uthärdning 2

Det är förresten inte sant att det är helt mörkt när jag åker till jobbet, Nu och några veckor till åker jag till jobbet i gryningen. När jag åker buss från centrala Stockholm och ut över Stadsgården skimrar stan under en himmel som är blekt ljusblå, med stråk av rosa och aprikos. Det ser syntetiskt men mycket vackert ut. Om det inte är mulet förstås.

Just idag sitter jag dock hemma och jobbar. Solen flödar in genom vårt stora vardagsrumsfönster. Det gör att jag knappt ser skärmen, men det är det värt mot att det värmer så skönt i ansiktet. Det är inte så ofta jag sitter hemma faktiskt, men idag passade det. Det är underbart att sitta med tofflor i min Lamino-fåtölj och ha det alldeles tyst och stilla omkring mig. Jag kanske är lite folkskygg, men ibland är det verkligen skönt att slippa träffa människor.

uthärdning

Nu är det upp till kamp som gäller. Nu måste jag kämpa för att hålla humöret uppe och inte låtsas om att det är nattamörkt när jag åker både till jobbet och därifrån. Inte låtsas om att jag känner mig trött på kvällarna och helst skulle vilja gå och lägga mig klockan nio. Tänk vad en s k resa till solen skulle göra, men Peter vägrar.Jag skulle behöva honom för att stå ut med snörräta rader av solstolar och turistmenyer på svenska. Så det blir väl inget den här vintern heller. 

Tankar på bland annat marmelad

Jag kom på att det tillstånd jag skrev om häromdagen - när hjärnan känns vidöppen och jag blir helt dränkt av intryck och tankar - förmodligen liknar det som är poppis och kallas mindfulness. Jag har mest fnyst åt det, men det slog mig att det förmodligen är något sådant som "drabbar" mig ibland.

Utan att ha läst på tror jag att det handlar om att använda alla sinnen och intensifiera sina upplevelser, ta in dem och vara i nuet, eller något åt det hållet.

Skillnaden är kanske att man ska försöka uppleva en sak i taget och inte allt samtidigt, vilket kanske gör det lite mer behagligt. Ska nog fundera lite mer på det där. Kanske googla lite, om jag bara inte berättar det för någon. Sånt där flummigt kan man ju inte förknippas med.

Jag funderar också på om man kan frysa in marmelad. Och om det inte är dags att gå och lägga sig snart.

Ny 40plus-upplevelse

Nu har jag fyllt 40 och då får man gå på mammografi, tack så mycket. Jag har kompisar som har berättat om fasansfull smärta och obehag, så det var väl inte direkt så att jag småsprang dit, men jag är å andra sidan inte så rädd för smärta så jag var inte direkt orolig heller. (Jo, långvarig smärta är jag livrädd för; att drabbas av något som gör att man går med värk länge eller för evigt, det är en fasa. Men sånt som går över snabbt har jag inget större problem med.)

Hur som helst så gick det hur bra som helst. Jag blev uppropad fem minuter före utsatt tid och var ute igen efter ytterligare fem minuter. Och det var verkligen inte något att tala om i smärtväg. Några sekunders obehag per bild bara, sen var det över. Jag förstår att det där kan vara väldigt individuellt, men jag kan i alla fall lugna kvinnor under 40 med att det inte måste vara något att fasa för.

Jag kanske lät ironisk över att bli kallad till mammografi, men i själva verket är jag innerligt tacksam. Jag älskar att bo i Sverige och betala skatt till ett samhälle som tar hand om mig i sådana här avseenden. Om 18 månader kommer jag att bli kallad igen utan att jag behöver anstränga mig. Det är fantastiskt.

tekniken är emot mig

Det finns en missräkning med min nya telefon, som förvisso inte är så ny längre. Jag köpte den delvis därför att jag ville ha en mobil med riktig webbläsare så att jag bland annat skulle kunna blogga med den. Ja, hej vad jag skulle blogga. På bussen till och från jobbet, på en parkbänk, i sängen. Det är bara det att den här texteditorn får för sig att man bara kan skriva med stora bokstäver när jag använder telefonens tangentbord. Jag måste därför för varje bokstav trycka ned shift-tangenten. Behöver jag säga att det lägger viss sordin på kreativiteten och glädjen med att kunna skriva var som helst.

Det är en ganska stor missräkning faktiskt. Jag tillbringar relativt mycket tid i kollektivtrafiken, som jag för all del inte har något större problem med att fördriva ändå, men hade varit så kul att kunna blogga. Vissa mornar när jag är på väg till jobbet, som igår, har min hjärna alla spjäll öppna. Jag är oerhört receptiv - ser och reflekterar över en oändlig mängd detaljer. Det är som en tombola i huvudet med ett virrvarr av tankar, idéer och intryck och jag känner mig väldigt vaken. Det är ett ganska jobbigt tillstånd - det blir snabbt för mycket - men det är också ett kreativt läge. Eller skulle kunna vara. Om jag t ex skulle kunna skriva samtidigt. Och då menar jag inte på papper, det går för långsamt.

I stället försöker jag förvalta tillståndet, samla energi från det. För det bryts när jag exempelvis kommer till jobbet och börjar interagera med folk eller fokusera på något enskilt.

Det känns hur som helst upplyftande att känna sig så där levande ibland, på just det sättet. Jag blir påmind om att jag faktiskt har ett helt universum inom mig.

Ny och mera träning

Jag hamnat i radioskugga. Eller min blogg har. Jag har fullt upp med att träna på min fritid nu när jag har börjat mitt nya liv som passtjej, dvs person som går på pass och inte bara hänger i gymet.

Man kan säga att jag fått en aha-upplevelse och insett att man har riktigt roligt i grupp. Det är dessutom intensiv träning, i alla fall om man jämför med vanlig styrketräning. Det är full aktivitet i 55 minuter, utan direkt vila. Bra grejer.

Jag har också varit upptagen med att ha fest. Bestämde mig till slut för att ha en mindre 40-årsfest hemma, vilket kändes bra. Det var inte jättemånga där, men desto bättre kvalitet på dem som kom. De flesta av mina närmaste vänner var där, och ett urval av mina trevligaste grannar, mellan vilka det skedde ett visst utbyte. Lyckat, får man nog säga.

Det finns förstås mer att berätta också om mitt mycket spännande liv (?), men jag konstaterar just att det blivit mörkt utanför fönstret, och jag är kvar på jobbet. Det är inte bra. I vinter är det oundvikligt, då är det ju mörkt jämt, men nu signalerar det att jag sitter kvar för länge. Måste genast gå härifrån.