Igår blev jag stoppad på trottoaren i hemmakvarteret av ett par i kanske 30-årsåldern. De hade upptäckt en röd resväska som stod halvvägs in i en buske framför ett hus. De frågade halvt förläget, halvt oroligt: "Alltså... borde man göra något?"
Jag var nästan tvungen att tänka efter vad de menade, men jag förstod att de menade typ: ringa polisen. Eller kolla upp väskan. Det var bara det att de inte vågade själva. Ganska gulligt faktiskt.
Jag klev in och tittade och kände på väskan. De stod kvar på trottoaren och kikade och ojade sig. "Tänk om det är nåt i den..." Killen sa uppriktigt: "Vi kanske har kollat för mycket på Beck-filmer".
Väskan vägde inte så mycket, kanske var den tom, men jag tyckte det var bäst att öppna och kolla. De små ungdomarna blev förfärade. "Tänk om det ligger i spädbarn i den." Jag försäkrade att jag trodde att den var tom, men kunde inte låta bli att tillägga: "...men ett spädbarn väger ju förstås inte så mycket."
Väskan var tom förstås. Nån hade dumpat den där i stället för att köra den till tippen, eller något i den stilen. Jag gick vidare och paret kunde lättat göra det samma.
"Oj, vad du är modig."
De gjorde min dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar