Just nu: ingenting

Jag känner mig tom. Jag letar och letar i bilderna av mig själv efter något av värde; något som någon annan skulle tycka om,  men jag hittar ingenting. Vad är det som får människor att älska andra människor? Jag kan plötsligt inte förstå det, eller i alla fall inte hur någon skulle kunna känna så för mig. Det enda jag kan komma på är att jag vet att folk kan uppleva mig som charmig.  Men vad är det? Det är ju bara yta. Det säger inte mycket om mig, om det som finns på insidan, för där finns - ingenting.

Jag är lite överrumplad av den här känslan - eller insikten, om man så vill - men jag vet vad den beror på. I alla fall delvis. Jag ska snart träffa den person jag förälskat mig i och jag är livrädd. Över att jag inte ska ha något att säga honom; att han kommer att betrakta mig och se mitt ingenting och undra vad fan han har engagerat sig i mig för. Och jag kommer inte kunna svara på det.

När jag hamnar i det här läget försvinner allt ljus. Vart jag än vänder mig ser jag bara fula trynen. Jag ser bara  brister och tillkortakommanden och det känns som om inget nånsin skulle kunna vara annorlunda.  Sen går det över, ofta lika fort som det kom.

Jag får bara slå mig till ro och vänta på den stunden.