt. Andra gånger, som nu, har det tagit mig ett tag att komma dit. Så kan det vara. Jag menar inte att man ska vifta bort svårigheter eller sopa saker under mattan och förneka dem. Tvärtom: bearbeta och betrakta, ta ställning. Och hitta ett förhållningssätt.

Det har jag gjort nu. Vi får se hur länge det håller, men jag mår bra mycket bättre i alla fall.

Just nu mår jag extra bra, för jag tvingade mig iväg på en joggingrunda och den visade sig bli av den fantastiska sorten. Knepet, återigen: lyssna på radio. Det är en jättebra metod och eventuellt den enda som funkar för mig, så tillvida att jag inte hela tiden tänker på att jag springer och hur jobbigt det är. Nu lyssnade jag på P1 som alltid är grymt intressant, och allt flöt på och jag tog till och med en utökad runda inklusive en massa uppförsbackar, men det kändes bara härligt! Man är lättlurad helt enkelt...

Starkt Isabellah

Isabellah Andersson är min idol! Sedan hon kom till Sverige för ett par-tre år sedan och började tävla har hon vunnit typ allt hon ställt upp i. Stockholm Marathon förra året var ett av de första marathonloppen hon sprang någonsin - hon vann. Sen födde hon barn, sprang i år igen - och vann! Hon vann med 7 minuter över tvåan och kom 19:e totalt. Det är imponerande.

Vi var med och hejjade. Hade picnic på Norr Mälarstrand i den gassande solen och satt och slötittade på den strida strömmen av löpare av alla sorter. Underbart.

Det enda jobbiga med sommarväder är att det känns som om man måste vara ute hela tiden. Man VILL vara ute hela tiden. Det är nu man skulle bo i villa. Det känns liksom lite påvert att gå ut och sätta sig på bänkarna på sidan av vårt hus, som jag gjorde idag, där det är sol sent på eftermiddagen. Men det får nog bli i nästa liv.

Sommarplaner

Jag har många idéer om vad jag vill göra i sommar. Jag vill åka till Danmark, svenska fjällen, Österlen, Sydfrankrike och så klart skärgården. Jag vill bo på bondgård, i en ödslig stuga och gärna något trevligt hotell. Gotland är förstås ett måste, och det är ju alltid trevligt att hälsa på mamma och styvfar på västkusten. Jag skulle till och med kunna tänka mig något så corny som att åka flotte - eller husvagn.

Men med tanke på hur bra vi är på att planera blir det i bästa fall en liten tripp, eller kanske två.

Jag skriver för övrigt mitt första inlägg på min nya dator. Jag har gjort en faktiskt helt onödig investering i en mini-PC. Den är så onödig att jag har lite ångest, men jag är ganska nöjd samtidigt. Vår dator hemma är oftast upptagen (av Peter), och dessutom gillar jag inte att sitta vid det där obekväma skrivbordet och skriva eller surfa. Jag vill sitta i soffan, eller var som helst. Jag vill sitta på ett café och skriva, om jag känner för det. Nu kan jag det. Jag behöver inte släpa min tunga jobbdator hem från jobbet varje dag, eller ta med på semestern.

Ångest över sådana här saker är bara onödig. Nu har jag släppt den. Nu är jag bara nöjd. Så!

Tiden är ur led

Jag behövde ett avbrott idag från det enahanda sittandet i soffan (jag får krupp, och ont i kroppen) och tog en promenad runt sjön. Då såg jag midsommarblomster. Det kändes inte helt rätt. Det har ju inte ens varit varmt!! Just idag gick jag med händerna krampaktigt uppdragna i jackärmarna och längtade efter handskar, trots att jag fattade ett principbeslut redan i början av april om att nu är det slut med handskar för nu är det faktiskt vår.

Jag såg också sothöneungar och en ny art som kollades upp när jag kom hem: rörhöna. (Jag menar nu inte "ny för mänskligheten", utan "ny för mig med mitt klena men ambitiösa fågelkunnande".)

För övrigt har det inte hänt så mycket idag. Jag har jobbat faktiskt, lite grann i alla fall. Nu är jag rastlös. Det händer i princip aldrig, men det kryper faktiskt i kroppen och jag vill göra något. Måste kanske ta en promenad till.

Finare när de är små...

Tre djurhistorier

1. Lamm
Min sjukdom har redan gjort reträtt, till min stora lättnad. Jag var hyfsat pigg redan i helgen, framför allt igår, och eftersom det var så fint väder tog jag med Peter på en utflykt. Vi cyklade i sakta mak till bland annat Överjärva gård. Det ligger nästgårds, men jag har inte varit där förut. Det visade sig vara jättemysigt, men ponnyridning, trädgårdscafé och en massa får. (De utlovade grisarna var dock inte där. "De kommer i augusti", sa hon jag frågade. Jaha.)

