En övergiven resväska

Igår blev jag stoppad på trottoaren i hemmakvarteret av ett par i kanske 30-årsåldern. De hade upptäckt en röd resväska som stod halvvägs in i en buske framför ett hus. De frågade halvt förläget, halvt oroligt: "Alltså... borde man göra något?"

Jag var nästan tvungen att tänka efter vad de menade, men jag förstod att de menade typ: ringa polisen. Eller kolla upp väskan. Det var bara det att de inte vågade själva. Ganska gulligt faktiskt.

Jag klev in och tittade och kände på väskan. De stod kvar på trottoaren och kikade och ojade sig. "Tänk om det är nåt i den..." Killen sa uppriktigt: "Vi kanske har kollat för mycket på Beck-filmer".

Väskan vägde inte så mycket, kanske var den tom, men jag tyckte det var bäst att öppna och kolla. De små ungdomarna blev förfärade. "Tänk om det ligger i spädbarn i den." Jag försäkrade att jag trodde att den var tom, men kunde inte låta bli att tillägga: "...men ett spädbarn väger ju förstås inte så mycket."

Väskan var tom förstås. Nån hade dumpat den där i stället för att köra den till tippen, eller något i den stilen. Jag gick vidare och paret kunde lättat göra det samma.

"Oj, vad du är modig."

De gjorde min dag.

kontemplationsfödelsedag

Den här födelsedagen är lite som en nyårsafton.  Jag har tagit ledigt från jobbet och gör bara behagliga saker. Nu sitter jag mitt på blanka eftermiddagen och dricker vin i en bar i city. Det känns otroligt lyxigt. Men framför allt är det en dag av kontemplation. Jag har funderat en del på sistone över livet och min jobbsitatuon.  Inte bara var jag jobbar och vad jag gör, utan också vart jag är på väg; om jag har några ambitioner över huvud taget; vad jag kan och vad jag vill. De här funderingarna fick sig en extra skjuss av att jag hade "utvecklingssamtal" igår, och då fick jag skäl att fundera. I anslutning till det har jag pratat med en del olika personer och lika delar lyssnat på dem och hört mig själv tänka högt.

Det får mig att inse att jag har en del saker att utföra nu, och fighter att ta med mig själv. Om jag ska ta mig nånstans i riktning framåt måste jag hitta sätt att hantera (dvs brotta ner) mina ständiga tvivel på mig själv och min förmåga.  Jag kommer aldrig bli kvitt dem, men de måste tvingas ned i källaren och ersättas med tilltro, initiativkraft, kreativitet och utskjuten haka. Det finns ju där också, jag behöver bara göra en liten förskjutning i den interna maktbalansen. De får byta plats ett tag (gärna permanent om det vore möjligt).

En annan insikt jag kommit till de senaste dagarna är att jag behöver bli bättre på att be om hjälp. Jag har genom hela livet gått omkring och förlitat mig på mitt sunda förnuft. Jag har tyckt mig se vilka problem jag har och tyckt att jag därmed borde kunna hantera dem själv. Men det är ju inte sant. Insikt och förmåga till handling är ju inte samma sak. Det är klart att jag inte sitter på alla svaren själv. Det är klart att andra kan hjälpa mig - och att jag kan be dem om hjälp!

Ja, det är mycket som snurrar nu.  Och efter den första allmänna uppgivenheten, känslan av att vara både värdelös och maktlös, har jag nu fått en massa ny energi och inspiration.

Det är dags att förändra lite saker i livet. Nu är en bra tajming för det. Grattis på födelsedagen,  Karin.

Just nu: ingenting

Jag känner mig tom. Jag letar och letar i bilderna av mig själv efter något av värde; något som någon annan skulle tycka om,  men jag hittar ingenting. Vad är det som får människor att älska andra människor? Jag kan plötsligt inte förstå det, eller i alla fall inte hur någon skulle kunna känna så för mig. Det enda jag kan komma på är att jag vet att folk kan uppleva mig som charmig.  Men vad är det? Det är ju bara yta. Det säger inte mycket om mig, om det som finns på insidan, för där finns - ingenting.

