Pågående projekt. Attityder.

Jag har ett in-between-moment. Mellan nånting och en middag med kära vänner. Jag tillbringar den i en hotellbar med ett glas vitt vin. Jag gillar hotellbarer, de får mig att känna mig fri. Anonym. Man behöver inte smälta in, för alla är ändå så olika - i ålder, stil och syfte. Det finns liksom inget att smälta in i. Jag gillar vin också, som bekant, av ungefär samma skäl.

Jag har ett litet projekt i tillvaron som gör mig väldigt glad. Helt plötsligt, vid denna aktningsvärda ålder, har jag fått för mig både att göra nya tatueringar och att börja renovera mina gamla. De gamla, de har suttit där i över 20 år vid det här laget. Jag tänker sällan på dem. De har blivit dassiga och flutit ut till oigenkännlighet.  De är en kär del av kroppen (med ett undantag; den på högerarmen som jag alltid tyckt är ful), och jag har sedan länge accepterat att de inte passar så bra till ärmlösa festklänningar, men vad fan.

Men nu fick jag en idé och har nu ett nytt motiv, som inkluderar mina kära fåglar, och en älsvärd liten illustratör vid namn Stoffe har börjat ta sig an mina gamla vrak. Jag är nästan extatisk över hans insats på min vänstra överarm. Motivet där har fått nytt liv, en massa svärta och är jättefint. Nu ska jag passa på att fixa till resten också.

Det är ett lyft helt enkelt. Jag känner mig fin. Det är som att sätta på sig en ny, riktigt fin klänning, men liksom på en annan nivå.

Det händer diverse andra saker i livet också, varav nästan allt är positivt och i olika grader spännande. Året har börjat bra. Det blir väl aldrig hundraprocentigt,  men det är väl inte heller meningen. Jag brukar tänka att det finns saker som skaver; nåt problem man har som man bär runt på som en sten i skon. Det kan vara väldigt olika saker. Ohälsa av vilket slag som helst är definitivt ett sådant grus, men jag tycker inte jag har nåt sånt just nu. Några tänder som ilar en aning, men det är bara ibland. Fram till idag trodde jag att jag hade ett problem med bilen, som jag skulle behöva gå till verkstan med, och vojne vojne det är ju onödiga pengar och logistik att fixa. Men så bara löste det sig idag,  av sig själv. Jag har lite strul med golfen, som vanligt,  men det kommer nog lösa sig. Och så vidare.

Jag inser så klart att det här inte ens är verkliga problem, jag hävdar inte heller att de är det. Grus i skon, mot att inte ha några skor alls, typ. Men jag tror att det är relativt. Alla har rätt att tolka sin egen verklighet,  så länge man inte sätter sig till doms över någon annans. Jag tror också att man till viss del kan hantera sina problem genom att völja vilken attityd man vill ha emot dem. Man förstora upp dem, eller ner. Man kan försöka vara optimistisk,  eller måla fan på väggen.

Mitt enda egentliga problem just nu är att jag har deklarerat att jag (faktiskt av högst egoistiska skäl) tänker avgå som ordförande och ur styrelsen i min volleybollförening i samband med årsmötet på måndag. Det finns ingen ersättare. Just i det här fallet jobbar jag på att välja attityden att det är klubbens problem och inte mitt, med blandad framgång. Det är möjligt att det inte är ok att vara egoistisk i det här läget; att jag borde ställa upp. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort min beskärda del, och det står jag för. Vi får se hur det går.

Nu ska jag vidare och lämna mellanläget.