Får är väldigt roliga. De låter förfärligt och är ganska fula faktiskt, men gillar att bli hårthänt kliade i pannan. Det fanns tyvärr bara ett riktigt litet lamm där, som trippade runt lite försiktigt och envisades med att gå ut genom staketet. Och då menar jag genom. Det var vanligt, rutformat ståltrådsstaket men rutorna var så stora att han kunde klämma sig igenom med viss möda. Vi lyfte tillbaka honom över staketet några gånger men gav sedan upp.

2. Fågel
Dagens behållning var mitt nära möte med en hackspett. De brukar sitta högt upp i träden, men nu träffade jag på en i ögonhöjd och på bara ett par meters avstånd. Jag stod och tittade på den en lång stund. Otroligt vacker fågel. Och rolig, med sitt hackande.

3. Fågel + katt
I fredags morse satt katten ute på balkongen och åt, sin vana trogen, på en krukväxt som står på balkongbordet. Jag var i köket och hörde plötsligt ett väldigt kacklande, som om det kommit in en skata i vardagsrummet. Det visade sig vara två skator som satt på balkongräcket och skällde på stackars Pekka, på ett avstånd av max en meter. Han satt mest och såg dum ut, med några kronblad hängande ur mungipan.

Det var väldigt roligt.

Slutsats: Djur är roliga. Och fina. Djur is the shit.

Äventyr på KS

Jag är sjuk. Ganska mycket sjuk faktiskt, dock inte på ett farligt sätt. Jag har varit på akuten och allt, där det konstaterades efter prov på ryggmärgsvätskan att jag har hjärnhinneinflammation.

Att vara sjuk är bland det värsta jag vet, men det var intressant att vara på sjukhus - det händer inte så ofta. Jag fick komma in efter mindre än10 minuter och blev sen så otroligt väl omhändertagen av en massa personer. Min läkare var en rar och seriös liten AT-läkare, som begärde hjälp och övervakning av bakjouren när han skulle ta det där provet, eftersom det verkar vara ett precisionsarbete. Överläkaren var av det seniora och hjärtliga slaget, som man får hur mycket förtroende för som helst. Men alla var duktiga. Jag undrar om inte undersköterskorna är de riktiga hjältarna egentligen.

Resultatet är hur som helst att jag blivit sjukskriven i två veckor. Jag fick nästan panik när jag hörde det. Två veckor! Min förfäran bestod av lika delar: "Hjälp, ska jag må så här i två veckor?", och "Hjälp, ska jag vara borta från jobbet i två veckor?" Nu tror jag inte att det kommer ta så lång tid. Jag är faktiskt något bättre redan i dag. Men vi får se.

Det är mycket synd om mig, i vilket fall som helst.

Hemma igen

Göteborg i helgen var trevligt. Det var grönt och blommigt, det var roligt att spela och härligt att hänga med mina lagkamrater. En trevlig sak som hände var att vi pratade om åldrar hit och dit och en av mina vänner sa att hon tyckte jag känns mer som 28 än 38. En annan kunde bara inte förstå att jag inte är född typ 1975. Det var skönt att höra för mig, som faktiskt börjar bli besvärad av min (ökande) ålder.

Göteborg i helgen var trevligt och jag var glad, men direkt när jag kom hem sänkte sig svårmodet över mig igen. Jag är dyster och lätt håglös, uppgiven. Jag ser inte fram emot framtiden, gläds inte.

Det är bara jag som kan vända utvecklingen, och jag vet av erfarenhet att jag kommer att kunna göra det. Men först måste jag värka ut det; må färdigt den här känslan. Under tiden går jag på sparlåga. Klarar mig.

På äventyr

Jag är i Göteborg. Jag är på hotell i Göteborg. Det känns lite exotiskt. Jag åkte tåg ner och kom långt före alla andra, så jag har checkat in och hunnit med en promenad på byn, tapas och två glas rött och en stilla promenad tillbaka.

Jag kan förstå att den här tillvaron inte är så romantisk om man har det som vardag, som t ex Peter, men för mig är det extremt njutbart att vara ensam i en främmande stad. Och bo på hotell.

Dessutom ser jag väldigt mycket fram emot den här helgen, och har gjort det länge. Jag ska tillbringa några svettiga dagar med några av mina extremt härliga sportkamrater och vi ska spela en massa matcher, hasa runt i tofflor och köpa lunch på ICA.

Bifogar några bilder från Göteborg. 1: Trädgårdsföreningen (full av blommande, vita rhododendron), 2: en fin bro. 3: mitt hotellrum med fototapet (äppelblom).

Professionell (?) bloggare

Idag har jag startat en blogg på jobbet. Det tycker jag var bra gjort av mig. Där kommer det inte finnas utrymme för en massa blaj om mina tv-vanor eller bilder på min katt, utan här snackar vi professionellt förhållningssätt och genomtänkta inlägg.

Det är en extern blogg också, eller snarare ligger den på en samarbetsyta där vi har både kunder och partners, så det är både en intern och extern marknadsförningskanal - marknadsföring av Mig och min Kompetens.

Varför skulle inte jag ha nånting att tillföra där? Det är klart att jag har, även om jag inte är varken tekniker eller expert. Jag kan skriva om sådant som jag gör och kan. Det ska bli riktigt roligt. En utmaning helt i min smak.