Jag är lite överrumplad av den här känslan - eller insikten, om man så vill - men jag vet vad den beror på. I alla fall delvis. Jag ska snart träffa den person jag förälskat mig i och jag är livrädd. Över att jag inte ska ha något att säga honom; att han kommer att betrakta mig och se mitt ingenting och undra vad fan han har engagerat sig i mig för. Och jag kommer inte kunna svara på det.

När jag hamnar i det här läget försvinner allt ljus. Vart jag än vänder mig ser jag bara fula trynen. Jag ser bara  brister och tillkortakommanden och det känns som om inget nånsin skulle kunna vara annorlunda.  Sen går det över, ofta lika fort som det kom.

Jag får bara slå mig till ro och vänta på den stunden.

Dublin: Omedelbar kärlek

Jag älskar det här stället, Dublin. Jag har varit här i mindre än ett halvt dygn, men precis som väntat kändes det helt rätt redan när jag klev av flygbussen.

Överallt finns pubar, barer och restauranger som alla är trevliga, spelar bra musik och har gratis wifi. Det är lätt att prata med folk, lätt att hitta, korta avstånd. Människor är snygga, gulliga eller bara allmänt sympatiska. Ja, det är helt enkelt precis som alla säger.

Två gånger idag har folk frågat mig om vägen. Den ena var en annan turist som jag kunde dirigera utan problem eftersom han frågade efter Grafton street. Den andra var en herre som inte var en dag under 75 som försökte hitta till nån kyrka. Jag var tydligen trevlig tillbden grad att han ville att vi skulle gå och dricka kaffe tillsammans.  Han var absolut en gentleman men jag avböjde artigt. Bara några minuter tidigare hade jag stannat och pratat med tre sköna lirare som satt vid floden på en bänk. Den mest talföre av dem sa att han var "the king of the boardwalk" så honom lär jag gå förbi fler gånger.  De tre herrarna hann överösa mig med säkert 10 komplimanger på bara några minuter - men de var enbart rara och trevliga. Jag känner mig som en prinsessa.

Han som är i mitt liv just nu förutspådde att jag inte kommer behöva känna mig ensam i mer än två minuter i den här stan. Han hade nog rätt. Han skrev också att ha redan på förhand kände sig svartsjuk på alla jag skulle charma och hänga med. Det känns fint.

Spontanitet leder till spontanitet

Dagens ord: spontanitet. Häromdagen beslutade jag mig hux flux för att åka till Dublin.  Jag har tänkt göra det länge. Inte åka till just Dublin, men att åka nånstans för en konserts skull. För nån vecka sen upptäckte jag en kanadensisk snubbe som heter Owen Pallett, som jag tycker är så bra att jag började kolla upp hans turnéplan. Hans sista spelning i Europa råkade vara ett datum som passar mig (om mindre än två veckor) och Dublin verkar ju trevligt.

Jag bara bokade.

Det kommer bli hur kul som helst!

Men det är inte allt på temat spontanitet. Fortsättningen är att jag skrev detta på Facebook, med just ordvalet: "jag spontanåker till Berlin". Detta såg B, som är en före detta kollega som jag tycker mycket om men som jag tidigare inte har umgåtts privat med. Hon hörde av sig i lördags och frågade om jag inte ville komma på just spontanlunch på söndagen. Svar: ja. Så min söndagseftermiddag blev alldeles ljuvlig.  Jag åkte ut till deras sommarhus, som ligger bara ett stenkast från stan och bara en hästhage ifrån Mälaren. Ett fullkomligt magiskt ställe; ett gammalt trähus omgivet av flera hunda år gamla ekar; syrenberså, glasveranda, trätiljor, en gammal bakugn i hallen, kattvindar.

Igår styrde kära J upp en också ganska spontan picknick, som också blev så där avslappnad och halvt oorganiserad som vill hade dem. I kväll träffar jag ytterligare en annan kär vän, vilket också bestämdes bara häromdagen. I morgon ska jag och K ut och cykla lite på måfå.

