Inga små grodor

För första gången jag kan minnas firar jag inte midsommar. Jag är mol allena. Jag har inte ätit sill och druckit snaps och sjungit utan stekte en bit lax, drack vitt vin och lyssnade på jethro tull.
Men det bekommer mig inte direkt, även om jag säkert är en sorglig figur. Det är bara det att jag tappade lusten när han som jag skulle ha umgåtts med i helgen övergav mig. Nu har jag fått klarhet i, tror jag, att jag inte är övergiven för gott, så jag är inte fullt lika förtvivlad som jag varit den senaste veckan. Men jag ställde liksom in mig på att jag skulle sitta hemma och deppa idag, så även om jag känner mig bättre till mods har jag hunnit väva in mig i en asocial puppa, och jag måste säga att tillvaron där inte är helt oäven. Den senaste veckans överrumplande dumpning (som förhoppningsvis alltså bara är temporär) har varit jobbig, men faktiskt ganska nyttig för mig också. Jag har tvingats fundera och lämnats ensam med mina tankar. Tanken har slagit mig mer än en gång: är jag över huvud taget skapt för att leva med någon, eller ens ha nära relationer? Stämmer den gamla klyschan att man inte kan älska någon förrän man älskar sig själv? För det kan jag inte påstå att jag gör. Är jag direkt skadlig för en så emotionell person som A? Jag ger så mycket jag kan, men det kanske inte räcker? Ja, herregud. Att dra sig undan och vara själv är knappast heller någon lösning, även om det kan funka på en midsommarafton.

om att utnyttja tiden

Jag skriver och kommunicerar hela dagarna. När kvällen kommer är orden slut. Kan det vara så? Är det därför bloggen blivit mer eller mindre övergiven? Eller är det för att jag är omotiverad över att ingen läser? Att bloggande är iskallt? Det är nog ja och nej på alla frågorna. Inte för att jag bryr mig om det är trendigt att blogga eller inte, men det finns ju onekligen andra medier där man uttrycka sig både mer lättillgängligt och mer direkt, rentav visuellt.

Jag kan säga så mycket i alla fall att jag tänker inte skylla på att jag inte har tid. Tid har man alltid. I alla fall om man som jag lever utan familj som man måste umgås med. Jag jobbar ganska mycket, lägger mycket tid på golf och träning, är ordförande i två föreningar, men jag påstår ändå att jag har tid. Mycket att göra betyder inte automatiskt att tiden inte räcker till. Jag är inte i full aktion under dygnets alla vakna timmar, verkligen inte. Jag åker t ex pendeltåg (som nu) två timmar om dagen. Då är det inte mycket aktion kan jag lova.

Om inte annat skulle jag kunna breda ut mig -här i min alldeles egna blogg - om politik, världens orättvisor och inlägg i samhällsdebatten. Det är bara det att jag har så svårt att engagera mig. Jag får flyktkänslor när jag läser och hör om kravaller, inbördeskrig, asylärenden och nätmobbing. Jag distanserar mig och önskar att det inte fanns. När man får höra: Du kan göra skillnad, tänker jag: "Nej, det kan jag inte alls." Det är alltför stora frågor. Om jag skulle göra något skulle det bli en droppe i havet, om ens det.

Detta gör mig kanske till en hemsk människa, men jag känner faktiskt inte så. Dels tror jag att det är mänskligt att känna så, dels är jag inte en passiv, egoistisk person som inte gör något för någon eller för världen jag lever i. Jag hjälper folk på olika sätt, jag källsorterar,  jag upprörs och reagerar på vissa saker, även om det inte är "rätt" saker.

Det är faktiskt något jag har lärt mig med åren, att inte vara så hård mot mig själv. Det gagnar ingen.