Mer som har hänt idag: jag hjälpte en blind man i tunnelbanan att komma rätt i rulltrappan; jag gick från jobbet kl 16; jag har haft en oerhört njutbar obokad kväll, som jag ägnat åt att - städa. Men det ger ju en viss tillfredsställelse det också, i alla fall när man är klar.

Jag ser nu att det ligger ett icke-inlägg publicerat den 2 maj, i lördags. Det var ett uppenbarligen misslyckat försök - ett försök till - att blogga från mobilen. Jag mobilsurfade helt enkelt till bloggen, skrev och tryckte på publicera, men det funkade tydligen inte. Å andra sidan stod det inte speciellt intressant där. (Till skillnad från i alla mina andra inlägg, eller hur?)

Det har varit ytterligare en fantastisk helg, vädermässigt. Jag har tillbringat väldigt mycket tid utomhus. Som jag har längtat efter det! Man kan vara utomhus på vintern också, men det blir liksom inte så; inte på samma sätt. Det blir så mycket lättare och trevligare och att umgås också, när man kan vara obehindrat utomhus. Idag åt jag brunch med några av mina käraste vänner på Haga Forum. Sen tog vi en stillsam promenad i Hagaparken och tittade på Bernadotternas gravar (de hade jag faktiskt ingen aning om, trots att jag är ganska ofta i parken) och så satt vi på rad på en parkbänk och fällde kommentarer om folk som gick förbi och hade väldigt roligt. Möjligen var vi lite elaka emellanåt, men det är svårt att att inte vara det med tanke på hur lustiga folk är.

Jag har hunnit tillbringa tid i Lilljansskogen idag också. Det är en oas faktiskt, en mycket vacker skog. Hysteriskt mycket vitsippor, och snart är liljekonvaljen på gång.

För stort utbud

Jag har ett dilemma. Klockan är 20.00 och jag har väldigt svårt att bestämma mig för vilken kanal jag ska titta på. Jag har blivit rekommenderad att titta på dokumentären om Hans Rosling, som nog både är intressant och allmänbildande. Samtidigt går Mäklarna på grannkanalen, och det är en av de roligaste serier jag sett på SVT. Den mindre intellektuella delen av mig vill se Bones på TV3, och så tror jag att det är hockey-VM också. Som alltid när det är VM i nästan vilken sport som helst blir jag gripen och superengagerad så fort jag börjar titta.

Det får väl bli någon slags zappning.

Kunskapslucka

Igår när jag satt på bussen utan bok - vilket öde; det var en något oplanerad busstur - testade jag en funktion i min telefon: skicka bild till blogg. Det gick sådär, eller i alla fall inte som jag hade tänkt mig.

Jag är inte urtypen för en early adopter direkt, men jag tycker att jag har lite koll i alla fall. Jag är född en generation för sent för att ha växt upp med datorer på riktigt - jag har något svagt minne av en glimt av ABC80 på högstadiet, men annars använde jag inte PC i skolan förrän på universitetet. Jag skickar inte 40 SMS om dagen, utan snarare 10 i veckan, och då skriver jag inte förkortningar och smilies utan riktiga ord. Jag använder Facebook och Messenger, bloggar och microbloggar, men jag kan inte påstå att jag lever mitt liv på internet direkt.

Alltså känner jag inte mig inte helt bakom flötet när det gäller social teknik, men det här med blogga från mobilen var uppenbarligen något jag hade missförstått.

Jag skrev en liten text till min bild och tänkte att jag nog skulle få välja vart jag skulle publicera det när jag tryckte på Klar. Men vips så hade jag skapat en ny blogg. Vad ska jag med den till? Kan jag inte få skicka HIT? Någon som vet?

Om du vill se inlägget finns det hur som helst på denna obskyra adress: http://atealp947.blogspot.com.

Värdelöst!

Nishiki XC5, check!

Idag har jag varit för första gången i Marabouparken, Sveriges vackraste park (tydligen). Victoria och jag försökte gå dit förra helgen, men den öppnade för säsongen först nu. En inhägnad park - vad är det? Den var förvisso ganska tjusig, men jag har svårt att tro att det inte finns någon vackrare parkplats i Sverige.

Jag har också tvättat och fixat lite med min cykel idag, eftersom jag nu ska göra mig av med den. Nu har jag nämligen köpt en ny cykel (som ska hämtas ut i morgon). Jag fick idén om en ny cyckel för en dryg vecka sedan, och som alltid när jag får den här typen av idéer om att köpa saker (lite dyrare saker) kommer jag inte till ro förrän jag genomfört köpet. Jag har insett att jag funkar så, och tillåter mig därför att jaga runt och prova och titta, forska på internet och ägna en hel del fundering tills jag har bestämt mig, och sen köper jag. Fort ska det gå. Jag har inte tålamod att gå och överväga i flera veckor.

I det här fallet våndades jag en del över om jag skulle köpa en något billigare cykel som garanterat skulle funka bra för mig och som uppfyllde de kriterier jag satt upp - eller den något dyrare som jag provcyklade i veckan och fastnade för. Nu valde jag att agera efter erfarenhet; det blev den dyrare. Jag vet att jag annars skulle gräma mig, känna mig snål och tänka att jag borde köpt den där dyrare i alla fall, även om jag egentligen inte behöver en cykel av den kalibern. Men jag tog till det gamla argumentet: "det är bara pengar". Och det är faktiskt så att jag har råd att köpa den där hojen, även om den kostar mig närmare 7000.

Så nu jäklar ska det cyklas till jobbet med glädje i stället för ångest. Min provtur på moutainbiken härom veckan var tämligen plågsam, men jag räknar kallt med att det nu ska gå som en dans. Om inte har jag möjligen gjort en felinvestering.

Vänvård

Från att ha varit väldigt låg väldigt länge känns det nu något bättre, tack vare en bra helg. Igår spontanumgicks jag med Victoria, idag med min syster. Det var härligt - både idag och igår. De råkar vara två av mina favoritpersoner, vi var utomhus i det fantastiska vädret, det var oprententiöst hängande. Bra grejer. Jag har pratat med ytterligare några viktiga personer också i telefon - otillräckligt men bättre än ingenting.

Det här gör att jag har filat ned något av det dåliga samvetet över att jag inte träffar mina vänner tillräckligt ofta, eller ens hör av mig. Det är inte ett dåligt samvete gentemot dem i första hand, utan mot mig själv. Det är ett väldigt dåligt, destruktivt beteende att inte vårda sina relationer . Jag älskar mina vänner och mina familj, och jag behöver dem; jag ska inte inbilla mig annat. Jag ska inte tro att jag kommer någon vart genom att isolera mig med mina problem och funderingar, det är så klart tvärtom. Nu har jag blivit påmind om det, tack så mycket.

Styrelsefri

En ny fas i mitt liv har börjat. Möjligen i det lilla formatet, men ändå. Jag är fri från mitt styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen. Jag har avgått. Inga fler tretimmarsmöten och ständiga sysslor som ska göras, i alla fall inte på den fronten. Ingen mer ångest över allt som måste åtgärdas i huset - vattenläckor på vinden, flagnande fönster, trasiga lås, porös betong på balkonger - inga fler missnöjda tanter och konflikter med lokalinnehavarna.

Det är sannolikt första gången sedan jag var 11 och satt med i elevrådsstyrelsen i Viggbyskolan som jag INTE sitter med i någon styrelse! Sedan dess har jag varit engagerad i ett antal idrottsföreningar, studentkår, kommittéer och just bostadsrättsföreningar. Jag ska nämligen alltid vara med överallt, eller har tyckt så fram till nu i alla fall. Jag har blivit äldre, klokare och bättre på att släppa taget och överlåta åt andra att vara engagerade i stället.

Jag märker det på jobbet också, att jag inte har några större problem att släppa saker. Tidigare var jag tvungen att bevaka saker, föra upp dem på listor och följa upp. Nu inser jag att sådant som inte ligger i mina händer får någon annan ta ansvar för. Faktiskt. Nu när jag precis avslutat två stora projekt som jag jobbat med har det känts befriande att slänga alla sparade mail och to do-listor - nu är det någon annan som får tänka på alla de där sakerna och se till att de blir gjorda. Livet blir enklare för mig.

På tal om jobb slog jag faktiskt på datorn nu för att jobba en stund, trots att det är en solig och varm lördagseftermiddag. Jag har ett nytt åtagande som jag har lite svårt att komma igång med. Men jag vet att när jag kommer över tröskeln kommer det att bli jätteroligt. Den - tröskeln - ska utmanas nu. Jag återkommer.

Ett mörkt förflutet

Härom kvällen uppstod en oväntad och intressant situation: jag hamnade i ett väldigt personligt samtal med en person jag inte känner, utan bara träffat som hastigast ett par gånger. Han berättade om sin unga tonårsdotter som hamnat i problem och mår väldigt dåligt. Då mindes jag - och faktiskt återberättade - den kanske värsta eller jobbigaste stunden i mitt liv, utan att riktigt veta varför jag delade det med honom. Det var väl ett utslag av sympati eller någon liknande känsla, och jag tror på något sätt att han uppskattade att höra det. Jag var inte 13 då, utan snarare 17, men det var liksom samma läge.

Det var under mina nattsvarta gymnasieår, och en period då jag uppenbarligen mådde extra jävla uselt. Det var väldigt sent på kvällen, alla i familjen hade gått och lagt sig, och jag drabbades av någon ångestsnurra som jag inte kunde ta mig ur. Jag gick till sist ut i köket och hämtade en kniv, satte mig på golvet och övervägde att skära i mig själv. Inte för att skära sönder något och ta livet av mig, utan just för det där som man hör som förklaring; att ångesten liksom inte ryms i kroppen utan måste kanaliseras till något annat för att man ska stå ut. På den tiden hade man aldrig hört talas om unga människor - eller andra människor - som skar sig därför att de mår dåligt i själen, men jag fick uppenbarligen samma idé alldeles av mig själv.