Ja, de här sakerna är ju så mycket enklare - eller i alla fall mer inbjudande - att göra på sommaren. Men ändå. Jag ska komma ihåg det här. Vara så här alltid. Fortsätta med projektet att styra bort så många fasta åtaganden och strukturer som möjligt. Flyta.

"Känslan sitter kvar länge"

Jag är nyss hemkommen från en av de mest fantastiska semestrarna någonsin. Trots alla långresor med Kajsa, mina besök i Japan... den här veckan kommer att ta en unik plats i mitt hjärta. Inte för att jag behöver jämföra,  förvisso.

Jag var själv, på Kreta. Men jag kände mig inte ensam en sekund. Dels var jag omgiven av otroligt trevliga greker, jag hade norska grannar jag pratade med, men framför allt umgicks jag med olika viktiga människor digitalt. Allt var perfekt: vädret, hotellet, hotellets läge, mitt rum, mina utflykter, mina löprundor tidiga mornar. Jag befann mig mer eller mindre i lyckorus under hela veckan. Framför allt på kvällarna, när jag ner och satte mig i en solstol på den öde stranden, i kvällssolen, och bara njöt; satt och läste, drack rosévin och såg ut över havet.

Jag skrev inget från semestern,  jag hade inte tid. Jag var i en bubbla. Egentligen borde jag inte skriva nu heller, för jag befinner mig i känslostorm (igen! Det senaste halvåret har fanimej varit exceptionellt.) Det är bergochdalbana - igen - men mest upp. Det handlar förstås om förälskelse, men av det omöjliga slaget. Det finns tusentals ord att sätta på det, men jag låter bli.

Ändå vill jag dela med mig av några rader. Jag kan ha dem att se tillbaka på om jag någonsin skulle betrakta mitt liv som något annat än rikt och kraftfullt. De dagarna kommer ju, så klart, men nu är de långt långt borta. Havet är också långt borta - men nära.

Går igång på Hugo Boss

Med nånting som kom i posten häromdagen fick jag ett doftprov på herrparfym. Hugo Boss. Det doftar ljuvligt. Jag tar fram det titt som tätt och drar in doften av man. Det kanske är patetiskt men vad ska man göra? Jag suger girigt i mig Hugo Boss och drömmer om hur den sitter på en verklig hals, intill en kind med skäggstubb; i direkt anslutning till en muskulös skuldra, och...

Jag är väldigt nöjd med min tillvaro,  och med att vara singel. Jag njuter skamlöst av friheten,  på alla plan. Men jag är inte immun,  verkligen inte.

På tal om män så sitter jag hemma en lördagskväll och tittar på balett på tv (modern dans).Jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag verkligen uppskattar och totalt fascineras av dans som konstform. Det kanske är "svårt" och omöjligt att tolka, men det är ju så oerhört vackert, det som de gör med sina kroppar, som för övrigt är som konstverk i sig själva.

Flera olika konstarter kan slå mig med häpnad på samma sätt: att någon har tänkt ut att det ska vara precis så här. En målare, en koreograf, en kompositör har haft en vision och skapat precis just det här, som jag kan få ta del av.

Herregud, nu börjar jag gråta också! Antingen är det osedvaligt vacker balett, eller så är jag fortfarande i nån slags hyperemotionellt tillstånd.  Eller så är det Hugo Boss fel.

Vårkänslor, och andra känslor

Jag befinner mig i en känslostorm. Det är som om hela jag har vridits upp till en överväxel, där alla intryck förstärks och allt känns mycket mer. Jag känner mig hyperemotionell, och mest är det positiva känslor som tumlar runt - faktiskt. Det blir så ibland och det är en fantastisk känsla.

