Man skulle kunna tro att den här så kallade bloggen somnat in för gott. Eller man kanske kunde tycka att den borde göra det, eftersom varken jag eller någon annan är här. Men jag fick lite ny energi när jag igår fick meddelande om att någon kommenterat på ett inlägg. Förvisso var det på ett flera månader gammalt inlägg, skrivet av "Anonym" och på norska. Dessutom handlade det inte om något jag skrivit, utan om vilka kroppsvätskor som är och inte är inblandade i analsex. Men ändå...
Allvarligt talat; jag skulle kanske vara lite mer ambitiös med att skriva om jag samtidigt orkade och ville berätta för fler att jag gör det. Men å andra sidan handlar det här inte så mycket om ambition. Det är skönt att skriva ibland - och om det är 0, 10 eller 100 läsare av det spelar mindre roll. Jag var extremt produktiv på flera sätt när jag var yngre, och det mesta av min kreativitet och behov av att uttrycka mig har tyvärr falnat. Men det har inte dött och ibland vill jag skriva, bara. Så bloggen får bli kvar, helt utan krav eller förväntningar - från någon.
De senaste månaderna har dock den mesta energin gått åt att klara av framför allt jobbet. Det har också varit lite strul med mannen jag träffar, vilket till min stora förvåning gjort mig helt förtvivlad. Trots att det egentligen inte är "en siffra rätt" med honom finns det några siffror som är väldigt rätt, och han har kommit att betyda mycket. Men allt det där är under kontroll för stunden.
Att jag plockar fram datorn just nu är inte bara den norska kommentarens förtjänst, utan beror också på det faktum att jag nu äntligen har semester. Ett stort lugn har lägrat sig. Och jag har de närmaste 10 dagarna eller så ingen egentlig plan utan bara oändliga mängder av tid att disponera. Det gör mig lite orolig. Jag vill inte känna att jag bara slösar bort semestern på "ingenting". Så kände jag inte innan, eftersom jag tänkte att jag alltid kan spela golf - här, där, ensam eller med diverse folk - men jag har väldigt ont i handen. Det är antingen en överbelastningsskada, en inflammation i några ledband eller så, eller kanske både och. Men det gör väldigt ont när jag spelar, vilket naturligtvis gör det omöjligt. Jag kan döva det med Ipren, så att det efter typ hål 3 eller så går bra, men det känns inte riktigt... långsiktigt. Det bästa vore förstås att bara vila i några veckor, men det känns outhärdligt med tanke på att inställningen och viljan säger: spela varje dag.
Nu i kväll började jag därför titta på flygresor och överväga olika alternativ för att åka bort några dagar. Jag har inte riktigt någon lust, ingen destination som lockar extremt mycket och det kommer inte bli billigt. Det är en fin sommar, och jag känner inget omedelbart behov av att lämna landet. Det känns ju heller inte vettigt att lägga ut x antal tusenlappar på att åka bort nånstans bara för att jag har ont i handen och inte kan spela golf.
Nåja, det är i-landsproblem. Antingen struntar jag i pengarna och drar nånstans i alla fall, eller så håller jag mig hemmavid och gör vettiga saker ändå. Det kommer inte bli dåligt. Det är skönt att vara hemma också. Idag har jag varit och badat, cyklat i sakta mak in till stan och tagit TBE-spruta, lagat ett lass mat och tagit en kvällspromenad. Igår städade jag, spelade golf med A, gymmade och tittade på Varg Veum på tv. Där emellan har jag suttit och läst, ringt och pratat med folk som jag inte tycker att jag hinner ringa annars, jag har lyssnat på musik, tvättat bilen och suttit i min trädgård. Alltså, det är inga dåliga dagar. Det är bra, lediga och fria dagar. Som en en typisk lördag, men som en i raden av massor av lördagar, utan någon ångest över att helgen snart är slut och man måste jobba igen. (Till saken hör också att jag ju redan haft två fantastiska semestrar i år, så jag känner inte att jag måste maxa med en massa resor och häftiga upplevelser.)
Och den där kommentaren från Norge, jag ids inte ens ta bort den. Det kanske gjord någon nöjd att få ha skrivit den, vad vet jag. Grattis till dig, lilla gubben. I couldn't care less.