Nu "lyckdes" jag inte genomföra något skärande utan övervägde i stället i min panikartade tillstånd att ringa en ambulans. "De måste komma och hämta mig. Jag klarar inte det här längre." Men jag ringde ingen ambulans, jag ringde Roland. Jag ringde min nära vän Roland och gick ut och satte mig på verandan utanför huset insvept i mitt överkast och vaggade fram och tillbaka tills han kom. Jag kommer ihåg att han hoppade ur en bil uppe på vägen - jag har dock inget minne av vem som kan ha skjussat honom - och så kom han och räddade mig och höll om mig och pratade tills det värsta la sig.

Det var fruktansvärt, en förfärlig upplevelse, men det lever ändå kvar som ett delvis ljust minne tack vare honom. Han kastade sig mitt i natten in i en bil (som han tvingade någon annan att köra) och kom och räddade mig. Jag kan faktiskt inte beskriva hur stor betydelse hans agerande för min skulle hade just då, och lång tid därefter. (Det var verkligen inte första eller sista gången han stöttade mig heller, men definitivt den allvarligaste.)

Ja, och se vad det har blivit av mig ändå. Men tanke på det jag skrev sist: jag har arbetat mig upp från en väldigt låg nivå. För jag vill faktiskt inte avfärda den där perioden som någon slags tonårstjafs "som alla går igenom". Det tog fram till ungefär 30-årsåldern innan jag uppnått en någorlunda stabil grund.

Det blev allvarligt det här. Men så kan det vara. Livet är allvarligt, det tycker jag faktiskt.

Ett inlägg om bekräftelse

När jag åkte tunnelbanan hem igår kväll var det en kille som tittade på mig. Han tittade när jag gick förbi honom på perrongen, och när jag stannade 15 meter längre bort hade han vänt sig om och stod åt mitt håll och tittade fortfarande.

När jag gick på tåget vlade jag demonstrativt ett dörrpar ytterligare längre bort, och satte mig medvetet med ryggen mot där han gick inte. Inte för att det var något obehagligt eller fel på killen, jag ville väl mest testa. Och så kom han och satte sig på sätet mitt emot mig i den halvtomma vagnen.

Vad betydde detta? Kanske att han tyckte att jag såg intressant ut? Snygg kanske, eller åtminstone lite söt? Jag smickrar mig med att tro något åt det hållet i alla fall.

Det kändes väldigt angenämt men samtidigt slog det an en sträng av något unket. När jag var yngre var jag helt beroende av den här typen av yttre bekräftelse. Det är en sjuka som väldigt många lider av, framför allt tjejer antar jag (tyvärr). Tjejer med svag självkänsla som suger näring ur den där bekräftelsen, men det blir aldrig någon riktig växtkraft av det. Det rinner av, fastnar inte, och man måste ha mer - nytt - hela tiden.

Nu har jag tagit mig ur det där till viss del. Nu har jag faktiskt byggt upp en hyfsat stark känsla och en äkta tro på mig själv, men den kommer nog att ha sina brister, kanske så länge jag lever. Det visar inte minst den här händelsen; att det där känslan som nästan liknar berusning så snabbt kommer tillbaka. Glädjen över att bli sedd... Det är bara det att en främling som eventuellt tycker att jag ser söt ut, det har liksom inte med mig att göra. Han ser inte mig, han ser möjligen hur jag ser ut, liksom.

Jag reagerar nog därför att jag känner mig lite svag för tillfället. Svag och oälskad. Jag ser andra tendenser på det också, men dem ska jag inte gå in på här. I stället kan jag konstatera att jag i kväll också, för andra gången på kort tid, har sagt till folk at jag skulle vilja vara mentor för en ung tjej, eller flera. Jag vill lära dem att det faktiskt går att ta sig ur det där självförstörande träsket av tvivel - på egen hand. Ja, det låter kanske lite motsägelsefullt just nu om jag samtidigt känner mig vek själv, men jag har som sagt arbetat mig upp rätt bra mot när jag var tonåring. Jag har en del knep som jag vill lära ut. Dags att göra slag i saken, kanske. Google nästa.

Mitt påsklov

En mycket lång (påsk-)ledighet är snart till ända och jag har haft hur mycket tid som helst till att blogga. Kan man tycka. Men jag har gjort andra saker.

Jag har suttit i solen på balkongen och läst. Jag, som tycker mig vara ganska intresserad av litteratur, har hamnat i ett stim av deckare. Det känns så där för intellektet, men nu har jag faktiskt läst ut en riktigt bra, av Jo Nesbö (norskt ö; vet inte hur man får till det på tangentbordet). Den hade en intelligent intrig och allt det där som man tycker att man borde kunna kräva av vilken deckare som helst - det är ju liksom det de är till för - men den hade även andra kvaliteter.

Jag har också cyklat en massa; till Volkswagen för att leta fyndpriser; till gymet; till stan - Peter och jag åkte runt lite här och där och stannade och åt varsin kreativt sammansatt galette på det förtjusande stället Byn på Torsgatan. Gå dit!

Jag har rensat avlopp, agerat frisör åt Peter, lagat mat, joggat - det känns redan lite lättare faktiskt, men så går det också bättre när jag kan koncentrera mig på annat; P3 dokumentär i MP3-spelaren är en hit. Jag har sett Star Wars på tv och varit sällskap/påhejjare när Peter fixade i ordning motorcykeln som faktiskt gick igång efter ett tag. Vi snackar nu om den motorcykel som inofficiellt är min, eller i alla fall avsedd för mig om jag tar tag i det där med körkort. Han spontanköpte en gammal skräphög för 2000 spänn i höstas. Den är inte körd på flera år, repig och allmänt risig; från 80-talet nångång. Men den är rätt så tuff faktiskt. Jag blev inspirerad så fort jag hörde motorljuden och såg Peter provköra fram och tillbaka några vändor på gatan utanför. Frågan är om man omedelbart ska slita bort dekalen som sitter på sidan, eller om den ska få sitta kvar för att den är så bisarr? Texten lyder: "Sup hårt med dina lokala nordmän." Ja, det tål att tänkas på.


Men nu är det alltså Annandag påsks kväll och det ska faktiskt bli riktigt skönt att gå till jobbet i morgon igen. Utvilad och halvless på att inte träffa folk.

Öppen som en bok

Jag borde kanske börja skriva om lite mer angelägna saker. Jag inser att det inte är så intressant hur jag tvålar in mina fötter - för någon. Även om det inte var det som mitt förra inlägg handlade om egentligen. Typ.

Jag vill gärna berätta om mig själv; lämna ut mig själv, i alla fall lagom mycket. Inte bara när jag skriver här, utan alltid. Jag har hört alltför många gånger att jag är svår att komma inpå livet, och det stör mig lika mycket varje gång. Det är verkligen inget medvetet val; jag vill inte vara en hemlig, inbunden tråkmåns och tycker oftast inte att det finns skäl att hålla inne med privata saker.

I de stunder då jag är elak mot mig själv kan jag tänka att jag inte når fram till folk eftersom jag inte är en intressant person. Men nu har jag blivit gammal och klok nog att inse att det inte är sant. Jag är banne mig inte mer ointressant än någon annan. Jag kanske till och mer är MER intressant än vissa. Än många?

Nej, det är nog bara så att det mesta med mig går lite långsamt. Det går visst att lära känna mig, om man inte har så bråttom. Jag tror rentav att man kan lära känna mig genom att läsa hur jag tvålar in mina fötter. Typ.

Swinglish

Nu är ju inte engelska mitt modersmål, så jag kanske inte kan uttala mig, men jag tycker mig ändå kunna avgöra att det finns vissa ord och begrepp på engelska som har en speciell klang eller känsla, och då det känns som om det inte finns någon riktigt bra svensk motsvarighet. Ett sådant ord som jag verkligen gillar är "empower". När jag blir empowered av skitbra musik har jag svårt att hitta ett bättre sätt att beskriva det än just så.

Ett annat exempel är "ignorant". Det brukar man väl översätta med "okunnig", men det känns ändå som om det betyder lite mer på engelska. Eftersom det bygger på ordstammen "ignore" låter det som om en "ignorant" person inte bara saknar kunskap, utan dessutom är någon som inte bryr sig om att upplysa sig själv; en nonchalant okunnighet. Men det är ju bara vad jag tror. Borde kanske fråga någon engelskspråkig. Ja, banne mig, jag frågar Howard.

Jag säger inte att engelskan alltid vinner över svenskan - det finns förstås exempel på motsatsen. Men jag reflekterade över ytterligare en sak när jag läste DN:s reportage igår om den lysande novellförfattarinnan Jumpha Lahiri och såg att den bok jag har läst översatts till "Den indiske tolken". Låter inte "Interpreter of Maladies" lite intressantare?

Väldigt rent mellan tårna

Jag har ytterligare ett problem med mina duschvanor, förutom att jag fastnar omoraliskt länge i väldigt varmt vatten. Det är att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in till exempel fötterna eller inte. När jag böjer mig ner för att tvåla foten får jag ofta en dèja vu-upplevelse: "Gjorde jag inte det här alldeles nyss?" Och det gjorde jag nog.

Problemet är inte att jag får väldigt rena fötter, utan att jag är lite bekymrad över hur otroligt okoncentrerad jag uppenbarligen är när jag står där. Jag anser mig inte ha kontrollbehov, men lite obehagligt är det när man drabbas av sådana där luckor, när man inte har en aning om vad man nyss gjorde.

Men man kanske ska bejaka det i stället. Hjärnan jobbar på av sig själv - det kanske man kan se som någon slags kreativitet?

Löpartrauma, episod 1 av ?

Idag kom jag äntligen iväg på joggingtur. Jag har sprungit några spridda gånger i vinter, och då har det gått så lätt och varit så skönt. Idag var det inte så. Det där med löpsteg och flow kändes mycket avlägset, jag kände mig tung och ospänstig.

