Ett mörkt förflutet

Härom kvällen uppstod en oväntad och intressant situation: jag hamnade i ett väldigt personligt samtal med en person jag inte känner, utan bara träffat som hastigast ett par gånger. Han berättade om sin unga tonårsdotter som hamnat i problem och mår väldigt dåligt. Då mindes jag - och faktiskt återberättade - den kanske värsta eller jobbigaste stunden i mitt liv, utan att riktigt veta varför jag delade det med honom. Det var väl ett utslag av sympati eller någon liknande känsla, och jag tror på något sätt att han uppskattade att höra det. Jag var inte 13 då, utan snarare 17, men det var liksom samma läge.

Det var under mina nattsvarta gymnasieår, och en period då jag uppenbarligen mådde extra jävla uselt. Det var väldigt sent på kvällen, alla i familjen hade gått och lagt sig, och jag drabbades av någon ångestsnurra som jag inte kunde ta mig ur. Jag gick till sist ut i köket och hämtade en kniv, satte mig på golvet och övervägde att skära i mig själv. Inte för att skära sönder något och ta livet av mig, utan just för det där som man hör som förklaring; att ångesten liksom inte ryms i kroppen utan måste kanaliseras till något annat för att man ska stå ut. På den tiden hade man aldrig hört talas om unga människor - eller andra människor - som skar sig därför att de mår dåligt i själen, men jag fick uppenbarligen samma idé alldeles av mig själv.

Nu "lyckdes" jag inte genomföra något skärande utan övervägde i stället i min panikartade tillstånd att ringa en ambulans. "De måste komma och hämta mig. Jag klarar inte det här längre." Men jag ringde ingen ambulans, jag ringde Roland. Jag ringde min nära vän Roland och gick ut och satte mig på verandan utanför huset insvept i mitt överkast och vaggade fram och tillbaka tills han kom. Jag kommer ihåg att han hoppade ur en bil uppe på vägen - jag har dock inget minne av vem som kan ha skjussat honom - och så kom han och räddade mig och höll om mig och pratade tills det värsta la sig.

Det var fruktansvärt, en förfärlig upplevelse, men det lever ändå kvar som ett delvis ljust minne tack vare honom. Han kastade sig mitt i natten in i en bil (som han tvingade någon annan att köra) och kom och räddade mig. Jag kan faktiskt inte beskriva hur stor betydelse hans agerande för min skulle hade just då, och lång tid därefter. (Det var verkligen inte första eller sista gången han stöttade mig heller, men definitivt den allvarligaste.)

Ja, och se vad det har blivit av mig ändå. Men tanke på det jag skrev sist: jag har arbetat mig upp från en väldigt låg nivå. För jag vill faktiskt inte avfärda den där perioden som någon slags tonårstjafs "som alla går igenom". Det tog fram till ungefär 30-årsåldern innan jag uppnått en någorlunda stabil grund.

Det blev allvarligt det här. Men så kan det vara. Livet är allvarligt, det tycker jag faktiskt.