Den här gången är det utlöst av något som jag nästan bara kan etikettera som kärlek. Omöjlig kärlek, men ändå kärlek. Det är underbart och får mig att känna mig fullt av liv, trots att den där aspekten av omöjlighet egentligen gör det hela ganska sorgligt. I mitt stärkta tillstånd lyckas jag dock fokusera på uppsidan, och en massa annat sveps med av bara farten. Till exempel stack jag ut och sprang i morse, innan frukosten, och njöt av det. (Träning på morgonen är verkligen inte min grej, så för mig är morgonlöpning något anmärkningsvärt.) Jag har igår och idag storstädat lägenheten så att den är superfräsch och till och med luktar såpa; jag går bara omkring här och njuter. I morse satt jag och tittade igenom foton i min telefon och började nästan gråta av rörelse när jag återupplevde vissa upplevelser som finns odödliggjorda där; när jag såg bilder på vänner som betyder så mycket för mig och andra, mer banala saker som jag bara observerat och plåtat men som ändå har en mening för mig. Återigen känslan: Mitt liv är så rikt!

Andra saker: Jag var och tränade golf idag, och det gick gudomligt bra. Den som har följt mitt golfande vet att jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. För några veckor sedan var jag på vippen att lägga av helt och hållet, men jag har fått jättebra hjälp och har ändå varit försiktigt hoppfull på sistone. Jag har i princip börjat om från grunden med tekniken, och den försöker jag nu nöta in med väldigt varierande resultat. Men så idag bara satt det! Jag stod där på Brommas range och nästan skrattade för mig själv över hur kroppen plötsligt fattade. Det kändes inte omöjligt utan ganska lätt; det flöt. Jag har en lång väg kvar, och jag har inte vågat spela på bana ännu, men nu ser golf-framtiden plötsligt lite ljusare ut. Det är som ett mysterium. Lika tröstlöst som det känns när det inte funkar, lika själaglad blir man när man hittar det. Man ska bara slå iväg en liten boll, men oj, vad kul det är när man gör det bra!

Ytterligare annat: igår såg jag en fantastisk film, Optimisterna. Den handlar, otippat nog, om volleyboll, men den handlar också om åldrande, vänskap och livskraft. Den fick mig att skratta gott, men jag grät också, och jag bär den med mig och kommer att göra det ett tag. (För övrigt figurerar jag själv i filmen, eftersom jag var med i publiken till den match som spelas i filmen, mellan det norska damlaget och de svenska krutgubbarna, där norskorna är mellan 66 och 98 år.)

Jag undrar om det syns på mig? Jag har haft en känsla de senaste dagarna av att folk tittar på mig, som att jag syns mer än vanligt. Kanske är jag snyggare än vanligt också, för jag tycker att de inte bara ser mig utan tittar på mig uppskattande. Det är nån liten nyans i blicken jag möter. Eller också är det bara inbillning, men vet du? Det spelar aboslut ingen roll, för det är känslan i mig som räknas.

Egentligen är nog mitt tillstånd ett kulminerat resultat av de senaste månaderna. Det har hänt så mycket positivt, och det är vår, och jag har dessutom saker att se fram emot (t ex min Greklandsresa). Men nu närmast, två dagar i skärgården med älskade Jossan. Påskhelgen (ledigheten!) har bara börjat.

Jag är rik

Vissa dagar känns det som jag bara jobbar, åker hem och äter min yoghurt och går och tränar, och inget händer på helgerna. Andra dagar - som nu - inser jag att jag har ett mycket rikt liv, och jag trivs väldigt bra med det.

Det som gör livet rikt är förstås till stor del andra människor. Jag har många otroligt coola, intressanta, fina människor i min närhet. Några av dem träffade jag igår, och vi hade en sån trevlig kväll att jag idag, förutom att vara trött och lite bakis, har gått runt med den ganska angenäma känslan av separationsångest. Vi är ett litet gäng (fem stycken) som jobbade tillsammans för några år sen, men nu har alla spritts för vinden. Vi ses med ojämna mellanrum och har alltid väldigt kul, men dessutom uppstår det ofta väldigt öppenhjärtliga och spännande samtal. Mer än en gång har någon av oss inlett med: "Det här har jag inte sagt till någon annan tidigare, men...", och så delar vi med oss och alla andra bidrar med sina erfarenheter och åsikter.