Men man skulle ändå kunna säga att jag kommit igång nu. Jag kommer att behöva alla möjliga incitament för att springa, i alla fall så länge det är kallt, mörkt på kvällarna och går så trögt som idag. Men jag börjar med att deklarera här: nu har börjat löpträna igen. (Så där, nu kan jag inte backa.) En annan metod är att anmäla mig till några tävlingar. Om jag garskar upp mig tillräckligt för att anmäla mig till halvmarathon igen så borde det blir fart på mig. Jag måste då nämligen träna för att nå under två timmar, vilket inte är omöjligt men kommer att kräva betydligt mer träning än förra året. En annat bakhåll jag funderar på att rigga för mig själv att anmäla mig till Spring Cross som går redan i maj. Då får jag verkligen ligga i.

Men inte idag. Nu firar jag i stället, i sann epikuréisk anda, triumfen över att jag alls kom iväg med att dricka ett glas vin. Fullkomligt logiskt?

Sluta dissa, börja hissa

Det är populärt att skälla på SJ. Och på SL, SAS, Saab, SEB och allsköns företag och institutioner, som om de vore djävulen själv.

Jag tycker inte om gnälliga människor. Dessutom har jag just haft en väldigt positiv upplevelse av SJ. Så här:

I söndags skulle jag alltså resa till Katrineholm för ett domaruppdrag. Men just den eftermiddagen stod all södergående tågtrafik stilla på grund av en olycka någonstans vid Älvsjö. Mitt tåg skulle i bästa fall avgå en timme för sent, vilket skulle innebära att jag skulle komma på tok för sent till matchen. Det gör man inte till en kvartsfinal. Jag ringde domartillsättaren som i all hast trollade fram en ersättare som kunde ta sig dit med bil, och av min tågresa blev inget alls.

Idag fyllde jag i ett formulär för reklamationer på SJ:s webb och frågade artigt om man fick pengar tillbaka, eftersom jag inte "kunde" utnyttja resan. Efter 1½ fick jag ett personligt svar från Pernilla som berättade att jag kommer att få pengarna återbetalade till mitt konto.

Det var väl inte så pjåkigt? Jag blev imponerad. Men det kanske egentligen säger mer om min inställning till SJ och dylika aktörer - det var väl ett helt rimligt agerande av vilket företag som helst, men jag hade inte förväntat mig det.

Så, det var kanske inte så mycket att tala om trots allt.

All you need is...

Jag behöver bli bättre på att ta med matlåda till jobbet.
Jag behöver ta tag i löpträningen.
Jag behöver definitivt inte mera kläder, men är ändå sugen på ett par nya jeans eller så.
Jag behöver vår och vårkänslor, tussilago och fågelsång.
Jag behöver dra mitt strå till stacken om det här ska gå.
Jag behöver lära mig franska ordentligt.
Jag behöver klippa mig.
Jag behöver nog gå och lägga mig.

Mes skis sont volées

Ja, då var man hemma igen efter sex dagars strålande sol i Serre Chevalier (en dag med halvmulet). Det är alltid skönt att komma hem till svensktalande, välfungerande hemma där man kan äta riktig frukost, sova i skön säng och komma åt internet. Men det har varit otroligt bra och jag känner mig inte mätt på skidåkning faktiskt.

Vi åkte på charter, vilket visade sig ha både för- och nackdelar. Det dåliga var att det chartrade planet innehöll enkom skidresenärer och det blev övervikt på planet - trots att alla specialbagage var bokade i förväg och fick väga max 8 kg. Detta hade till följd att vissa skidor, bland annat mina så klart, helt enkelt inte kom med på planet. Detta uppenbarades dock först efter 40 minuters förvirrat väntnade och kaotiskt letande à la Italia på Turins flygplats.

Skidorna kom fram till slut, efter två dygn och inte ett, som det var sagt från början. Däremot fick jag bara åka på mina egna lagg i två dagar innan de blev stulna utanför after skin, och jag fick återigen bege mig till skiduthyrningen. Någon påpekade för mig att jag nog borde göra en polisanmälan för att kunna få ut på försäkringen, och det gick ju också som på räls - inte. Vår reseledare sa att vi skulle gå till gendarmerie national i grannbyn, där de dessutom pratade engelska, men det var två fel av två möjliga. Jag lyckades i alla fall förstå att jag skulle tillbaka till Briancon där vi bodde för att anmäla på den vanliga polisstationen där. Efter att han väntat på bussen tillbaka i 50 minuter och ytterligare lite trassel lyckades jag faktiskt göra en anmälan på skolfranska och jag har nu en stämplad rapport som jag hoppas kunna ha nytta av (där det står att mina stavar var av märket "Scoth" och att jag bor på "Raisundavorgen", men ändå).

Förutom dessa missöden var resan otroligt bra. Fördelen med charterkonceptet är att man har en massa folk att hänga med, vilket faktiskt förgyllde resan en hel del. En av de varmaste, soligaste dagarna ordnades en fantastisk picknick i backen och vi satt och pimplade vin och åt pastasallad och brie större delen av eftermiddagen.

Ja, det var den korta versionen. Nu väntar vardag igen. Först ska jag dock ta en tripp till Katrineholm.

I hjärtat av city

Kulturhuset äger. Det var länge sen jag var här, men jag slås igen av hur fantastiskt det är att sitta här. Det är liv och rörelse i läsesalongen, men ändå tyst, lagom tyst. Det är ett bibliotek, men mycket softare än andra bibliotek.

Och just nu uppfyller det så klockrent mina behov. Jag hade ungefär två timmar att slå ihjäl mellan ett möte i stan och middag hos Jossan senare i kväll. Dessutom behövde jag sitta och jobba ett tag. Här sitter jag nu, vid ett helt ok bord med en massa eluttag, så att jag kan jacka in både dator och telefon. Jag kör telefonen som modem och är totalt uppkopplad. Lyssnar på Muse och ser ut över trafiken och vimlet av folk i city. Jag älskar den moderna tiden.

Det finns inte så många ställen i stan, kanske inget, där man bara kan hänga utan att känna att man kanske borde gå efter ett tag, och där det inte kostar något. Jag får faktiskt bara vara här.
Här sitter en snubbe och spelar elpiano med lurar, folk i olika åldrar sitter och pluggar, läser serier, äter apelsin. Vi sitter här som små öar och pysslar med vårt. Utanför fönstren, som är både väggar och fönster samtidigt, mörknar det och myllrar vidare.

Tour de ski

Det är nästan så att jag har lite resfeber. Det är ju positivt. Det var tyvärr rätt så länge sedan jag var på resa, det är det ena, och det andra är att jag bara har varit i Alperna en enda gång. Jag vet inte riktigt vad som väntar.

Å andra sidan åker vi faktiskt charter och det enda jag behöver bekymra mig över är hur sunkigt vårt hotell egentligen kommer att vara. Jämfört med min första alpresa, när vi åkte reguljärt , kommer det bli otroligt enkelt. Vår strapatsrika färd då, mellan Turin och Cervinia, krävde tre olika tåg och slutligen en skruttig Fiat framförd i maxfart av en barmhärtig local. Jag säger bara: Italien! Men ack så charmigt.

Ja, så det kanske blir lite uppehåll nu. Karin goes France, violà.

Bra, bra

Nu har det varit några bra dagar med bra saker:
1. Nu i kväll har jag varit ute en sväng med ett litet men väldigt kvalitativt urval av kollegor.
2. I helgen var jag på promenad med min granne,
3. såg den där jättebra konserten
4. och så var vi på bio, "Slumdog Millionaire", som också var fantastisk.
5. Dessutom bokade vi hux flux en resa till Alperna med avresa på lördag - 3000 spänn för resa och boende kändes helt okej.

Jag är så himla glad över mina kollegor. Och mina grannar. Det är lyxigt att bo några meter från ett gäng riktigt bra och trevliga personer. Vi hänger hos varandra rätt ofta; man kan plinga på när som helst och låna en stol, låna ut en borrmaskin eller gå iväg och ta en fika. Nu gick jag och Kajsa på en ganska lång promenad och snackade non-stop, tittade på domherrar och gjorde upp nya resplaner. För ett tag sen snackade vi om att åka och surfa på Teneriffa. Nu pratade vi om Malta i höst i stället. Det skulle vara jättekul, men det är också så att det inte gör så mycket om det inte blir av för själva idén är så kul. Det kan inte vara jättevanligt att man åker på semester med sin granne (eller nästan åker på semester, eller... äh, du vet jag menar).

Jesse - vilken snubbe!

Det är inte alltid lika roligt att gå på konsert. Ganska ofta blir jag lätt uttråkad, därför att bandet låter precis om på skiva och/eller ger inte särskilt mycket av sig själva. Dessutom brukar jag uppleva en lätt obehaglig känsla av dåligt samvete över att publiken - jag och alla andra - är så oengagerade och ger så lite tillbaka, vilket möjligen är en annan sida av samma sak.

Men igår var det inte så. Eagels of Death Metal kom in på den ganska lilla scenen på Debaser Medis med ett stort leende på läpparna. Jesse Hughes tittade ut över publiken, gick runt på scenen några varv och hälsade på folk längst fram och gjorde en snygg konstpaus innan han drog ned pilotbrillorna och drog igång. Sen var det ett jäkla drag från början till slut.

Nu råkar den här mannen vara en person som bjuder ovanligt mycket på sig själv, men det kändes verkligen som det var äkta kärlek från båda håll. I ett av många mellansnack sa han till exempel: "All these smiles on your healthy cheeks are the most beautiful thing I've ever seen" - inte ironiskt utan från hjärtat. De hade riktigt roligt och vi också.

Jag har blivit duktig på att gå på spelningar. Det blev säkert 6-7 konserter förra året, och då gick jag ändå bara på sådant jag verkligen ville se. Det är sämre ställt med alla utställningar, teaterpjäser och sånt jag alltid tänker mig, men det kanske kan bli ändring på det.