vad är det som händer?

När jag gick till tåget nu på morgonen hände något mycket obehagligt. När jag var nästan framme vid stationen insåg jag att jag inte hade något minne av att jag gått uppför backen vid bilmeken och sen upp för trappan mot hagalundskorsningen. Och då menar jag verkligen inget minne. Blankt. Helt enkelt en total minneslucka.

Det är inte så att jag är koncentrerad när jag går till tåget direkt men man går ju altid och tänker på något, reflekterar lite halvpassivt över saker man ser längst vägen, och att man kan komma ihåg det 5-10 minuter efteråt, hur banalt det än var.

Nu kunde jag, trots att jag verligen försökte, inte frammana en enda bild eller tanke jag haft. Det var som om jag inte hade gått den där sträckan alls; som om jag hade beamat mig från östervägen fram till återvinningsstationen där jag slängde metall och pappersförpackningar. Där är jag helt med igen.

Jag kan inte minnas (ha ha) att jag varit med om detta förut. Jo, det kan hända att jag är så djupt försjunken i tankar när jag står i duschen att jag inte kommer ihåg om jag har tvålat in fötterna. Men det är ändå lite annorlunda för då kommer jag i alla fall på mig själv med det och känner igen när jag börjar om med fötterna, att: "aha, det här känner jag igen".

Däremot har jag reflekterat över att jag det senaste året eller så börjat få tillfälliga känningar av afasi. Jag tappar namn på saker - filmtitlar, bandnamn och till och med personer - trots att det är sådant jag är mycket välbekant med. Jag har tänkt att det är något som kommer med åldern, men det har stört mig en del och jag har tänkt på att jag vill vara observant på utvecklingen.

Därför skriver jag också om min minneslucka. Jag tänker hel
t krasst att det här ska dokumenteras som den första gången det hände. Eller...

Jag får en mycket dålig känsla av det här.

Härdar ut

Jag hoppar över träningen idag och är istället hemma och premiärdricker glögg, tofflar och tar det lugnt. (Toffla är ett ord jag börjat använda sen jag köpte mina... ja, tofflor. Kan inte komma på något bättre ord som beskriver hur jag hasar runt i dem i min kära lägenhet.)

Konstaterar att den enda fördelen med den här årstiden är att kvällarna känns långa. I negativ bemärkelse är de förstås alltför långa, eftersom det blir mörkt klockan tre. Men om man försöker vara lite optimistisk kan man ju se det som att det är en massa timmar kvar innan man ska gå och lägga sig. Man får göra sitt bästa helt enkelt för att hålla modet uppe! Jag känner att jag är onaturligt trött hela tiden. Jag sover sött på pendeltåget både till och från jobbet, och även medan jag är på kontoret kan jag komma på mig själv med att känna mig helt under isen och bara längta hem. Energinivån är helt enkelt inte särskilt hög.

Men - återigen med lite jajamensanattityd - kan man ju säga att det inte är så långt kvar innan det blir ljusare igen. Och definitivt inte så långt kvar tills vi åker till INDIEN. Det ska verkligen bli mycket intressant. På just vår strand - eller snarare vår del av den långa, långa kustremsan som bara är en enda lång strand - ligger det ett gigantiskt vrak som har legat där sen typ 80-talet. Man kan förvänta sig kossor på stranden och därmed också en del skit (bokstavligt talat), och förmodligen också skräp och grumligt havsvatten från floderna som rinner ut i havet med jämna mellanrum. Sanden är inte paradisiskt vit utan gul. Jag tror inte att saker och ting är speciellt tillrättalagda.

Men det är ju just det som gör att det ska bli så kul. Oavsett vad som väntar vet jag i alla fall med säkerhet att det kommer att vara varmt och förmodligen soligt, havet kommer att vara varmt, jag kommer att ha utmärkt sällskap, maten kommer att vara gudomlig. Dessutom är jag helt säker på människorna som bor och jobbar där är jättetrevliga. Can't wait!


Vrak och kossa. Men också en väldig massa sand.

Mina hoods

Jag trivs så otroligt bra i min förort. Till min förort räknar jag inte bara Råsunda, utan dessutom Sundbyberg. Jag tröttnar aldrig på att promenera runt i villakvarteren här. Det finns en massa bra och trevliga fik och restauranger (jämte en del mindre charmiga förstås), där det både är mindre folk och bättre priser än inne i stan. Människor som rör sig här utgör en salig blandning, men generellt är det är det väldigt vardagligt och opretentiöst. (Jag var ute på lokal i SoFo i fredags. Jag tycker tycker verkligen att det är coolt och trevligt där, men opretentiöst är inte ordet jag skulle använda.)

Man kan uträtta en massa praktiska saker i Solna centrum, spela bowling i Sundbyberg, springa i fina omgivningar, bada. Det går att hitta parkering och jag kan bo i en stor 2½:a utan att ruinera mig.

Det finns förstås en massa saker man inte kan göra också. Smalare butiker, barer och krogar finns ju inte annat än inne i stan. Om man vill ha lite puls och flärd hittar man det inte på restaurang Råshaga direkt. Men nu bor jag ju lyckligtvis 10 minuter från t-centralen, så det är lätt att åtgärda - när jag vill.

Idag har jag haft en helt obokad söndag, och tänkte - som vanligt - att jag skulle göra något skönt som att åka in till stan och gå på Moderna och ta en fika nånstans. Men det blev inte av. Jag har skrotat runt här hemmavid i stället. Kanske har jag bara blivit gammal och bekväm? Låt gå i sådana fall.

Till saken hör att jag har varit väldigt trött. Sliten och seg efter (ännu) en hård arbetsvecka krönt av två utekvällar i rad. En dag i nästan vakuum var precis vad jag behövde. Jag har nästan lite söndagsångest nu, för jag vet vad som väntar. Kl 5.30 i morgon ringer klockan och det blir hårdkörning i fem dagar till innan det är helg igen. Det vill säga som livet är mest. Det är roligt också, men jag ser väldigt mycket fram emot vår semester. Vi förbereder oss med att fixa praktiska saker som vaccinationer och sånt, och att läsa guideböcker. Man får en lite märklig bild när man försöker läsa på. Jag har lånat två böcker på biblioteket; den ena är odelat positiv och målar upp Goa som en otroligt trevlig, levande plats med vackra stränder, av den andra får man snarare intrycket att det är ganska skitigt och överbefolkat. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, men det ska hur som helst bli väldigt intressant. Jag förväntar mig inte något speciellt paradisiskt ställe, men jag tror att det kommer att bli fantastiskt. Inte så långt kvar nu!