Nästa helg blir också social. Jag ska åka och hälsa på några kompisar och deras barn i Västervik. Jag blev så glad av att bli inbjuden att jag tackade ja direkt, trots att jag egentligen bara känner ena halvan av familjen, och att det hela omfattar nån märklig orienteringstävling som jag absolut inte är tränad för. Det ska bli väldigt kul, som en lite utflykt. Men jag känner mig nätsan lite rädd inför att jag ska springa en sträcka som förmodligen är alldeles för lång för mig, men det är också ett bra skäl till att säga ja i stället för nej. Utmana. Det är bra.

Det är ju för övrigt också så obeskrivligt härligt att det är vår. Jag blir verkligen lika överväldigad varje år, av vitsippor, fågelsång och att kunna sitta ute i solen på en parkbänk och dricka kaffe och läsa DN. Idag har jag varit ute nästan hela dagen. Nu på kvällen, när jag hade ätit middag, var jag tvungen att gå ut igen bara för att få promenera och lyssna på fåglarna.

kattkontakt

Jag är kattvakt. Det är väldigt mysigt. Under helgen har jag flyttat in i några kompisars väldigt fina radhus, och jag låtsas att jag bor här och så har jag två synnerligen välbyggda, silkeslena katter som sällskap. De går mest runt och spinner och vill buffas. Även den blygare av dem har accepterat min närvaro och hoppar upp till mig i soffan och vill vara nära.

De som känner mig vet att jag är barnsligt förtjust i djur, men katter har verkligen en extra speciell plats i mitt hjärta. Jag följer en kattfotograf på instagram och hens bilder får ofta mitt hjärta att hoppa till. Det är något med det majestätiska som jag blir så berörd av.

Jag vet inte riktigt vad jag gör när jag är hemma själv en lördagkväll, vilket händer ganska ofta,  men det är hur som helst annorlunda att vara ensam hemma hos nån annan. Jag har laddat med massor att läsa, jag har sett ett avsnitt House of cards på netflix på plattan, men klockan är ändå inte mer än 8. Vad gör jag nu då? Nå, det går ingen som helst nöd på mig. Jag kan surfa lite, kolla lite mer netflix och lägga mig tidigt. Det skulle kännas bra att gå upp tidigt i morgon och vårda dagen, så att jag inte står där på måndag och tycker att helgen bara försvann.

Nästa vecka blir antingen väldigt intressant eller också en vanlig, rentav lite deppig sådan. Just nu lutar det tyvärr åt det senare. Planer verkar gå i stöpet på ett tråkigt sätt, men det är inget jag kan påverka. Jag verkar över huvud taget hamna i situationer nu som är spännande men bortom min kontroll. Det är påfrestande men åtminstone händer det saker.

Pågående projekt. Attityder.

Jag har ett in-between-moment. Mellan nånting och en middag med kära vänner. Jag tillbringar den i en hotellbar med ett glas vitt vin. Jag gillar hotellbarer, de får mig att känna mig fri. Anonym. Man behöver inte smälta in, för alla är ändå så olika - i ålder, stil och syfte. Det finns liksom inget att smälta in i. Jag gillar vin också, som bekant, av ungefär samma skäl.

Jag har ett litet projekt i tillvaron som gör mig väldigt glad. Helt plötsligt, vid denna aktningsvärda ålder, har jag fått för mig både att göra nya tatueringar och att börja renovera mina gamla. De gamla, de har suttit där i över 20 år vid det här laget. Jag tänker sällan på dem. De har blivit dassiga och flutit ut till oigenkännlighet.  De är en kär del av kroppen (med ett undantag; den på högerarmen som jag alltid tyckt är ful), och jag har sedan länge accepterat att de inte passar så bra till ärmlösa festklänningar, men vad fan.

Men nu fick jag en idé och har nu ett nytt motiv, som inkluderar mina kära fåglar, och en älsvärd liten illustratör vid namn Stoffe har börjat ta sig an mina gamla vrak. Jag är nästan extatisk över hans insats på min vänstra överarm. Motivet där har fått nytt liv, en massa svärta och är jättefint. Nu ska jag passa på att fixa till resten också.

Det är ett lyft helt enkelt. Jag känner mig fin. Det är som att sätta på sig en ny, riktigt fin klänning, men liksom på en annan nivå.

Det händer diverse andra saker i livet också, varav nästan allt är positivt och i olika grader spännande. Året har börjat bra. Det blir väl aldrig hundraprocentigt,  men det är väl inte heller meningen. Jag brukar tänka att det finns saker som skaver; nåt problem man har som man bär runt på som en sten i skon. Det kan vara väldigt olika saker. Ohälsa av vilket slag som helst är definitivt ett sådant grus, men jag tycker inte jag har nåt sånt just nu. Några tänder som ilar en aning, men det är bara ibland. Fram till idag trodde jag att jag hade ett problem med bilen, som jag skulle behöva gå till verkstan med, och vojne vojne det är ju onödiga pengar och logistik att fixa. Men så bara löste det sig idag,  av sig själv. Jag har lite strul med golfen, som vanligt,  men det kommer nog lösa sig. Och så vidare.

Jag inser så klart att det här inte ens är verkliga problem, jag hävdar inte heller att de är det. Grus i skon, mot att inte ha några skor alls, typ. Men jag tror att det är relativt. Alla har rätt att tolka sin egen verklighet,  så länge man inte sätter sig till doms över någon annans. Jag tror också att man till viss del kan hantera sina problem genom att völja vilken attityd man vill ha emot dem. Man förstora upp dem, eller ner. Man kan försöka vara optimistisk,  eller måla fan på väggen.

Mitt enda egentliga problem just nu är att jag har deklarerat att jag (faktiskt av högst egoistiska skäl) tänker avgå som ordförande och ur styrelsen i min volleybollförening i samband med årsmötet på måndag. Det finns ingen ersättare. Just i det här fallet jobbar jag på att välja attityden att det är klubbens problem och inte mitt, med blandad framgång. Det är möjligt att det inte är ok att vara egoistisk i det här läget; att jag borde ställa upp. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig att jag har gjort min beskärda del, och det står jag för. Vi får se hur det går.

Nu ska jag vidare och lämna mellanläget.

Svanar och sexuell läggning

Jag gjorde genidraget att städa lägenheten när jag kom hem igår, ganska tidigt, från jobbet. Eventuellt är jag lite slarvig, men det tar faktiskt inte särskilt lång tid att städa hemma hos mig. Nu plockade jag bort en massa småprylar, skor och papper som bara funnits där och stökat ner, och jag dammade och dammsög, så att jag i morse vaknade upp till en fräsch lägenhet. Väldigt skönt. Det känns så värt att inte behöva städningen som ett helgprojekt som skulle ha solkat ner min helg. Smart där, Karin.

Dessutom inledde jag dagen, i enlighet med en av mina nyårsambitioner, genom att ta en promenad innan frukost. Det är också genialiskt. Jag får aptit till frukosten, det känns bra att röra på sig och det är väldigt tyst och stilla ute. Idag dessutom förstärkt av ett stilla snöfall. Kort sagt har dagen så här långt börjat väldigt bra.

Jag stärks också av att jag hade en anmärkningsvärt bra arbetsdag igår. Inte av något särskilt skäl, jag bara jobbade på bra, tänkte ut bra saker och fick saker gjorda som hängt över mig länge. Däremot hände något (icke-jobbrelaterat) som var väldigt obehagligt. Jag såg något som jag önskar att jag inte hade sett.

Jag satt på ett möte i ett konferensrum med utsikt över fabriken och lastbilsuppställningsplatsen framför, när jag såg hur en liten grupp svanar kom flygande utanför. Det är inte så konstigt som det låter; de var förmodligen på väg från den lilla sjön som ligger borta vid huvudkontoret på väg mot den vik av öppet vatten som ligger några kilometer åt andra hållet. Men det är ändå lite spektakulärt att se flygande svanar, som är så stora och till synes klumpiga. Plötsligt hände något med den som flög sist. Den ryckte till och föll sen mot marken som en sten. Men inte riktigt som en sten, för den liksom singlade ner, som ett löv, med spretande vingar som dock inte flaxade. Förmodligen kom den i kontakt med högspänningsledningen som går tvärs över området, tvärdog och föll.

Det var en hemsk syn, makaber, men det såg också väldigt vackert ut på nåt sätt.

För övrigt funderar jag på saker som jag läser i tidningen. DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om den manliga könsrollen. En artikel handlade om en jubelidiot som håller alfa-hanne-kurser för män som känner sig "pussy ruled" (sic!) och behöver hitta tillbaka till sin inneboende styrka. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta, men den innehöll förviss några intressanta reflektioner kring huruvida det behövs en polaritet mellan könen för att sexuell attraktion ska väckas och behållas. Så långt kan jag hålla med, faktiskt.

Jag funderar också över artikeln om metrosexualitet, där Peter Siepen var intervjuad. Om det nu finns något sådant begrepp så tycker jag att det är positivt, det är bara det att det bara gäller män, eller...? En man får gärna leka med könsroller, ha nagellack och signalera oklar sexuell läggning - det går hem, liksom - men det känns inte som om det funkar lika bra för tjejer. En tjej som spelar med manliga attribut betraktas bara som... manlig, och därmed oattraktiv för alla utom lesbiska tjejer. Eller är det bara jag som inte kommer på några bra exempel?

På samma sätt är det konstigt att transsexuella, som det stod om idag, betraktas olika beroende på vilket håll de går åt. En man som blir - eller vill vara - kvinna blir ofta förlöjligad och skrattad åt, medan en kvinna som blir man oftast bara ses som konstig och får betydligt mindre uppmärksamhet.

Jag funderar vidare.

separationsångest från mexico

Oh my! Det har visst inte blivit så mycket skrivande från semestern.  Och nu är den slut. Sista kvällen! Vi är tillbaka på vårt halvsunkiga hotellrum efter en argentinsk middag (kött och malbec); väskorna är packade; takfläkten viner; det blir en tidig och sorglig kväll. Man kan inte annat än att ha separationsångest efter en sån här semester! Vi har haft det så otroligt bra - igen! De här två veckorna har känts som många fler - igen! Det blir så när man gör en massa saker hela tiden, upplever, flyttar runt. Varje dag är som ett nytt äventyr.

Vi har i korthet haft fem dagar i Playa del Carmen (liv och rörelse, partyställe, fina stränder);fem dagar på cozumel (softare, mysigare, mer naturupplevelser) och nu fem dagar i Tulum (mysig liten stad med cykelavstånd till riktiga paradisstränder; lätt hippiestämning). Sista dagen har vi tyvärr haft dagsregn mer eller mindre.  Det kändes deppigt till en början, men det blev en jättebra dag ändå till slut. Vi har varit ute och sprungit på de lokala gatorna, med regnvattenfyllda pot holes, kantade av risiga bostadshus med hönor på gården, lösspringande hundar, hål-i-väggen-restauranger, ödetomter och hostels/bagerier/tvätterier/drugstores osv osv. Sen åt vi en som vanligt utsökt, halvblöt och glad lunch, varpå vi trotsade regnet och cyklade iväg. Först till en fin cenote några km från stan, sen ner till en otroligt mysig beach club nere på stranden där vi satt och bara såg ut över havet och den mörkgrå himlen, de underbara pelikanerna och några spridda promenerande människor.

Det känns tungt att ta farväl av allt det vackra, de supermysiga mexikanerna, den goda maten och den sköna stämningen. I morgon påbörjas den mödosamma hemresan; hem till gråtrista vardagen.  Men allt har sin tid.

Nu ska jag lägga mig och lyssna på musik och somna. Om ett och ett halvt dygn eller så är jag hemma igen. Märkligt.